Förbjuden ingång
Skådespelaren Mattias Nordkvist berättade för mig för tre år sedan att han läst Victoria Benedictssons dagböcker och fann dem starkt drabbande och ytterst moderna; han ville arbeta med dem i ett sceniskt uttryck. När jag för knappt två år sedan blev teaterchef för Strindbergs Intima Teater i Stockholm ringde jag upp Mattias och frågade om han var i behov av en regissör. Detta samtal ledde, med Göteborgs Stadsteaters lednings intresse och godkännande, fram till ett samarbete mellan de två teatrarna och till en annorlunda arbetsprocess mellan regissör och skådespelare.
Under de senaste åren har jag, med en långsiktig tematik, iscensatt en rad pjäser med målsättning att förhindra kvinnliga huvudroller att ta sina liv. Detta har lett till att jag har kommit att intressera mig för likheter och skillnader i kvinnors villkor då och nu. Till exempel var det i slutet av 1800-taletför kvinnor modernt att framhäva en extremt smal midja, vilket resulterade i att korsetter drogs åt rejält och revben opererades bort. Under en affischfotografering i samband med en uppsättning av en klassisk pjäs jag nyligen regisserade, svimmade skådespelerskan som spelade huvudrollen eftersom teaterns kostymavdelning hade lyckats lite för väl med att efterlikna dåtidens ideal och brist på frihet. Det är intressant att skådespelerskor idag världen över arbetar med samma typ av kroppsliga begränsningar som kvinnor hade för mer än hundra år sedan.
Mot denna bakgrund har det varit mycket intressant att utifrån Mattias kroppsliga uttryck, aktioner, röstläge och förhållningssätt undersöka om publiken kan uppfatta Victoria Benedictssons texter och villkor på ett nytt sätt. Hur påverkas betraktaren av att en skådepelare med en mans kropp och röstläge gestaltar en av våra stora kvinnliga författares material fyllt av en obeveklighet och ett ursinne över de omständigheter och motstånd hon var tvungen att underordna sig på grund av att hon var född till kvinna?
I detta arbete har skådespelaren valt ut och bearbetat texten och regissören har skapat konceptet i form av dramaturgi utifrån skådespelarens gestaltning, ljus, ljud, musik, rörlig bild och text, naturligtvis i nära samarbete med yrkesutövarna för nämnda områden. Denna arbetsfördelning är mycket ovanlig inom svensk talteater där texten i princip alltid står högst i en hierarkisk rangskala och där regissören förväntas vara textens företrädare och uttolkare, för det mesta i en psykologisk tradition.
Victoria Benedictsson var nyskapande, banbrytande och ger i sina dagböcker uttryck för en kritisk hållning till bakåtsträvande strukturer. Vi har låtit oss inspireras och hoppas på att publiken får en annorlunda upplevelse.
Anna Pettersson, regissör
Foto: Ola Kjelbye
