Den 14 december har Fanny och Alexander premiär. I januari startade kostymdesignern Ann-Margret Fyregård och regissören Eva Bergman sitt samarbete. Då lades grunden till de över 75 olika kostymer som ska bäras av ensemble och musiker i höstens stora teateräventyr.
Ann-Margret Fyregård har arbetat som kostymdesigner och scenograf inom teater, film, opera och med utställningar sedan 1970-talet. 1981 var hon scenografiassistent under inspelningen av filmen Fanny och Alexander. Den här gången är ansvaret större.
När idéarbetet börjar ta form i tanken och regissör och kostymdesigner hittat ”en sort” kan skissande på papper börja.
– Skissen är en viktig del i en kostymdesigners arbete. Den ska vara tydlig och är central i samarbetet med regissören, skådespelarna och kostymateljén. För mig som designer är den också en sorts anteckning. Efter inlämningen finns kostymskisserna på teatern medan jag oftast jobbar med andra projekt. När jag är jag tillbaka för att starta tillverkningsprocessen hjälper skissen mig att komma ihåg färg och form samt detaljer som kjollängder, manschetter och knappar, berättar Ann-Margret Fyregård.
Kostymen som inspiration
Det är inte bara för regissören, skådespelarna och de som i praktiken arbetar med kostymerna som skisserna har betydelse.
– Alla som arbetar med föreställningen ser skisserna och förhoppningsvis blir de till inspiration och stöd för hela produktionen.
Visionen som en känsla
Det är tredje gången som Ann-Margret Fyregård och regissören Eva Bergman samarbetar.
– Med den ingången var det lätt att börja prata om Fanny och Alexander.
Utifrån Evas tankar om rörelse, sång och musik satte Ann-Margret sedan igång det omfattande designarbetet.
– Eva uttrycker ofta sina visioner mer som en känsla än i färg och form. Den känslan får jag försöka få ner på papper så att vi får ett gemensamt språk. Under våren träffades vi till och från till dess att det var dags för slutinlämning av skisserna i maj.
Schvung i kjolarna
I pjäsen, som Eva Bergman valt att flytta till 1930-talet, håller kostymerna ihop de olika grupperna.
– De levnadsglada medlemmarna i familjen Ekdahl är klädda i mustiga färger och kvinnorna har schvung i kjolarna. Så är det när det är vinter. I sommarscenerna är kläderna av samma snitt men i tunnare material och färgerna går mer åt pastellhållet. I den stränga biskopsgården är kostymerna mer återhållsamt mörka med en elegans i snittet. Publiken ska också enkelt känna igen karaktärerna oavsett årstid och plats i föreställningen.
Kostymen möter rummet
Parallellt med kostymarbetet växer scenrummet fram.
– Under Evas och mitt idéarbete har Tofte Lamberg, som är scenograf, ofta varit med i samtalet. Det är förstås viktigt att veta vilket rum kostymerna ska möta och hur de träder fram mot olika färger och bakgrunder. Även samarbetet med maskören Elisabeth Wigander inleddes i ett tidigt skede.
En hjälp i karaktärbygget
Skådespelarna började prova kostymerna före sommaren.
– Vanligtvis brukar vi göra detta först i samband med repetitionsstarten men för att hinna med en sådan här stor produktion satte vi igång redan i maj.
Som designer hoppas Ann-Margret att kostymen ska vara ett stöd för skådespelarna i karaktärsbygget. Mötet med kostymen kan dock se väldigt olika ut.
– En del skådespelare tar snabbt till sig kostymen och bygger sin rörelse och spelattack redan i provrummet, andra kan däremot tycka att det är besvärligt att prova kostym innan de har fått en egen bild av vad de ska göra på scen. Samtalet i provrummet är i vilket fall betydelsefullt. Här kan skådespelaren komma med sina infallsvinklar så att vi gemensamt kan ta beslut om hur kostymen ska färdigställas. När skådespelaren känner att kostym och mask tillhör hen blir framarbetandet av karaktären förhoppningsvis mer lustfyllt.
Fantastiskt att få vara här
Ann-Margret Fyregård har lång erfarenhet och har arbetat med många teaterproduktioner på bland annat Dramaten, Drottningholmsteatern, Kungliga Operan och Malmöoperan. Hon har också undervisat i kostymdesign på Stockholms Dramatiska Högskola.
– Det är fantastiskt att få vara här på Göteborgs Stadsteater, att få arbeta med Eva Bergman igen och att få återvända till Fanny och Alexander. När jag var scenografiassistent under filmproduktionen var jag i 30-årsåldern. Väldigt mycket av det som sägs i filmen och nu i pjäsen hade jag ingen ingång till då. Därför känns det extra roligt nu. Det är ett underbart manuskript och en ära att få arbeta med den här texten, när man börjat läsa vill man inte sluta.
Mer om Ann-Margret kan du läsa här.
Och här kan du se några av de fina kostymskisserna.
