Vi minns Sven Wollter

Minnen av Sven

Det känns nästan förmätet med en sådan titel. Jag var aldrig nära vän med Sven. Jag var kanske inte ens egentligen Sven med Sven. Men det känns som Sven var Sven med alla och när jag nu tänker tillbaka så har Sven skapat minnen i mig i olika etapper och sammanhang i hela mitt liv. Första minnet infaller när jag nyss fyllt 10 år och Raskens går på TV. Sverige är i trance, jag likaså. Trots min ringa ålder kan jag fortfarande åkalla varje avsnitt, intensitet, tonfall och inte minst den smärtsamma sorg jag känner när kallbranden tar honom. Sven hade en förmåga att gå rakt ut genom TV-rutan.

Nästa minne är ett par år senare, Bo Widerbergs ”Mannen på taket” visas på TV. Jag var väl egentligen för liten för denna gastkramande polisfilm och ärligt talat gjorde nästan det att man fick se Sven Wollters snopp i en scen nästan lika starkt intryck som själva huvudhandlingen.

Nästa minne infaller 10 år senare, jag var med i en liten fri teatergrupp från Karlskrona, UDG-Teatern, och vi hade åkt ända upp till Gävle för att se ”Den goda människan från Sezuan”, med Sven i en av rollerna. Vi hade skrivit till teaterchefen Peter Oskarson och fått tillåtelse att gå in bakom scen efter föreställningen. Och där satt han vid ett av kantinens runda bord. Han var sinnebilden av den romantiske skådespelaren: En flaska rödvin, skjortan lite uppknäppt i halsen, mascara under ögonen, snygg som fan, inbjudande. Vi slog oss ner och han bjöd välvilligt på anekdoter från teaterns förunderliga värld. Där och då bestämde jag mig för att det är teater jag ska hålla på med.

Ett par år senare såg jag honom i filmen ” En film om kärlek” där han spelade mot Linn Stokke i en kärleksfilm som fick mig och mina generationskamrater att fullständigt gå i däck och många var vi som 1987 gick och nynnade på ”Som stormen river öppet hav”. Förälskade i Linn Stokke och avundsjuka på Sven. I samma veva blev han utnämnd till Sveriges sexigaste man. Något han inte gärna ville prata om sa han, men en kväll i slutet på 80-talet stod jag vid baren på Café Opera i Stockholm. Bredvid mig står Sven och pratar med en vacker kvinna och jag hör honom säga: ”I am the sexiest man in Sweeeden, they have voted me!” Han hade onekligen en klädsam fåfänga som gjorde honom mänsklig i kombination med hans enorma humanistiska kompass.

Nästa minne är från Folkteatern i Gävles 10 årsjubileum 1995, alla som hade jobbat på teatern, vilket jag vid denna tid hade gjort ett par år, var bjudna. Återigen bjöd Sven på sina minnen och vi festade, sjöng och dansade långt in på småtimmarna.

I slutet av 90-talet spelade Sven in en polisfilm i Karlskrona och min pappa och min då 91-åriga farmor skulle vara statister. I åratal efteråt berättade de med uppsluppen glädje hur Sven på lunchen hade lämnat sina medarbetare och satt sig vid pappa, farmor och de andra statisterna för att prata om politik och liv. För Sven var ingen människa mer värd än någon annan, han var allas Sven.

Nästa minne är från 2009, teatergruppen ”moment:teater” som jag då var med i, medverkade i SVT:s serie ”Teatersupén”. En kändis, i det här fallet Sven, skulle komma och se teaterns föreställning, innan teatern lagade man supé tillsammans som man sedan efteråt förtärde med ensemblen. Så Sven och jag lagade ”Shepherd's pie” och pratade och skrattade oss igenom livets olika skeenden. En gyllene kväll.

2014 hade jag nöjet att se honom i hans ”absolut sista föreställning” King Lear på Stockholms Stadsteater. En magnifik prestation där han åter satte scenen i brand. Efteråt fick han hyllningstal av teaterchefen Benny Fredrikson och en enorm bukett blommor. Vi i publiken stod upp i ovationer som aldrig ville ta slut.

Naturligtvis blev det inte hans sista föreställning, Sven kunde aldrig sluta. Året efter hade jag blivit konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteater och på Höstsamlingen skulle jag presentera ”Driving Miles” som han var med i. När han kommer in på scen frågar jag inför en fullsatt salong: Men Sven, kan du inte ta och spela lite trumpet? (Detta var inte inrepeterat.) Då tar han, utan att tveka en sekund, musikerns trumpet och river av ett solo som får håret att resa sig på alla oss som var där. På ett ögonblick har han hela salongen i sin hand. En lektion i publikkontakt.

Efteråt går jag, Sven och vår producent Marie Svensson ut och tar ett glas vin. Han berättar om sin tid på Göteborgs Stadsteater och om sina framtida drömmar. Sven hade alltid en fot i det förflutna och en fot i framtiden.

Sista gången jag hörde av Sven var när han skulle komma och gästspela på teatern med Nynningen. Den spelningen satte Coronan stopp för. Och nu har den förbannade Coronan satt stopp för Sven. Det är outsägligt sorgligt. En som alltid har funnits är plötsligt borta och tomheten är monumental. En av våra största skådespelare och personligheter genom tiderna har lämnat oss i obeskrivlig saknad. Tack för alla minnen Sven. Du kan nu bilda en riktigt hyfsad ensemble där på andra sidan, för sluta – det kan du inte.

Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare Göteborgs Stadsteater