I Tystnaden spelar Mia Höglund-Melin och Sandra Redlaff de båda systrarna Ester och Anna, som är på resa med Annas son Johan. När Ester blir sjuk gör de tre ett uppehåll i Timoka, en plats drabbad av inbördeskrig. På hotellet pågår en annan konflikt, den mellan systrarna, där de försöker förstå varandra, och sig själva.
Vi träffade Mia och Sandra ett par veckor före premiären. Det blev ett samtal om tystnad och oljud, om två systrars försök att hitta sig själva och försöka nå varandra. Och om en teaterföreställning, som närmar sig filmens värld.
Vad handlar Tystnaden om, egentligen?
Mia: ”Endast tystnaden har mening nu – allt annat är oljud”. Det är en spännande replik. Där någonstans finns det som Tystnaden handlar om. Vi försöker skapa mening i våra liv på olika sätt, antingen vi är priviligierade som Anna och Ester eller är från Timoka och då för en helt annan sorts kamp. Det är det som är oljudet och där är vi olika men inför tystnaden, att vi alla ska dö, där är vi lika.
Sandra: Det där sammanfattar verkligen pjäsen. Systrarna gör också ett slags resa i relation till varandra och med sig själva. Det är något som skaver som de försöker bearbeta och slå sig fria ifrån, det förflutna som hela tiden gör sig påmint. De försöker nå varandra men också sig själva.
Mia: Pjäsen Tystnaden är lite av en gåta, ett mysterium och det är också dess styrka och kvalitet. Den är lite som en tvål, svår att få fatt på. Det är en historia med en rad olika stigar man kan ta.
Sandra: När blir kärlek och omtanke något destruktivt, när är man redo för att acceptera och göra upp med sitt förflutna och ta ansvar? Vi människor vill gärna förtydliga och förenkla för att få mer förståelse. Men det är oftast mer komplext än så. Systrarna har helt olika syn på sin uppväxt. De är två starka individer som i grund och botten har ett enormt djup och driv, men där olika faktorer gör att det blir en disharmoni dem emellan. Anna har en bild, Ester en annan. Och så är det ju i verkliga livet också. Det är väldigt intressant och en fortsatt gåta.
Har ni lärt känna era karaktärer?
Mia: Ester möter döden och ser tillbaka och omvärderar sitt liv. Hon ångrar sig gruvligt men inser också att hon valt själv. ”Jag borde inte ha accepterat min roll i livet”, säger hon. Jag kan känna igen mig lite i det som Ester brottas med och är tacksam för att få möta henne just nu.
Jag kanske inte förstår Ester fullt ut, det är en utmaning. Som skådespelare vill man ju gärna förstå sin karaktär. Men det är också fint av Bergman, att han låter människorna vara obegripliga. Vi gör ju så konstiga saker.
Sandra: Varje roll slår ju an något i mig. I Tystnaden är det framför allt relationen mellan systrarna som gör detta. Anna vill få till en förändring men hon står och stampar på samma plats och kommer inte vidare. Hon är fångad i den roll som hon en gång blivit tilldelad, och som hon själv upprätthåller.
Hon är en mångfasetterad karaktär som jag upptäcker nya saker hos hela tiden. Hon har en längtan efter att slå sig fri och få kontroll. Men förändring är smärtsamt. Ibland ser hon klarare och vaknar upp som från en dröm, och inser att ja, jag är också en individ med mina egna behov och jag behöver inte göra vad någon annan vill eller förväntar sig. Det finns mycket att känna igen sig i hos Anna.
Vad betyder det för systrarna att vara i just Timoka?
Mia: Systrarna är mitt i en kris i ett land som befinner sig i ett undantagstillstånd. Det som förenar alla som vi möter i Timoka är att framtiden är så oviss, något som vi hanterar på olika sätt. Timoka är också en jätteviktig plats för Ester, ett existentiellt rum. Det är här hon får tillgång till sina sinnen. Jag tänkte på det redan när jag såg filmen, att Ingmar Bergman skapat en icke-plats, ett icke-land som möjliggör de här existentiella frågorna.
Sandra: Instämmer helt. Hade de varit kvar på semesterorten, så hade det bara varit ännu en misslyckad semester utan någon större förändring. Timoka blir en frizon där allt ställs på sin spets. Här väcks Annas själ och sinne till liv igen och driver henne framåt. Dessa yttre och inre omständigheter gör det till en oerhört viktig plats som möjliggör och skakar om deras utveckling. Både på ett personligt plan och i förhållandet dem emellan och till hennes son. Här kan Anna kan slå sig fri, just för att hon är i Timoka.
Hur är relationen mellan systrarna?
Mia: Systrarna är som två poler som försöker mötas. De behöver varandra men de förskjuter också varandra hela tiden. De beundrar och hatar varandra. Intentionen är god men allt glider dem ur händerna.
Sandra: Det är som att de både häller bensin på brasan och försöker släcka den på samma gång. Istället för att ta eget ansvar lägger de sig i vad den andra gör. De kan ju inte låta bli. Men trots allt älskar de varandra enormt mycket.
Mia: Ja det finns en jävla massa längtan efter kärlek.
Sandra: Och efter förståelse. Och förlåtelse.
Nu är det ju egentligen pojken Johan som är huvudpersonen. Publiken får följa allt han ser och upplever via kamerans projektioner, samtidigt som spelet pågår på scen. Hur ser ni på det valet av iscensättning?
Mia: Dead Centre låter kameran vara subjektet, det vill säga Johan, som upptäcker, erfar och lever. Det mötet och den blandformen är också ett superintressant försök att få teatern att närma sig filmen. Tystnaden är ett fint och häftigt konstnärligt undersökande av Bergman idag. Och ja, det är lite som att vara med i en film.
Sandra: Ja, det är ett otroligt spännande grepp. Det gör att föreställningen bjuder på flera olika dimensioner än vad man annars är van vid. Publiken kan tolka utifrån sitt perspektiv, och/eller Johans, som i realtid fångar upp detaljer man annars hade missat. Det är ett väldigt suggestivt och intressant sätt att jobba även för oss skådespelare. Att skifta mellan scen- och filmspråk i en och samma produktion.
Tystnaden hade urpremiär 5 november 2021 på Göteborgs Stadsteater. Spelas på nytt 27 och 28 december 2022 Göteborgs Stadsteater. Under våren 2023 kommer uppsättningen att turnera i Europa. Produktionen ingår i det europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre vilket är medfinansierat av EU-programmet Kreativa Europa.
Text: Ann Waldeborn
Foto: Jonas Kündig. På bilderna ses Sandra Redlaff och Mia Höglund-Melin och ljudtekniker Johannes Westerberg
