Lisa Lindgren är skådespelaren som hyllas för sin roll i Brecht-komedin Herr Puntila och hans dräng Matti. Hon avverkar ett konstnärligt maratonlopp på scen som den oberäknelige godsägaren. Mentalt så väl som fysiskt.
Vad tänkte du om att du som kvinna skulle spela denne maktfullkomlige man?
När jag läste pjäsen så tänkte jag att det är omöjligt att se en man i den här rollen, så jag förstod det valet. Vi lever i en tid där har vi sett så många män härja på scenen i den här typen av karaktärer. Och det känns som om den tiden är förbi om man inte vill påstå någonting särskilt med att låta en manlig skådespelare spela en sådan roll.
Så det valet kändes alltså inte konstigt?
Tvärtom. Puntila är en ganska klassisk bild av en tyrann och jag är teaterfostrad med bilden av att män vanligtvis har fått ta oerhört mycket mer plats på scenen än kvinnor. Män skriver pjäser och gestaltar den här typen av roller. Och det är inget ovanligt att en kvinna spelar en man.
Din karaktär är ju väldigt lik USA:s president. Vad tänker du om det?
Jag var först relativt skeptisk till den bilden men jag köpte den eftersom det var regissörens önskemål. Skeptisk var jag för att det starka påståendet väckte en rädsla i mig att man redan hade talat om vad man ville med pjäsen. Men så tänkte jag att det var spännande och att jag då skulle göra allt för att göra min egen Puntila. Så det snarare peppade mig. Och jag tänkte inte på Trump under repetitionerna.
Varifrån har du hämtat inspirationen till din roll som Puntila?
Det här arbetet har varit ett hästjobb men ibland har jag njutit av att samla essensen av alla de gubbar som jag har sett eller mött och som på något sätt har hindrat eller satt krokben för mig i livet. Män som har tagit sig friheter. Det är ju universellt men jag kan bara prata utifrån mig själv och det kan verkligen vara en njutning att samla ihop dem till en liten kärna och sen bara fläska loss i det.
Hur förberedde du dig inför rollen?
Jag har jobbat väldigt mycket intuitivt och tekniskt. Inför varje repetition försökte jag ”blanka” mig och vara i nuet. Och hittade jag något speciellt under en repetition så försökte jag komma ihåg just det momentet och återupprepa det. Jag var båda noga och impulsiv. Och i och med att jag jobbar så intensivt med kroppen har jag tränat mycket, framför allt yoga. Jag vill känna mig fri och stark.
Vad innebär att det att arbeta med tekniken?
Tekniken är ju själva hantverket i mitt yrke. Hur du jobbar med rösten och kroppen. Konsten att hitta tillbaka och återupprepa moment. Att veta vad det innebär att slipa på ett sceneri, att veta hur man gör för att vara närvarande. Att förstå en situation och att förstå text och också att leka med texten.
Det är en stor mängd text du skulle lära dig. Hur gjorde du för att få den att sitta?
En text är ju ofta ganska torr till en början men om man finner fördjupningen och motsatserna i den, blir den mer levande. Och så går jag promenader och mumlar text, då kan jag hitta rytmen. Allt det där är lite svårt att förklara men det är ett väldigt effektivt arbetssätt, som passar mig.
Och rekvisita spelar en stor roll i arbetet?
Tekniken innebär också att levandegöra rekvisita. Att en flaska inte bara är en flaska utan att den betyder någonting. Hur jag håller i en flaska, hur tittar jag på den.
Och om vi då pratar om ”Herr Puntila”, hur mycket har du kunnat tillföra själv och hur mycket bestämmer regissören?
Pontus Stenshäll, som regisserade, lämnade mig väldig fri i det här arbetet. Men det kan ju en regissör bara göra om det finns en ömsesidig konstnärlig respekt. Han litade på mig.
Hur är det att spela Puntila, nu när du har gjort det så många gånger?
Det är ju publiken man spelar för. Och i en sådan här föreställning så är jag väldigt känslig för om den är med mig eller inte. Det handlar inte bara om att det finns en komik i pjäsen och man hör publikens skratt. Det handlar om en andning, om att känna att den är där, att de fattar konceptet. Jag är oerhört känslig för den andningen.
Läs om föreställningen Herr Puntila och hans dräng Matti här.
