Alex Tarragüel Rubio

"Papperet är blankt"

Är scenografin en inramning som behöver tolkas grundligt – eller är det bara en fråga om hur den faller publiken i smaken? Alex Tarragüel Rubio, som står för scenografi och kostym i Slutspel, vill hålla det enkelt.

Alex Tarragüel Rubio är en riktig tungviktare på scenografiscenen. Bosatt i Barcelona lockades han till Göteborg av regissören Stefan Metz för uppsättningen Woyzeck 2006. Sedan dess har han gjort scenografi och kostym till inte mindre än 17 uppsättningar bara på Göteborgs Stadsteater – bland dem Peer Gynt, Trettondagsafton, Storstadsljus och nu Slutspel.
– Varje uppsättning är sin egen. Ibland är samtalet med regissören väldigt fruktsamt, ibland har de ingen aning om vad de vill göra i termer av estetik och scenografi. Så papperet är blankt, och möjligheterna är oändliga, berättar Alex Tarragüel Rubio.

Vid de inledande diskussionerna med Slutspels regissör Ronnie Hallgren fastnade Alex Tarragüel Rubio vid ljudbilden i pjäsen.
– Vid ett tillfälle nämnde han tystnaden i rummet i Slutspel. Och tystnad är ett intressant begrepp, tycker jag. Så jag ville använda mig av tystnaden som ett huvudsakligt spår i scenografin.

Resultatet: en kammare med helt tyst, och kompakt akustik. De geometriska formerna skapar en klaustrofobisk, nästan aggressiv känsla. Utspelar det sig i en faktisk miljö eller i en fantasi? Det skulle lika gärna kunna vara inuti en hjärna, enligt Alex Tarragüel Rubio.
– Manuset till Slutspel säger ingenting specifikt om vilket rum vi befinner oss i: den enda beskrivningen som finns är att det finns två fönster och en ingång men vi vet inte om det är ett hus, en bunker eller en källare.

Ett givet inslag i den klassiska pjäsen är de två soptunnorna, vari de två karaktärerna Nell och Nagg (Carina M Johansson och Johan Gry) befinner sig under hela föreställningen. Något som på papperet låter enkelt men som kommit att bli en utmaning. Den första prototypen som rymde varsin stol för skådespelarna att vila på mellan sina repliker visade sig ta för stor plats på scenen. Vilket skapade en viss problematik i arbetsmiljön: hur ska man stå ut hoptryckt i en soptunna modell mindre i nästan två timmar varje kväll? Lösningen blev till slut att skära loss bakstycket, vilket gör att skådespelarna kan smita ur sin soptunna när de gjort sitt.
– Det är en ganska klurig grej att lösa på ett bra sätt, att ha en skådespelare i en soptunna under en hel pjäs. Jag lider med skådespelarna och har försökt göra det så bra som möjligt för dom, säger Alex Tarragüel Rubio, som tack och lov är van vid att lösa den här typen av utmaningar på jobbet.

Hur ska man som teaterpublik då tolka scenografin i Slutspel? Det behöver man inte.
– Jag gillar inte att förklara min scenografi. Gillar du det eller gillar du det inte? Så enkelt är det, säger Alex Tarragüel Rubio.

Testa själv! Blir du tilltalad av scenografin?
Se ett urval av Alex Tarraguels tidigare produktioner i bildspelet nedan.


Läs mer om Slutspel här!

Woyzeck, 2006

Storstadsljus, 2008

Trettondagsafton, 2009

Blackbird, 2010

Peer Gynt, 2011

Affären Danton, 2012

Lyckans dar, 2013

Djävlar på hjul, 2013

Att begära Tre systrar, 2013

Slutspel, 2020