”Arbetet har makt. Arbetet är både gud och satan, ty arbetet är allt vad ljust och mörkt som finns ini dig. Men man ger sig helt, man delar sig icke. Hör du, man delar icke.” (ur Stora Boken 1886)
Victoria Benedictsson, eller Ernst Ahlgren som hon kallade sig, hyllade arbetet. För henne var arbetet och den styrka det gav viktigare än allt annat. Arbetet var det mest personliga men också en utgångspunkt för hennes ideal om förändrade genusroller: ”Samarbete i kärlek – sådan var Ernst Ahlgrens uppfattning af lyckan i äktenskapet” skriver Ellen Key i minnesboken om Victoria Benedictsson 1889. I romanen Fru Marianne är det när Marianne till slut börjar arbeta som hon hittar sig själv. Det är också så hennes man Börje förstår att hon har ett eget liv och egna begär, när han tänker på hur hon såg ut ”den gången han sett henne i smyg, rödblommig av ansträngning, stark, med håret en smula i oordning och blicken så stramt fästad på vad hon hade för händer, som om världens väl berott på att arbetet blev gott”.
Victoria Benedictssons (1850-1888) författarskap är ett gott arbete utfört under en relativt kort period av intensiv kreativitet. Hon debuterar 1876 med novellen ”Sirenen” i Sydsvenska dagbladet men merparten av det hon skrev tillkom under bara sex år mellan 1882 och 1888 då hon ändar sitt liv på hotell Leopold i Köpenhamn. Benedictsson är den enda av de kvinnliga författarna från 1880-talet som aldrig halkade ur litteraturhistorien utan hela tiden varit med som exempel på de bästa och mest representativa texterna för det moderna genombrottet.
När hon var drygt trettio fick hon benhinneinflammation och var bitvis sängliggande, vilket gav henne möjlighet att förkovra sig och att börja skriva. Hon var då gift sedan tio år med änklingen Christian Benedictsson och styvmor till fem barn och mor till två egna barn varav ett dog i späd ålder. Äktenskapet blev med tiden tämligen svalt och Victoria Benedictsson drog sig undan familjelivet. Till styvdottern Matti hade hon dock en fortsatt nära relation.
I Hörby där hon bodde, fick hon kontakt med kyrkoherdens son, den elva år yngre Axel Lundegård. De läste och kommenterade varandras alster och hon utsåg honom till förvaltare av hennes kvarlåtenskap. En bitvis ganska självsvåldig sådan som skrev om och la till även om han gjorde en stor insats i att publicera flera saker efter hennes död. Det har inte varit helt lätt för litteraturforskarna att se vem som skrivit vad i dessa texter.
Benedictsson var annars en väldigt självständig författare. Hon anslöt sig inte till tidens olika litterära kotterier. Genom hela författarskapet från Pengar till Fru Marianne var hon engagerad i vad vi idag skulle kalla genuskritik. Men hon problematiserade hellre än att slå fast hur det borde vara. Hon letade efter det komplexa snarare än det enkla och tydliga i sina texter, inte minst i fråga om kärlek och sexualitet. Det gjorde att hon också, liksom flera andra kvinnliga författare, hamnade på kollisionskurs med Fredrika Bremerförbundet och dess ledare Sophie Adlersparre.
Benedictsson är känd för sitt självmord med rakkniven och den misslyckade kärleksrelationen med den danske kritikern och litteraturhistorikern Georg Brandes. Det ligger en fara i att läsa ett författarskap baklänges i skenet av depression och självmord. Faktum är att Benedictssons skrifter är allt annat än depressiva. Hon har en god iakttagelseförmåga och ett sinne för detaljer, något som ofta märks i dialogliknande scener där inte endast vad som sägs utan hur det sägs och hur folk beter sig när det sägs blir viktigt. Det här märks extra tydligt i den dramatik som Benedictsson skrev där hennes humoristiska sidor ges utrymme. Dramat Teorier, som skrevs bara ett knappt år innan hon dog, är en på samma gång retfull som lekfull uppgörelse med både kvinnoförakt hos den Strindbergshyllande farbror Sebastian och modern och hennes väninnors sedlighetsvurmande i Fredrika Bremerförbundet-stil. Det unga paret Hortense och Dick hittar istället en egen väg att gå bortom dessa motsättningar.
Benedictssons största publika framgång är dock enaktaren I telefon (1887). Rollen som Siri kom att bli Ellen Hartmans (1860-1946), en av 1800-talets mest skandalomsusade skådespelerskor, mest framgångsrika roll, som hon spelade hela sin karriär. 1929 gör hon en skivinspelning med pjäsens monolog, vilket gör den till en av få bevarade ljudexempel på skådespeleri från sent 1800-tal. Kopplingen mellan de kvinnliga författarna och de kvinnliga skådespelerskornas nya spelstil och uttryck blir som allra tydligast i I telefon. Genom de framgångar Hartman hade med pjäsen i rollen som den unga käcka Siri blev Benedictssons postuma teaterliv en komediförfattares, fjärran från den mörka bild av självmord och olycklig kärlek som litteraturhistorien skrivit in henne i.
Pjäsen handlar om den sjuttonåriga Siri som bor hos sina rika släktningar som alla gått på bal. En stor del av pjäsen upptas av ett telefonsamtal. Siri tror det är vännen Karl i telefonen, hon är pratsam och förtrolig med honom. För Karl avslöjar hon att Ida nog verkar ha tappat intresset för fästmannen Birger och istället blir uppvaktad av notarien som ”slår vådligt för henne”. Lite senare dyker Birger upp och Siri blir snart varse att den hon talat med i telefonen inte var Karl utan Birger. När alla är tillbaka bryter Birger med Ida och friar istället till Siri.
Stockholm blev tidigt en av Europas telefontätaste städer. I juli 1887, samma år som I telefon har premiär invigs Allmänna bolagets centralstation, ”Telefontornet” i folkmun, med pompa och ståt, och SvD skrev: ”Sverige är icke blott jernets och punschens land, utan ock telefonens”. Benedictsson förstod före någon annan att uppfatta den nya teknikens betydelse för relationer och att skapa en pjäs utifrån detta tema. Det är telefonens kombination av anonymitet och intimitet som skapar pjäsens komiska förveckling, men det är också samma teknik som möjliggör Siri och Birgers öppenhjärtiga samtal och därmed banar väg för en mer genus- och klassöverskridande relation.
Det som en sådan modern och lekfullt uppmärksam författare som vi möter Benedictsson i hennes texter.
Claudia Lindén är docent i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola
Foto: Ola Kjelbye
