Av: Hynek Pallas
I fjol undersökte nationalekonomen Eleonora Freddi hur nyhetskonsumtionen förändrades under flyktingkrisen hösten 2015. Freddis rapport visade att i takt med att det kom allt fler flyktingar till Sverige, så minskade antalet klick på artiklar om flyktingöden och de humanitära kriserna bakom dem. Ju fler nyanlända som kom till en viss kommun, desto färre invånare tycktes alltså vilja läsa artiklar om invandring och asyl.
Det var de personliga berättelserna, de som väckte empati, som läsarna undvek först.
Pernilla och Joar vill inte vara det paret. Det vill inte deras vänner Danne och Tanja heller. Särskilt inte de: Danne och Tanja var ju bland de första på Centralen! Bjöd nyanlända på rykande lasagne ur en svindyr italiensk ugnsform. Fick en kick av att hjälpa. Fast det var ju inte det viktigaste, inflikar de snabbt.
Två år senare är det inte riktigt samma sak.
Det är här Allt gott i världen utspelar sig. Mot fond av händelserna sedan hösten 2015. Mot bakgrund av den debatt där fundamentala begrepp som godhet har ändrat betydelse. Här vrider och vänder Paula Stenström Öhman på två medelklasshushåll någonstans i Sverige och skildrar skalvet som följer när det ena paret meddelar att de ska ta emot den ensamkommande pojken Liam.
”Fakta har underordnats känslor!” Ingen fras har hörts lika ofta i den svenska migrationsdebatten de senaste åren. Utom möjligen den att vi måste ”ta vuxna beslut” och ”vara realister”. Debatten om ”fakta i stället för känslor” riktar sig nu mot så kallade ”godhetsknarkare” som vill hitta humanitära lösningar. Och nog har det politiska samtalet präglats av känslostormar. Från öppna hjärtan till den stängda dörrens nationalism.
Känslor är förrädiska. En färsk studie visar att rasistiska hatbrott allvarligt eldas på av sociala medier. I större utsträckning än man tidigare har misstänkt. I nynationalismens Sverige har känslor tillåtits bli så heta och okontrollerade att samhället till sist beslöt att politikens utgångspunkt skulle vara att misstro flyende barn. Andra barn, våra barn, lärde sig av realistiska vuxna att en ”EU-migrant” var någon att pissa på och slå ihjäl.
Pernilla och Joar och Danne och Tanja har alla på olika sätt sugit upp stämningarna. Att göra gott, visst. Men vad är gott? Och vad är de egentliga bevekelsegrunderna för att hjälpa någon? Är det fult att ens ställa sådana frågor när någon bara vill hjälpa?
Allt gott i världen skapar istället ett outtalat moraliskt maktspel där insatserna är vem som var engagerad först, vem som har aktivism i blodet och vem som kommer med den tyngsta hjälpen till bordet.
Är barnet som flytt till Sverige ett offer, en schackpjäs, när vi rättfärdigar våra motiv för att hjälpa? Och spelar det egentligen någon roll för den som behöver tak över huvudet exakt vad som passerade i ditt undermedvetna? Delar du samma tankar med din terapeut som med dina egna barn?
Utan att bli projiceringsyta, utan att fråntas subjektivitet kastar den ensamkommande pojken skugga och ljus över de fyra huvudpersonernas val. Och dramats tilltagande skärskådan av honom – parallellt med oro och omsorg när banden mellan vuxen och barn växer – är talande för hur en ny skala har spänts upp i samhället. En värdeskala där etikforskare förklarar att det där med att hjälpa tiggare eller ta in en ensamkommande, det är som att köpa en större teve eller renovera köket. Plötsligt ter sig renoveringen bakom plasten hemma hos Pernilla och Joar väldigt suspekt.
”Är det för att tvätta sin egen emotionella byk eller...” Ja. Vilket hål i själen fyller Liam egentligen?
Misstro istället för tillit baserar sig på en tilltagande demonisering. På en upptrissad rädsla som får konsekvenser på hur vi agerar och på de val vi gör. Att släppa in någon i våra hem. Eller att kasta ut livbojen.
Den situationen – som i somras blev verklighet när fartyget Aquarius inte fick angöra hamn med migranter som räddats ur Medelhavet – beskrivs som ”dubbel utpressning” i den slovenske filosofen Slavoj Žižeks långessä "Against the Double Blackmail: Refugees, Terror and Other Troubles with the Neighbours". Boken skildrar, ner till den EU-stjärnprydda livbojen på omslaget, dagens situation. En utpressning där Europas värden står på spel: om vi tar emot alla på flykt leder det till en vinst för politiker som kommer att montera ner det demokratiska Europa och dess humanistiska principer. Om vi inte tar emot flyktingar, om vi motar bort räddningsfartygen, står vi inte för handlande baserat på de värderingar vi säger oss värna.
Ge Liam ett hem eller inte?
Sverige och Europa levde i många decennier på ett humanistiskt credo som formats ur andra världskrigets vansinne. Sakta men medvetet arbetade västvärlden för att säkra mänskliga rättigheter övernationellt. Generationer har tagit dessa erfarenheter för givna. Fast den som nu lyssnar på debatten inser att det inte längre stämmer. Nedsättande uttryck som ”människorättspräster” misstänkliggör de politiker och aktivister som idag kämpar för detta. Med pejorativ som ”godhetssignalerare” ska Pernilla och Joar och Danne och Tanja lära sig att sätta gränser för sin medmänsklighet. Köp teven istället.
Vill vi således bevara värderingar som sägs vara inneboende svenska så måste vi – som filosofen Hannah Arendt påpekade redan på 1940-talet – applicera dem i global solidaritet. Och det gör man inte på basis av nyckfull känslostyrd opinion och politiker som brottas med nationalismens hala ballonger. Inte på basis av en etik som sätter hemrenoveringen mot medmänniskan om hen har fel hudfärg eller fel pass.
Nog är det förståeligt om det ena paret inser att de behöver ett andrum från alla dessa funderingar och all denna anspänning!
Slavoj Žižek påpekar därför det som Pernilla och Joar och Danne och Tanja och du och jag har svårt att genomföra på egen hand: vi kan inte förankra vår hjälp enbart i medkänsla för lidande. Vår hjälp måste baseras på att den är etisk. När ett hem åt en ensamkommande jämställs med köp av lyxvaror – då borde vikten av övernationella lagar baserade på flyktingkonventioner och mänskliga rättigheter vara självskrivna.
En slutsats nationalekonomen Eleonora Freddi drog var att människor väljer att förbli okunniga om flyktingars situation för att undvika att ta ställning i moraliska frågor. Ju mer man vet, desto svårare blir det att fatta egoistiska beslut. Ju mer man distanserar sig, desto lättare att återvända till det abstrakta.
Allt gott i världen vägrar den abstraktionen. Och låter det komplexa, humanistiska samtalet fortsätta långt efteråt.
Hynek Pallas är författare och journalist. Hans senaste bok ”Ex: Migrationsmemoar 1977-2018” handlar om migration, exil, Europa och Sverige.
