Regissören Marcus Carlsson är verksam inom både film och teater. På Göteborgs Stadsteater jobbade han senast med Europas kniv som sattes upp 2016. Nu tar han sig an den nyskrivna pjäsen Shirins vargar av Johanna Svalbacke.
Vilka var dina första tankar när du hade läst manuset?
Jag tänkte – shit, det här är en väldigt bra text. Verkligen bra dramatik. Jag kände att texten påverkade mig starkt. Det är någonting med Johanna Svalbackes ord. Det finns en botten, det är förankrat. Det handlar ju om prostitution och om våldtäkt, teman som jag inte har haft någon relation till alls. Men just därför växer någonting i en också. Det var många tankar som drog igång när jag läste manuset.
Vad var det som gjorde att du valde att tacka ja till rollen som regissör för Shirins vargar?
Det som avgjorde var mötet med Johanna Svalbacke. Vi delade uppfattningar om pjäsen och det var väldigt viktigt för mig. Man tänker kanske att man som ung regissör, eller inte så etablerad regissör, tackar ja bara för att man får en pjäs i knät. Men det har aldrig varit viktigt för mig att göra något jag inte vill göra. Jag har alltid valt mina projekt utifrån vad jag vill göra just nu och att jag känner kopplingen till dem. Så det var verkligen något jag tänkte mycket på innan jag svarade ja. Och det var Johanna som var nyckeln.
Vad är kärnan, själva essensen, i pjäsen?
Det handlar om offer och förövare och vilken roll man har i sådana möten. Det handlar om att en person har köpt sex av en annan person. Det handlar om ett brott. Att någon har våldtagit en person. Men den här pjäsen försöker också vrida och vända på vad som sker i oss när vi möter andra människor. Det är ett komplext förlopp när man till exempel blir förförd eller indragen i olika situationer. Ingenting är bara svart eller vit.
Jag gillar när publiken får ta ställning, för pjäsen ger inga svar utan ställer frågor. Jag tycker om när det är svårt att säga om den ena är ond eller den andra god. Den ena kanske inte är ond men har ändå köpt sex och det är väl det som är klurigt. Jag vill känna att jag skulle kunna vara den här mannen eller den här kvinnan på ett sätt, i vissa stunder. Jag vill bli indragen helt enkelt.
Vad tror du att publiken kommer ha med sig när de har sett föreställningen?
Förhoppningsvis blir man mer lyhörd och mindre fördomsfull. Vi tampas ju med fördomar hela tiden. Även vi som jobbar med pjäsen brottas med det. Man har en bild av hur en person som köper sex ser ut och vilken typ av människa det är. Men det kan vara en person i vår närhet och hur handskas man med det? Jag tror inte så mycket på att stänga ute folk. Det handlar om att prata, informera och mötas. Så det hoppas jag, att det blir en mer nyanserad dialog i diskussionen kring den här typen av tematik.
Under förberedelserna har du haft en nära dialog med Agnes Gry som ansvarar för scenografi och kostym. Kan du berätta om ert samarbete?
Agnes var ett väldigt medvetet val för att få in en känsla av att det inte ska bli så tillrättalagt. Hon har jobbat mycket med performance och fri konst. Vi har pratat en hel del om materialval och referenser och har hittat ett gemensamt språk. Jag skickade till exempel en bild tagen av den amerikanska fotografen Francesca Woodman som inspiration och då hade Agnes också haft den som referens. När det kommer till inspiration stjäl man jättemycket, man är som en korp. Jag kan till exempel komma ihåg en bild eller blick från en gammal 30-talsfilm som jag sedan fångar upp i en egen produktion. Film- och teatervärlden är som att vara inne i världens bästa godisbutik och bara plocka. Och sen modellerar jag fram något eget tillsammans med skådespelarna.
Du är verksam som regissör inom både film och teater. Vilken är den största skillnaden tycker du?
Den stora skillnaden är att jag som teaterregissör har ett annat ansvar än som filmregissör. På teater är jag klar vid premiären, medan det för skådespelarna är ett slags startskott. Men när skådespelarna är klara inom film då har jag en jättelång period framför mig då jag jobbar med klippning och ljudläggning – så där axlar jag egentligen ett längre ansvar.
Sen är det ju också så att film alltid är ”då”. Även om det upplevs som ”nu”, så är det aldrig det. Men på teater är det verkligen här och nu, det sker i rummet. Det tycker jag är en stor skillnad. När jag tittar på film så är den inspelad och klippt. Jag kan se den tusen gånger och kommer uppleva den på ungefär samma sätt, men på teater är det inte så, alla föreställningar blir lite olika.
