Fördjupning – Sysslolösa unga män med tillgång till vapen

En dag valde Gud att sätta Abraham på prov. Han sade: ”Tag din son Isak, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” Abraham gav sig av tidigt nästa morgon mot den plats som Gud angivit, och på tredje dagen lyfte han blicken och såg berget Moria på avstånd. När de var halvvägs upp på berget frågade Isak: "Far, vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?" Abraham svarade: "Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.", sedan fortsatte de sin vandring tillsammans. När de kommit till den plats som Gud utvalt gjorde de iordning ett bål, sedan band Abraham Isak och la honom ovanpå. Men när Abraham skulle offra sin ende son talade Herrens ängel till honom: "Lyft inte din hand mot pojken. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son. Eftersom du har gjort detta skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar.”

Berättelsen om Abraham och Isak, från Första mosebok i Gamla Testamentet, är en av de centrala bibelberättelserna och har tolkats på många olika sätt genom historien. Enligt Sören Kierkegaard, dansk filosof som levde och verkade i Köpenhamn under mitten av 1800-talet, är berättelsen framförallt en historia om tro. I boken Fruktan och bävan från 1843 betonar han att Abraham är den ende som har hört Guds röst och det är bara han som kan välja att tro på om den är sann eller inte. Om Abraham med säkerhet hade vetat att det var Guds röst så hade berättelsen inte varit en lektion i tro, utan i lydnad.

Kierkegaard lyfter även fram det faktum att Abraham inte kan tala med någon om det som inträffat. Det är bara han som hört Guds röst och om han delade denna händelse med någon skulle de troligtvis avfärda honom som galen. Eller, om de valde att tro honom skulle de göra allt för att förhindra hans beslut att offra sin son. Kierkegaard jämför Abraham med Agamemnon, kung i Argos i pjäser av bland annat Aischylos, då han väljer att offra sin dotter Ifigenia för att få vind i seglen i kriget mot Troja. Men till skillnad från Abraham så kan Agamemnon tala om det, staden sanktionerar hans offer som ett nödvändigt ont för en större sak. Agamemnon agerar inom det etiska, det som samhället har kommit överens om är moraliskt riktigt, och därför blir han en hjälte. Abraham, däremot, kan inte tala med någon, han är dömd till tystnad och ensamhet. Han kastas ut från det etiska, det allmänna, och tvingas, som Kierkegaard kallar det, att bli enskild. Han har endast sin tro och därför utnämns han inte till någon hjälte.

I berättelsen om Abraham och Isak ser Kierkegaard en uppmaning till oss alla. Vi kan aldrig gömma oss i det allmänna. Inför varje val står vi ensamma om att ta beslut om vad som är moraliskt rätt och riktigt. Om vi inte tar det ansvaret är vi lata eller bara alltför måna om att upprätthålla vår priviligierade position. Det innebär ett svårt och långt lidande, liksom Abraham led under sin tre dagar långa färd mot berget Moria, men enligt Kierkegaard är det endast då vi lever ett liv i sanning.

Enligt Kierkegaard levde inte samtiden upp till detta sanningsanspråk. Han var starkt kritisk till det omgivande samhällets borgerliga, ombonade liv. Att vara kristen innebar att tro på något absurt, att våga kasta sig in i det som gränsar till dårskap och att leva enligt övertygelsen.

Jag tänker att han knappast hade varit mindre kritisk idag. Vi har större frihet att välja våra liv än någonsin tidigare. Men det är en valfrihet på en marknad mer än en frihet i faktisk mening. Den subjektivitet som Kierkegaard betonade, ansvaret att artikulera sin person och sitt liv, ryms inte inom dagens hyperindividualism. Istället är individens möjligheter just det som långsamt kväver henne. Människan i västvärlden är inte fri att utforma sin subjektivitet, hon är dömd att förverkliga sig själv, främst genom konsumtion. Om man inte lyckas med att ta tillvara på denna frihet är man en misslyckad människa, och det finns ingen annan att skylla på än en själv. Att vara lycklig har blivit människans främsta plikt och ett liv i lidande i tron på det absurda känns minst sagt avlägset.

Men det finns undantag. Greta Thunberg, Edward Snowden och Malala Yousafzai är personer som bryter konformismen och utformar sina egna öden. Genom att skolstrejka för klimatet, läcka hemligstämplade dokument eller stå upp för flickors rätt att gå i skola går de i strid med en samtid som inte överensstämmer med vad de tror på. De är vår tids hjältar. Men i Kierkegaardsk mening lever de inte upp till ett liv i sanning eftersom de inte går tillräckligt långt i sin tro. Liksom Agamemnon kan de fortfarande tala – faktum är att det är precis det som de har gjort, de har höjt sin röst och sagt ifrån. Och för att de gör det får de allmänhetens bifall. De agerar inom det etiska och blir på så sätt aldrig enskilda.

Om man ska gå efter Kierkegaards kriterier är det snarare de som vi ser som motsatsen till dagens hjältar som bockar av flest punkter. Pekka-Erik Auvinen, Eric Harris och Seung-Hui Cho är personer som begått fruktansvärda massmord de senaste åren, genom skjutningar på skolor i Finland och USA. Men de har agerat just utifrån tron på något absurt, något som de inte har kunnat förutse konsekvenserna av och under kval som de har uthärdat ensamma. De har handlat utanför det etiska och de har blivit enskilda. Kierkegaard säger inget om vad det är vi ska tro på, bara att vi ska tro. Hans tro på det absurda är på det sättet svårt att skilja från vansinne, och i dessa fall har det bokstavligen blivit sant.

Den italienske filosofen Franco Berardi tolkar dessa ensamma mäns dåd som konsekvensen av en kapitalistisk absolutism. Han menar att vi har levt i ett marknadssamhälle under lång tid men att kapitalet under 2000-talet har lösgjort sig från alla barriärer genom gränslös globalisering och en spekulation på finansmarknaden bortom fasta värden. Resultatet är en situation utan möjlighet till alternativ eller motstånd och en hänsynslös exploatering av arbetare i låginkomstländer och av vår kognition i västerlandet. I en sådan värld finns det bara två alternativ: att omfamna systemet eller att ge upp.

Berardi ser båda alternativen representerade i de ensamma männens dåd. I Pekka-Erik Auvinens efterlämnade videomaterial bar han en t-shirt med texten ”Humanity is overrated”, och när Eric Harris sköt ihjäl sina offer bar han en tröja med trycket ”Natural selection”. Båda ger uttryck för en tro på social darwinism där endast den starkaste individen har rätt att överleva och som Berardi tolkar som en omfamning av samhällets kapitalistiska absolutism. Auvinen och Harris utgör inget undantag från samhället, de är dess essens. Det andra alternativet är en form av utökat självmord. Seung-Hui Cho led av svår ångestproblematik och depression till följd av flytten från Sydkorea till USA och den mobbing han utsattes för i skolan. Berardi tolkar det som att Cho inte finner nåt utlopp för sitt jag i en kapitalistisk absolutism. Han kan inte artikulera en tro, och som sista utväg löper han amok. Massmordet är en hämnd på världen och självmordet ett bevis på att han överhuvudtaget är vid liv.

Berardis teorier ställer svåra frågor om varför vi upprätthåller dagens politiska system och varför det är så svårt att tro på ett annat liv idag. Kierkegaards svar är i alla fall att det beror på att vi antingen är lata eller för måna om att upprätthålla vår priviligierade position.

Text: Joel Nordström, dramaturg Göteborgs Stadsteater