Skådespelarna Eric Ericson och Fredrik Evers är vänner, kollegor och nu också bröder på scen i Lång dags färd mot natt. Undertecknad träffade dem för en stunds prat och de berättade om pjäsen, rollerna och om fördelen med att känna varandra så bra.
Om Lång dags färd mot natt
Eric: Lång dags färd mot natt är en stilbildande pjäs i en tradition av pjäser, alla från 30-, 40- och 50-talen. Den handlar om kärnfamiljen som institution, som fängelse och som eventuell möjlighet. En västerländsk klassiker.
Fredrik: Den är stilbildande, absolut, och det i spåren efter Strindberg och Ibsen. Men det som gör den så ikonisk är att texten är självbiografisk. O’Neill skriver från hjärtat om sig själv och sin familj. Det är så utlämnande, så oförblommerat naket.
Här är det inte ett påhittat scenario och inga yttre omständigheter som försätter karaktärerna i helvetespositioner. Lång dags färd mot natt handlar om den inre konflikten, den vi kanske alla bär med oss och som vi kämpar med och som därför är direkt igenkännbar.
Eric: Något som också är väldigt fint är det pussel som får läggas av publiken. En familj som pratar behöver ju inte säga saker rent ut. Men så småningom får allting sitt svar. Som när mamma Mary pratar om sina händer tidigt i handlingen och i slutet skyller på dem då hon redan är förlorad. Sådant är så jäkla spännande.
Fredrik: O’Neill skriver om det som familjer ofta gör, det vill säga ältar. Man har vissa överenskommelser med varandra, pratar om vissa saker med vissa personer i familjen. I den här pjäsen komprimerar han det hos varje familjemedlem. De kommer aldrig ur ekorrhjulet.
Om sina roller
Eric: James Tyrone Jr, Jim som han kallas, är den förstfödde sonen. Han går i pappas fotspår. Han är skådis som pappa. Han är också alkoholist precis som pappa. Söndersupen. Han super bort alla sina pengar och måste därför komma hem och bo hos mamma och pappa på somrarna. Det är väl egentligen bara en person han litar på och tycker om, lillebror Edmund. Ändå behandlar han honom som ett stycke toalettpapper. Och Jim skulle gärna vilja bli älskad istället för ständigt bespottad och hånad av sina föräldrar.
Fredrik: Lillebror Edmund, det är en jäkla komplex roll. Han är ju författarens alter ego och mammas pojke. O’Neill har nog försökt trycka in så mycket som möjligt i den här rollen. Edmund är en desillusionerad människa med ett rikt känsloliv och som i konsten och litteraturen söker meningen med livet. Han famlar efter svar.
Det är väl allmänmänskligt att ha en känsla av att det finns någonting större. Något viktigare, utanför hemmets fyra väggar.
Om sin pappa
Fredrik: Jim och Edmund är rädda om sin mamma som inte mår så bra, minst sagt. Men det är också så att de har en väldigt speciell pappa. Han är alkoholiserad, förstår inte sina söner och tvekar inte att slå dem. Möjligen förstår han Jim bättre då de båda är skådespelare. För pappa James är Edmund bara en särfågel, som läser Nietzsche och åker på luffen till Sydamerika.
Eric: James har ju också en sida till. Han är sjukligt snål. Familjen är beroende av hans pengar men han släpper inte från sig dem. Såväl mamma Mary som Edmund får gå till dåliga, billiga läkare. Och han är besatt av att släcka lamporna för att spara på elektriciteten.
Om varandra
Eric: Innan jag lärde känna Fredrik undrade jag vad det var för en typ som gick omkring och trodde att han var något? Om han bara kunde vara tyst, tänkte jag. Men när vi började jobba ihop upptäckte jag att Fredrik är jäkligt rolig och inte alls stroppig.
Och så är han väldigt bra på att läsa text. När vi repeterar kan jag springa iväg till honom och fråga ”vad betyder det här?” Och så viskar han ”titta på sidan 12”. Och så gör jag det och plötsligt fattar jag.
Fredrik: Han är en fullständigt galen människa på många sätt. Men det säger jag med all kärlek. Det är få människor som är så givmilda och generösa som Eric.
Jag tror inte vi hade mötts i ett annat sammanhang än här på teatern. Men just för att vi har tragglat tillsammans och gått igenom produktioner som inte alltid är lätta så har vi hittat till varandra. Och den orken som Eric besitter, att försöka hålla humöret uppe på en ensemble, att lätta på stämningen. Den är fullständigt obetalbar.
Vi har ju kamperat ihop så länge så att jag kan se när Eric inte är på topp, när han är skör. Det är jag glad för att jag kan för det är lätt att tro att han jämt är en munter filur. Och när jag som kollega vet att han har att tillgå en sårbarhet, ett mörker och en total närhet till känslorna, kan jag ta tag i de där ögonen och säga ”kom igen vi tar det där lite längre”. För att jag vet att det går. För att vi känner varandra så bra.
Eric: Att jag har jobbat ihop med Fredrik i så många uppsättningar gör att jag kan dra ur den där känslomässiga sprinten för att komma till de mörka lägena. Och jag vet att han i sin tur litar på att jag förvaltar det som han lägger upp. Det låter flummigt men det är verkligen en tillgång.
Fredrik: Det enklaste metaforen är att det är jävligt svårt att kasta sig ut i en ensemble om inte det är någon där som tar emot en. Och jag ska ju lita till hundra procent på den personen. Det är så grundläggande i teaterarbetet, att hela tiden kunna vara precis på gränsen mellan sina egna känslor och rollen.
Om att vara lika och olika
Eric: Vi är ganska olika. Fredrik är ordentlig. Jag är slarvig fast jag har lärt mig att vara noggrann av honom. Jag tror att vi lär oss av varandras olikheter.
Fredrik: Men vi är också lika. Vi är i samma åldersspann.
Eric: Ja, så har vi samma syn på teater. Och hur man ska tänka kring ett arbete.
Fredrik: Och så älskar vi båda mat.
Text Ann Waldeborn
Foto Ola Kjelbye
