Av Torbjörn Elensky
I Alberto Moravias roman Konformisten, som är känd inte minst genom Bernardo Bertoluccis filmatisering från början av 70-talet, skildras hur fascismen kunde ta makten i Italien. Dess bas utgjordes inte av de fanatiska, inte av hat och hot, inte av stöveltramp och allt detta braskande utanverk som vi förknippar med den historiska fascismen, utan av konformism. Viljan att smälta in, anpasslighet, förmågan att känna av vart vinden blåser och vända sig rätt – en förmåga som är djupt mänsklig, troligen helt avgörande för att våra samhällen ska fungera, men också livsfarlig när den kapas av destruktiva krafter. Vem skulle med tvärsäkerhet kunna säga att den inte skulle vara konformist i ett annat samhälle än detta? De flesta skulle vara det, för de flesta är det och har alltid varit det. Det är ingen idé att fördöma det ens, men det gäller att räkna med det när vi bedömer politikens vägar och samhällets utveckling.
Houellebecq är en sedeskildrare, men han är inte någon moralist. Aldrig att han dömer, eller ens kritiserar de många ensamma, kåta män med meningslösa liv i den senkapitalistiska existens han skildrar i bok efter bok. Men han bedömer, och hans bedömning tycks vara att vårt samhälle inte har tillräcklig kraft för att överleva. Gång efter annan förutspår han dess undergång, men inte för att någon utifrån attackerar det, utan för att det, vi själva, européer, västerlänningar, inte tillräckligt älskar det. Den andres hat, för sådant finns ju också, är en västanfläkt jämfört med vår egen likgiltighet för oss, vårt kulturarv, vår religiösa bakgrund – för allt utom konsumtion och knapplösa knull.
Underkastelse är inte bara en idéroman, utan den är också ett intertextuellt* mästerverk. Det draget, att hans egna romaner samspelar med andra verk på olika sätt, är genomgående i Houellebecqs författarskap. Det gäller exempelvis Aldous Huxleys Du sköna nya värld i Elementarpartiklarna och i denna Huysmans författarskap och personliga utveckling från naturalist via dekadent till hängiven katolik. Huysmans ger romanen en klangbotten och en tyngd, som kanske går en del svenska läsare förbi. Från att ha varit naturalist i kretsen kring Zola valde han att ta ut svängarna i Mot strömmen, romanen som kallas dekadenternas bibel, och som skildrar hur den livströtte markis des Esseintes drar sig tillbaka till en lyxvilla utanför Paris, där han i princip uteslutande ägnar sig åt att inreda och leva ut sin extrema esteticism. Des Esseintes är på ett sätt den yttersta onanisten, men också den mest extreme konsumenten, en man som drar sig undan i ensamhet för att helt hänge sig åt kulten av konsten och skönheten. I ett avsnitt klagar han över alla idioter man måste dela rum med när man går på konsert, och önskar att det skulle uppfinnas ett sätt att lyssna på musik i ensamhet i hemmet... Men hans projekt kollapsar givetvis i romanen, och Huysmans själv blev, efter denna återvändsgränd i litteraturen, rådvill – tills han istället för de sinnliga njutningarna fann religionen, som han kom att hänge sig åt och skildra i bok efter bok under återstoden av sitt liv. François försöker följa Huysmans i spåren, han famlar efter katolicismen som en möjlig utväg, men förblir oberörd även då han övernattar i det kloster där Huysmans omvändelse, eller återvändande snarare, till en närmast medeltida typ av katolicism ägde rum. Den stumheten inför det egna arvet, och oförmågan att känna något inför det är romanens verkliga vändpunkt, och egentligen dess djupare budskap, bortom det islamistiska maktövertagande som skildras.
Houellebecq är väl påläst om islamismens ideologiska spetsfundigheter och motsättningarna mellan de långsiktigt verkande medlemmarna av Muslimska broderskapet och de mera aggressiva salafisterna som kräver allt genast. Men han är också helt på kornet när han beskriver relationerna mellan den identitära högern och islamisterna. Just så är det många som tänker idag, att de traditioner, de värderingar, kring familjens helgd, kvinnors underordning och det oacceptabla med homosexualitet, som är centrala för reaktionärerna i bägge läger, förenar dem inom den antiliberala högerextremismen med den likaledes antiliberala islamismen. Att båda grupperingarna dessutom är tämligen antisemitiska försvårar inte umgänget. I Ungern har det exempelvis redan förekommit samarbete mellan högerextremisterna i Jobbik, som är stödparti till regeringspartiet Fidesz, och den iranska ambassaden kring demonstrationer mot Israel.
Udden i Underkastelse är alltså egentligen inte riktad mot islam, utan mot det samhälle som i romanen bereder vägen för det islamistiska maktövertagandet. Det samhälle präglat av valfrihet, individualism, ansvarsfrihet och en brist på både riktning och mening som vuxit fram i spåren efter 1968 och kullkastandet av alla värden. Men är det verkligen frihet vi vill ha? Är inte underkastelsen lockande? Att lyda, inordna sig, känna gemenskapen och tryggheten i den totalitära staten? Vi är inte konformister av rädsla utan av bekvämlighet. Det är bara för ett litet fåtal det krävs hårda straff och hot om uteslutning för att de ska rätta in sig i ledet, det räcker med att det helt enkelt är bekvämare att anpassa sig än att sticka ut.
Det ironiska, och möjligen det enda som egentligen skulle kunna kallas ”islamofobt” i Underkastelse, är att omvändelsen framställs som något rationellt, ett val som huvudpersonen gör med tanke på sin egen bekvämlighet. Han avsäger sig inte sin frihet och sin västerländska individualism för någon ny andlig tillvaro, utan helt enkelt för att ännu lättare, och helt utan den skuld som resterna av kristendomen ännu belastar oss med, kunna njuta av världens överflöd, äta, dricka och knulla. Om det är en viss tomhet i den västerländska materialismen som öppnar för islamisternas maktövertagande i hans roman, gör sig Houellebecq knappast några illusioner om att den islam de erbjuder skulle vara något annat än en variation på samma nihilistiska tema: shopping and fucking, hela vägen till graven.
* Intertextualitet är en term inom litteraturvetenskapen som hänvisar till att ingen text står för sig själv, utan ingår i ett nät av relationer till andra texter. Begreppet introducerades 1966 av Julia Kristeva.
