Himlen över Springfield

Jag är ofrivillig expert på The Simpsons. I flera år levde vi med en inställning på vår teve som varje kväll halv åtta slog över till den kanal där serien då visades. Vi lyckades aldrig få bort inställningen, till slut gjorde vi oss av med teven i stället. Så för mig är det inget konstigt med hövolm, tre fingrar och kanariegul hudfärg; för mig är det själva urbilden av det mänskliga, alltför mänskliga. Och vissa himlar, vissa molnformationer kommer för mig alltid att vara Simpsonsmoln, himlen över Springfield.

Den familjemedlem som lyckades med konststycket att lägga in denna permanenta inställning (men aldrig fick bort den igen) försvarade sig med att Simpsons ändå innehöll allt man behövde veta. Simpsons var en komplett värld som rymde alla grundkaraktärer och grundintriger. Alla människor var en Simpsonskaraktär, precis som vi alla var någon i Mumin eller Nalle Puh. (Eller någon av gudarna och halvgudarna i Valhall och Olympen, Sagan om Ringen, Bamse, Kalle Anka, Bröderna Dalton … det finns gudavärldar och panteon i alla upptänkliga storlekar och smaker.)
The Simpsons var helt enkelt Theatrum Mundi, världen som teater (teatern som värld).

I våra öron lät det misstänkt likt en efterhandskonstruktion, en första klassens bortförklaring. Men det var ju alldeles korrekt.

Man brukar säga att den moderna teatern har sina rötter i medeltidens mysterie- och mirakelspel; djävlar, frestare och syndare som lirkade sig ur kyrkans snäva pedagogik och fick eget liv. På samma sätt sägs det att den tecknade serien har sina rötter i medeltidskyrkans kalkmålningar, glasfönster och reliefer, avsedda att undervisa en icke läskunnig publik i den kristna läran; de fattigas bibel. De står ju inför precis samma utmaning, kyrkmålningar och serier: att återge ett fortlöpande skeende i statiska bilder.
Inte konstigt om de söker sällskap hos varandra, dramatiken och den tecknade serien.

I Henri Rousseaus Drömmen (också känd som Yadwighas dröm) står en röd soffa – konstnärens egen ateljésoffa – utplacerad i en prunkande djungel där man skymtar lejon, apor, fåglar, en vattenbuffel, en pytonorm samt en ormtjusare. När Lucy Pevensie i Häxan och lejonet tar sig genom garderoben in i sagolandet Narnia ser hon en gatlykta mitt i en snötäckt skog. I Apornas planet kommer astronauten George Taylor till en strand där ett bekant huvud sticker upp ur sanden: Frihetsgudinnans staty på Liberty Island vid infarten till New York. En oljemålning från 1910, en barnbok från 1950, en science fiction-film från 1968. Det är uppenbarligen en dröm som inte vill ge med sig, en dröm som följer oss genom hela det århundrade som inte bara skapade obegripligt välstånd för stora delar mänskligheten utan också medel att tillintetgöra oss alla, eller åtminstone ta oss tillbaka till stenåldern igen.
Så vad kom först, soffan eller djungeln? Gatlyktan eller skogen? Statyn eller stranden?

Kristoffer Leandoer. Foto: Stefan Tell

Enligt Sigmund Freud är all litteratur en form av önskeuppfyllelse. Hur kan man tillämpa hans teori på en postapokalyptisk fantasi som Mr Burns? Inte kan väl någon vilja ha det som i pjäsen – en civilisation i spillror, ingen el, mänskligheten tillbaka på nomadstadiet, rövarband och resande teatersällskap?

Amerika är i grunden ett nybyggarsamhälle och myten om The Frontier ligger strax under ytan; föreställningen om stora vidder, ett jungfruligt land och en omstart där den enskilda människan är fri att mäta sina krafter med elementen utan skyddsväst. Pionjärer, pilgrimer och pälsjägare är förebilderna och fiktionen arbetar på högvarv för att hitta nya, trovärdiga sätt att få ut hela befolkningen på vägarna igen. Finanskris, zombiekrig, rymdinvasion, farsot eller permafrost – anledningen spelar mindre roll, det som betyder något är själva nystarten. Ray Bradbury, som skrev dystopin Fahrenheit 451 (och gärna har med kringresande tivolin i sina böcker) där människor i framtiden förenar sina minnesfragment för att återskapa försvunnen litteratur på samma sätt som i Mr Burns, återkom ständigt till The Frontier, en nystart som på samma gång är en återgång till barndomen – den egna och den kollektiva. Med tiden blev det allt tydligare att han egentligen – precis som Stephen King, Peter Straub och alla andra – bara försökte skriva om Mark Twains Huckleberry Finn. Förr eller senare måste alla Stora Amerikanska Berättelser hamna på en guppande flotte ute på den breda brusande floden, där människan föds på nytt.
För det är drömmen, att få bli barn på nytt. Och om priset för detta är en liten kärnkraftsolycka så må det vara hänt.

Mr Burns är önskeuppfyllelse också i en annan mening. Pånyttfödelse på ett annat sätt. Ett panteon byts ut mot ett annat, och så får vi vara med om hur teaterkonsten föds ur försöken att bevara en kollektiv myt. Det mänskligheten mest av allt behöver efter katastrofen, säger Mr Burns, är mängder av kringresande teatersällskap: det finns dramatiska rättigheter som är värda att slåss för, enskilda repliker värda sitt pris i litium.

Man kunde säga att Anne Washburns pjäs är ett försök att gestalta tid. Att den visar hur kulturer och religioner kan födas ur nästan vilken företeelse som helst, bara minnets och glömskans eroderande och återuppbyggande krafter får ha sin gång tillräckligt länge; bara vi tillsätter tillräckligt mycket tid. Vilket reklaminslag som helst kan laddas med helighet och förvandlas till liturgi, bara det hamnar tillräckligt långt in i det förflutnas dunkel.

Så kunde man säga. Men jag undrar om det är helt sant. Jag undrar om inte Simpsons redan är en myt. Jag undrar om inte reklamen redan är vår tids gudstjänst, sakrament och välsignelse. Jag undrar om inte katastrofen i viss mening redan har inträffat och om vi alla inte redan lever under himlen över Springfield. Bara medan jag arbetat med den här texten har världen hotats av flera allvarliga kärnkraftsolyckor. Mr. Burns ligger minsann inte på latsidan. Men det gör inget. Vår förmåga att göra om honom till clown och demon i vår egen berättelse, gör att det ändå i slutändan är vi som utnyttjar honom och inte tvärtom: kring soffan växer det upp en djungel, det allra sista skrattet tillhör oss.

Kristoffer Leandoer är författare. Hans senaste bok Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (2020) uppmärksammades bl a med en Augustprisnominering och med Expressens Björn Nilsson-pris.