På lördag är det premiär. Äntligen! Och vi passade på att ställa några frågor till Per Umaerus i Pepperland.
Tidigare har ni i Pepperland fokuserat på enstaka företeelser i The Beatles karriär men i Yeah! Yeah! Yeah! skildrar ni hela den fantastiska musiksagan, från Yesterday till Tomorrow never knows. Hur valde ni bland alla låtar?
Det var ett väldigt pusslande, för dels vill vi berätta den här sagan kronologiskt, dels visa på den fantastiska bredd, alla de olika genrer som Beatles kastade sig in i. De var ju föregångare på många sätt och så nyfikna. Popen hade precis kommit men de tog också vara på sitt arv från de norra delarna av England, och blandade in både symfoniorkestrar och latinska rytmer.
Beatles slutade turnera 1966 och Abbey Road Studios och den berömda Studio 2 blev deras vardagsrum. Nu gör ni låtar som inte ens var tänkta att spelas live. Hur funderade ni här?
Det är en ära att få spela dem live för det hade ju beatlarna själva inte en tanke på. De gick in i studion där de fick fria händer av skivbolaget att ta in så många instrument och musiker de önskade men insåg också att de låtarna inte skulle gå att spela live. Med hjälp av dagens teknik tycker vi själva att vi någorlunda lyckas härma de här inspelningarna med stora symfoniorkestrar, bussar som åker förbi i ljudbilden, baklängesskratt och mycket mer.
Ni har ju spelat Beatles i många år nu och verkar inte tröttna. Det är sann spelglädje på scen. Vad är hemligheten?
Vi är så dedikerade och vi spenderar väldigt mycket tid med Beatles. Själv mår jag riktigt bra när jag sjunger och spelar de här låtarna. Det händer något i kroppen, som är svårt att ta på.
Det är också inspirerande att ständigt hitta nya saker i både musiken och historien kring Beatles. Då kan vi till exempel finna en sådan detalj som att John Lennon var så trött i en låt att han hamrade ilsket på pianot – och så blev det bra. Då kan vi berätta det från scen. Jag tror att vi är rätt nära sanningen i vår föreställning.
Beatlarna var ju bara i 20-årsåldern under tiden i studion. Ni låter väldigt likt. Hur lyckas ni med det?
De sjöng högt och ljust för att det skulle klinga fint. För oss gäller det att hålla igång våra röster så att vi kan hålla samma tonhöjd, och det fungerar.
Yeah! Yeah! Yeah! har ju musiken i centrum men det finns också mycket humor i föreställningen. Är det något som också fanns hos Beatles?
Beatles var ju samma andas barn som Monty Python. Vi vill förmedla den humor som fanns hos de fyra medlemmarna. Det finns många roliga sägningar att hämta, både klacksparkar från John Lennon, den stora citatmaskinen, och odödliga citat. Sen är ju vi väldigt lekfulla själva, det bidrar.
Premiären skulle egentligen varit redan våren 2020. Hur känns det nu att äntligen komma igång?
Vi var så laddade för ett och ett halvt år sedan. Sedan kom pandemin och vi fick börja om. Tiden gjorde nog ändå gott för vi har vänt och vridit på varenda replik till det bättre. Det ska bli fantastiskt kul att komma igång och hoppas att publiken både klappar och sjunger med, och dansar också för den delen.
