Ur Bobby Boy – återresan av Stig Hansén

ÅTER TILL HIGHWAY 61

Av Stig Hansén

Vad var det nu Gud sa till Abraham?

”Mörda din son.”

Och vad svarade Abraham?

”Skämtar du, eller?”

”Nej. Mörda honom på Highway 61.”

*

Jag är på väg till platsen där Gud ville att Abraham skulle mörda sin son. Sedan jag gled in i hyrbilen, och började köra västerut från New York City, far vinden upp mot hjärtat från att länge ha rört sig kring marken där det finns alla sorters kullerstenar. För alla platser som betyder något, rentav är heliga, har haft sina sorters kullerstenar och har dem kanske till och med kvar. I bästa fall ligger de där de ska. Eller så bänds de loss och kastas på någon annan. Som när Gud attackerade Abraham för att se hur mycket han tål. Och hur mycket vi som lyssnar står ut med.

I Bibeln står det en bit efter Guds ord till Abraham att ...

Nej, låt oss vänta med Bibeln. Nu skapar vi vår egen skapelseberättelse. Och låter Bob Dylan guida oss. För det var han som inledde sin sång ”Highway 61 Revisited” med replikskiftet mellan Gud och Abraham. ”Oh God said to Abraham, ’Kill me a son’ ...” Kanske inte så konstigt att Dylan valde Highway 61 som sin skådebana, för den gick nära där han växte upp, det vill säga i Minnesota, och det var den som skulle ta honom därifrån.

Hans pappa undrade varför sonen skrev om just den vägen. Var den verkligen något att skalda om?

Som om en väg ändå bara är en väg, vart den än leder.

*

Fram till 1991 började Highway 61 vid gränsen mot Kanada. Numera inleds den i Wyoming i Minnesota, följer i stort Mississippifloden, och tar oss tvåhundratrettio mil söderut till New Orleans – genom Wisconsin, Iowa, Missouri, Tennessee, Mississippi, Louisiana. Enligt myten är det längs den här vägen som den mest klassiske av alla klassiska bluessångare, Robert Johnson, kom till vägkorsningen i Clarksdale, Mississippi, där Highway 61 möter Highway 49, och ingick en uppgörelse med Djävulen för att få bluesen. Fler legendarer har lämnat djupa fotavtryck här: Muddy Waters, Bessie Smith, John Lee Hooker, B.B. King ... Det är därför som den här sträckan, som också kallas The Blues Highway, utgör ett tjockt uppslagsverk när det gäller kulturhistoria. Jazzen och bluesen och radiovågorna färdades den här vägen.

Det hörs när Bob Dylan skriver ”Highway 61 Revisited”. Då är han tjugofyra år ung och tror inte på någon Gud. Han tror bara på musiken och under just den perioden, då han lämnar det akustiska för det elförstärkta, är han inte intresserad av svaren han tidigare kommit med på de så kallade protestalbumen. Nu förändras tiderna, vi får se en annan sida av honom, krigen eskalerar och han väljer i stället att ställa frågor, söka sig till brytpunkterna, inte minst i och på ”Highway 61 Revisited”. Hur kan de unga lita på de äldre om Abraham mördar sin son? Hur kan världens mäktigaste land dumpa de höga idealen i vägrenen?

Dessa undringar syresätter albumet som döps till ”Highway 61 Revisited” och som kommer ut den trettionde augusti 1965. Det inleds med rockhistoriens största sång, ”Like A Rolling Stone”, där omkvädet ovanpå de vanligaste av vanliga ackord lyder: ”How does it feel?” Du som en gång hade det så bra, hur känns det att vara ensam, hur känns det att inte hitta hem, hur känns det att ha förlorat livskompassen? När Bob Dylan undrar om ledstjärnan och rättesnöret har han redan utsetts till sin generations talesman och ses som ... Gud. Själv fräser han och sjunger mjukt om vartannat för att vi inte ska känna igen honom. Och för att vi ska kunna lita lika lite på honom som Abraham kunde lita på sin Gud.

*

Highway 61 som Bob Dylan sjunger om började byggas 1926, femton år innan han föddes. Den har döpts om och heter numera U.S. Route 61 och befolkas i Dylans sång med ett brokigt gäng som vandrar längs den och på den och sidan om den. Och som fortsätter att vandra också när allt annat och alla andra stannat upp.

Själva temat, att Abraham ska mörda sin son Isak, har många artister hållit om ryggen. Men Dylan nöjer sig inte med att läsa Bibeln när han ger sig av från uppväxtorten. Han ska skapa sina egna bokslut och ta sig vidare till vilket pris som helst. Ja, till vägs ände. Raderna i sången kan ses som något slags lek där det enda som binder samman texten är att varje vers slutar med att lösningen finns på Highway 61.

På väg västerut genom staten New York slår det mig att Lars Åke Augustsson och jag brevväxlade med Joyce Carol Oates under ett år eller så, kanske 1996, innan vi besökte henne i hennes hem i Princeton, New Jersey. Efteråt skänkte vi brevväxlingen – hon skrev alltid så långa, genomtänkta svar – till Syracuse University. Där, i låda nummer sex i samlingen med hennes saker, finns brevväxlingen mellan oss. Universitetet låter inte någon läsa breven om inte både Joyce Carol Oates och vi ger tillåtelse till det, och den regeln gäller till den förste januari 2025, eller kortare än så om Oates, som är född 1938, dör innan dess. Om jag skulle åka dit och kolla, och få tillåtelse att läsa vad vi frågade då – och i samband med det kunna se vad andra som skrivit till henne skriver, och se hur frågorna skiljer sig åt? Eller rättare: se hur Oates svarar. Tänk om samma frågor får olika svar.

Arkivet med Dylans anteckningar, brev, utkast till sångtexter, instrument, inspelningar, kläder, filminspelningar, sammanlagt sextusen föremål, ligger i Tulsa. Varför just i Oklahoma? Kanske för att Woody Guthrie kommer därifrån. Eller för att Dylan fick etthundrafemtio miljoner kronor för samlingen. De som vet något om vad som finns i det ännu oöppnade arkivet säger att det är remarkabelt hur mycket Dylan arbetat och att han oftast skrev på skrivmaskin. Han skrev bara för hand när han korrigerade det maskinskrivna. Enbart forskare kommer att få ta del av det. Och bara på plats: Helmerich Center for American Research at Gilcrease Museum.

Min plats? Mitt forskande? Jag sitter, när jag skriver detta (för hand), på restaurangen Kaffe Stuga i Harris, åtta mil norr om Minneapolis i Minnesota, och sexton mil söder om Duluth, där Dylan föddes. Det är mycket trä i inredningen, någon säger att det alltid finns plats för en till vid bordet, något på menyn heter Dagens fisk och jag vet inte vilken den är, men den dukas snabbt fram och jag äter fortare än jag brukar.

Jag har varit på väg i några dagar, kört etthundrasjuttioåtta mil, inte alltid de närmaste och snabbaste vägarna, tagit mig genom staterna Pennsylvania, Ohio, Indiana, Illinios, Wisconsin, sovit över i Chicago för där har jag varit förr och jag behövde känna igen mig en aning.

Jag hade inte tänkt hamna på något svenskklingande som Kaffe Stuga, men det blir lätt så när man färdas mot något okänt. Det kan vara slumpen eller Guds avsikt eller en kombination av dessa, hursomhelst dyker det på resande fot ofta upp något som påminner en om varifrån man kommer.

Och nu har jag den där fisken i magen.

Kaffet är inte så dumt det heller. En dag utan minst fem koppar är ingen dag.

Jag visste inte, när jag satte mig för att beställa, att det skulle vara så billigt här. Och att det skulle finnas en stor Dalahäst här. Och att det skulle vara så varmt, som om Kaffe Stuga legat i ugnen.

Jag ska snart åka vidare in i Dylanland, men nu sitter jag kvar och kaffet fylls på.

Jag försöker tänka utanför Dylans sånger och utanför mig själv – himlen är full med solsken och en regnbåge, bara en sådan sak – och när jag väl slappnar av är det väldigt enkelt att åka på Highway 61 och börja undra över vilket klientel man själv går sida vid sida med. Man kan visserligen skriva en önskelista, rada upp alla dem man tycker om och vill ha som medpassagerare. Men är det verkligen med folk man känner som man vill åka på Highway 61 om man vill lära känna sig själv? Och hur många sista koppar kaffe kan man dricka innan man far vidare?

*

Det var först några år efter att jag mer intensivt började lyssna på sången ”Highway 61 Revisited” som jag undrade vilken tonart den går i. Jag tänkte lite banalt att det ju är en tolva, som musiker säger (tänk Bill Haley & His Comets ”Rock Around The Clock”), och påfallande många av dem går i E-dur. Därför gissade jag på E.

Så jag lyfte telefonluren, för tonen man hör i den är A (döpt efter Abraham?) och består av fyrahundrafyrtiotvå svängningar. Jag stämde min A-sträng. Och fortsatte med de andra utifrån den. Förutom strängljudet hördes inget där jag satt i det mörkaste hörnet i sovrummet.

Det var nära jul, jag bodde på Möllevången i Malmö, jobbade på Tvättman, körde tvätt till hotellen och mattor till frisörsalongerna och hade precis tjänat ihop till min första elgitarr. Jag ville inte skriva låtar om andra. Jag ville att andra, när jag väl hade slagit igenom, skulle skriva sånger om mig.

När jag till slut fick ordning på stämningen tog jag fram skivan, hörde inledningsorden ”Oh God said to Abraham, ’Kill me a son’ ...” och slog an E-ackordet.

Det var inte ens nära.

Min mamma brukar säga att man ska ge allt den tid det behöver, men den här sången, tänkte jag tålamodslöst, hörde inte hemma i någon vanlig stämning. Eller så var det jag som inte hittade fram till låtens vibrationer. Fyrahundrafyrtiotvå svängningar kan ju lätt bli fyrahundrafyrtiotre eller fyrahundrafyrtioett. För länge sedan (på Abrahams tid?) var det fyrahundratrettiofem svängningar per sekund som gällde när man skulle fånga tonen A.

Jag satt länge innan jag hittade tonarten i ”Highway 6 Revisited”: Bb. Bb är inte ovanligt om man skriver sånger på piano.

Skrev Dylan sången på piano? I så fall varför?

*

När jag är på ett regnigt humör fastnar jag i namnet Maria. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag nu – efter att längs resan i den fabriksnya Audin ha försökt komma in i ett par kyrkor som varit tillbommade – sitter i Moose Lake Covenant Church på 5th Street i Moose Lake i Carlton County, sex mil sydväst om Duluth, och tittar på det stora träkorset mitt på väggen på den upphöjda scenen och på de stora tavlorna som föreställer Maria.

Byggnaden påminner om en skola, förutom kyrktornet som drar åt det himmelska. Allt är i ljusa färger och lätt, men det luktar som om någon grillar kött strax utanför, på andra sidan väggen som träkorset spikats upp på. I Moose Lake bor inte ens tretusen och kyrkan ligger i en backe och utanför är det nästan ingen trafik och väldigt fuktigt och jag undrar vem som kom på att samhället skulle ligga just här. Jag sitter på fjärde raden, får knappt plats med mina långa ben, flyttar mig allt mer mot mitten för att få kyrkan och mig själv i balans och börjar tro att det måste ha varit ett misstag att dörren in hit var olåst. Innan den oroliga tanken övergår i rädsla kommer det in en kvinna som är äldre än jag, lika smal och lång som min mamma, men inte lika vacker, och säger att också hon tycker om att ha kyrkan för sig själv tack vare att den liknar en skola, för Guds budskap kan man studera hela livet. När jag berättar var jag kommer ifrån berättar hon, som nu säger att hon heter Judy Best, att The Evangelical Covenant Church bildades i slutet på artonhundratalet när svenskar från Illinios och Iowa möttes för att ... ja, samla ihop sig. Sedan går hon sakta ut ur kyrkan och säger att hon kommer tillbaka om en stund, men att det alltid är en trofull dag när Herren får besök och att jag är varmt välkommen och ska sitta där så länge jag vill, i mitten eller längst ut i kanten, alla platser passar alla. No hurry. No worry.

Och allt blir en rökpelare.

*

På amerikanska:

”Oh God said to Abraham, ’Kill me a son’
Abe says, ’Man, you must be puttin’ me on’
God say, ’No.’ Abe say, ’What?’

God say, ’You can do what you want Abe, but
the next time you see me comin’ you better run’
Well Abe says, ’Where do you want this killin’ done?’
God says, ’Out on Highway 61’.”

*

2015 håller Bob Dylan ett långt tal om sin musik och betonar att hans sånger kommer ur andra(s) sånger.

Ta vers nummer två i ”Highway 61 Revisited”:

”Georgia Sam he had a bloody nose
Welfare Department they wouldn’t give him no clothes
He asked poor Howard ’where can I go’
Howard said ’there’s only one place I know’
Sam said ’tell me quick man I got to run’
Howard just pointed with his gun
And said ’that way down on Highway 61’.”

Den sången följer bland andra Roosevelt Sykes ”Highway 61 Blues” och The Sparks Brothers ”61 Highway”, som båda kom på det tidiga trettiotalet. Dylan var alltså redan tidigt i full fart med det musikaliska samtal som han för med det som kom långt före honom.

Och Dylan säger i sitt stora tal:

- Du skulle också ha skrivit texten till ”Highway 61 Revisited” om du hade sjungit ”Key To The Highway” lika många gånger som jag.

”Key To The Highway” i sin tur brukar tillskrivas Charles ”Chas” Segar och William ”Big Bill” Broonzy. Broonzy sa så här om den: ”Några av verserna som Charles brukade sjunga i Södern liknade de som jag sjöng. Praktiskt taget har alla bluessånger bara förändrats lite från hur de sjöngs när jag var en liten grabb. Man tar en sång – och gör femtio nya utifrån den, man bara ändrar lite.” Det syns ovanligt tydligt när Dylan på sitt första album framför ”Song To Woody”, hyllningssången till Woody Guthrie, och redan i öppningsraderna antyder vad Guthries sånger betytt också för honom:

”I’m out here a thousand miles from my home
Walkin’ a road other men have gone down.”

Och följer upp med:

”Hey, Woody Guthrie, but I know that you know
All the things that I’m a-sayin’ an’ a-many times more.”

Dylan tillskriver sig själv kompositionen, men den påminner om Guthries ”1913 Massacre” som Dylan sjöng på sin första stora konsert, alltså någon sorts blinkning till att han använder sig av gamla melodier på samma sätt som Guthrie gjorde. Därför förvånar det inte att ”1913 Massacre” i sin tur påminner en hel om den engelska folksången ”To Hear The Nightingale Sing”.

Alla dessa nygamla låtar dyker upp där man minst anar det. Som när jag ser det sjätte avsnittet i säsong tre av ”Mad Men” och Vietnamkriget nämns för första gången. Då hörs ”Song To Woody”. Besöker man i samband med det den del av hjärnan där Dylan bor, så är det nära till hands att tänka att både Bob Dylan och seriens huvudperson Don Draper kommer från Mellanvästern, byter identiteter och blir framgångsrika.

*

Den fjortonde juli 2014 kör min bäste vän Harald och jag hem efter Dylankonserten på Sofiero i Helsingborg. Harald älskar ”Tempest” och Dylan sjöng sex sånger från det albumet, fast lite lågmält, och jag tänkte att det var länge sedan Dylan busvisslade åt publiken.

Det är en lång kväll och en ännu längre resa, för Harald och jag har som alltid mycket att prata om och den här resans ämnen är mer utsträckta än vilken natt som helst. Ingen vet mer om mig än han och jag vet mer om honom än andra gör. Vi lärde känna varandra på Volvo i slutet av sjuttiotalet och vi lär fortfarande känna varandra.

Nu passerar milen. Mörkret lättar ibland, men kommer strax starkare tillbaka, och vi stannar för att tanka på Shell i Falkenberg, stan där min fru Anna är uppväxt. Jag tycker att macken påminner om Holiday Gas Station i Duluth, men när jag förklarar att båda har blåröda och rödgula skyltar, säger Harald att det låter som att mackarna egentligen inte alls liknar varandra och att jag tvingar ihop saker som ingen annan ser. Ungefär som när han och jag hör samma Dylanlåt. Han betonar (oftast) rytmen och texten, jag minns (alltid) mest avvikelserna, de som lämnar takten för att Dylan vill ha en extra paus för sig själv, trots att det flyter på, och jag tänker högt inför Harald och säger att man, apropå takterna, undrar hur Dylan, som kallar sig en song and dance man, är som dansör. Det han har berättat om sitt dansande handlar huvudsakligen om den som han dansar med. Till exempel det livsuppehållande ”last night I danced with a stranger, but she just reminded me you were the one”, som han sjunger om i ”Standing In The Doorway”. Eller ”cast your dancing spell my way, I promise to go under it”, som han ber om i ”Mr. Tambourine Man” där han också föreställer sig hur det skulle vara att ”dance beneath the diamond sky”. Eller ”dance to the nightingale” i ”Jokerman. Eller som han började sjunga i ”Gonna Change My Way Of Thinking” när han tröttnade på originaltexten: ”I’m all dressed up, I’m going to the county dance.” Eller som när han ändrade uppmaningen ”lead me off in a cheerful dance”i ”Workingman’s Blues #2” till frågan: ”Look at me, with all of my spoils, what did I ever win?”

Jag citerar och sjunger allt jag minns om Dylans sångdansande, som ”he wanted to dance” i ”Man In The Long Black Coat”, och ju längre vi åker, desto mer tittar vi i backspegeln, om när vi samlade in pengar till Afghanistan, om när Harald som sextonåring åkte till Moskva för att gå på partiskola, om när jag som tjugosjuåring i Beijing blev uppläxad av det kinesiska kommunistpartiet.

Eftersom jag är mer trött än trött kommer jag att tänka på att jag aldrig sett Harald dansa. Och förresten har Harald aldrig sett mig dansa.

Och så glider vi in i Göteborg och det är någon timme in på den nya dagen och Harald släpper av mig och jag går in och lägger mig och Anna sover och jag är glad att jag inte är ensam i natten, för vissa nätter är man mottaglig i alla nerver och måste då drömma vissa drömmar (en synonym till dröm = uppenbarelse), men just innan jag somnar kommer jag ihåg att Dylan sjunger om dansande också i ”Wallflower” (”Wallflower, wallflower, won’t you dance with me? I’m sad and lonely too. Wallflower, wallflower, won’t you dance with me? I’m fallin’ in love with you”) och i ”Man In The Long Black Coat” (”if he wanted to dance, he had a face like a mask”) och jag tittar länge på Anna och tänker att när man dansar med varandra är det en väldig skillnad på om man håller om axeln eller om ryggen och när jag vaknar är det bara nio timmar kvar till ännu en Dylankonsert, den här gången i Göteborg, och min vän Buffalo är där med Izzy Young, mannen som i november 1961 arrangerade Dylans första riktiga konsert (på Carnegie Chapter Hall, biljettpris: två dollar) och som Dylan lärde sig så många sånger hos i New York City, stan som han sagt skulle forma hans öde och som han kom till för att träffa sångarna han beundrade, främst av dem alla Woody Guthrie. Efter konserten är Izzy trött och stöder sig på Buffalo, men säger att han är nöjd med det han hörde – och jag är glad att han såg Dylan i Göteborg och inte i Helsingborg, för Göteborg visade mer av den unge Dylan med sånger som ”Girl From The North Country”, ”Desolation Row” och ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”.

Jag frågar Izzy om han gick backstage för att träffa Dylan.

- No, I didn’t.

Inte ett ord om varför han inte gjorde det.

Vi står och ser varandra i ögonen en stund och jag minns att när Dylan 2004 kommer med första delen av sina memoarer finns det direkt i bokens början avsnitt om hur Dylan, när han anländer till New York City den tredje veckan i januari 1961, den kallaste vintern på sjutton år, går till Izzy Youngs Folklore Center, ”den amerikanska folkmusikens tillflyktsort”, på MacDougal Street. Butiken var ”som ett gammalt kapell, som en institution i skokartongsformat” och ”Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med en utpräglad Brooklyndialekt. (...) Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra.” Där träffar Dylan kärntruppen bland folksångarna, går på konserterna som Izzy Young arrangerar, lusläser sångböckerna (”sjömanssånger, sånger från inbördeskriget, cowboysånger, klagosånger, psalmer, fackföreningssånger ...”). I det bakre rummet har Izzy massor av skivor och ”Izzy lät mig sitta där och lyssna på dem. Jag spelade så många jag kunde.” I Izzys dagbok finns frågorna han ställer till Dylan om var han växte upp och hur han upptäckte folkmusiken. ”Jag var mycket försiktig när det gällde att tala med utomstående, men Izzy var okej och jag svarade honom rättframt. (...) Jag gillade att hänga hos Izzy.” (Översättning: Mats Gellerfelt)

Nu, femtiotre år senare, är Izzy Young trött på alla som kommer in i hans Folklore Center i Stockholm bara för att prata om hur Dylan under sina första elva månader i New York City, då han är så nära Izzy, och börjar skriva på allvar (en av de tjugosju första heter ”I Was Young When I Left Home”), gör sig ett namn på scenerna i Greenwich Village utan att nämna vilka sånger som är hans egna och vilka som är andras, får skivkontrakt och spelar in sitt debutalbum. När jag är hos Izzy pratar vi i stället mestadels om spelningar han arrangerar i lokalen. Ibland är det med en gitarrist, kanske med någon som sjunger, och vi är då och då med om några skavanker, men Izzy har förmågan att se till att det ser fullsatt ut och att få det att kännas som att det vi är med om just då, det är ett lika viktigt ögonblick som när han arrangerade Dylans första riktiga konsert.

*

Den andre augusti 1965 vill Dylan lämna New York City och åka till familjen i Woodstock. Men han har ingen ro. Flera av hans nya inspelade sånger låter inte som han vill. Så vid åtta på kvällen, just när temperaturen kryper ner till tjugo grader, återvänder han till studion och håller på till klockan tre på natten. På de sju timmarna spelar han in fyra sånger: ”Highway 61 Revisited”, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”Queen Jane Approximately” och ”Ballad Of A Thin Man”. Och när nästan alla andra gått hem spelar han in den femte sången: ”Desolation Row”. Vilken handfull!

Hela albumet spelas in på tre dagar.

Men han börjar alltså med ”Highway 61 Revisited”. Det krävs nio tagningar för att få den på plats. Och olikt sångerna på förra albumet, ”Bringing It All Back Home”, låter kompet inte pålagt efter hans inspelning med en akustisk gitarr, utan är med från början. Musikerna är här mycket tydligare en del av skapandet och av soundet som blir till.

Första gången Dylan framför ”Highway 61 Revisited” är den siste augusti 1969, på Isle of Wight. Han är klädd i en oskuldsfull vit kostym och versionen har ett skimrande dagsljus över sig.

Senast han spelar den är i Washington D.C. den åttonde december 2019.

Dylan har hittills framfört ”Highway 61 Revisited” över tvåtusen gånger. Det finns bara två sånger som han spelat mer live: ”All Along The Watchtower” och ”Like A Rolling Stone”. Sammanlagt har han spelat tio av sina sånger mer än tusen gånger.

Vi tar en siffra till, sedan är vi klara med statistiken: Bob Dylan har gett tretusensexhundrasextio konserter. Det är som om han gett en konsert varje kväll tio år i rad.

*

Jag ser Dylan fem gånger på sex dagar i oktober 2015. Två gånger i Stockholm, två gånger i Köpenhamn, en gång i Malmö. Varje kväll kör han samma låtar i samma ordning, med pausen inlagd på samma plats. Som om han bevakar sina sånger. Nej, inte bevakar, snarare beskyddar dem mot alla som undrar över hans fantasivärld. Konserterna har alltså samma grund, ett slags återsken, men något ligger i bakhåll. Det har att göra med svänget, med att solona får variera trots att golvet i dem ligger fast, och då och då slutar de på gitarrtonen E och ibland på en helt annan pianoton, en som inte är döpt än. Ja ... nej, det är något jag inte förstår i det jag hör i slutet av slingorna. Men jag vet vad jag ser. Under den andra konserten i Köpenhamn ler Bob Dylan och multiinstrumentalisten Donnie Herron mot varandra mellan varje sång, det händer till och med att de storskrattar, som om det är något bara de två vet någonting om, som om allt gott inte kan vara något annat än två.

*

Den där managern som Dylan sjunger om i ”Highway 61 Revisited”, han som har tusen telefoner som inte ringer, han som funderar på hur man skapar sig ett krig så att åskådarna kan titta på det i stället för att titta på det som händer nästgårds, det vill säga det äldsta av trolleritrick – vem är han?

När jag hörde honom nämnas i ”Highway 61 Revisited” var det alldeles självklart för mig. Det måste vara den allmänt oomtyckte och uttalat girige Albert Grossman, han som varit Dylans manager sedan augusti 1962 (alltså efter Dylans rätt framgångsfattiga debutalbum ”Bob Dylan”, men innan han kom med det väldigt framgångrika ”The Freewheelin’ Bob Dylan”), han som var en av dem som fick vara med när Dylan i all hemlighet gifte sig med Sara Lownds den tjugoandre november 1965, han som Dylan senare kom att bryta med och fick ersätta med en hög pengar, pengar som efter sju års juridiska förhandlingar aldrig nådde fram till Grossman eftersom Grossman dog av hjärtattack i januari 1986, just när pengarna skulle sättas in på kontot.

Nu är jag inte längre så säker på att han finns bara i den sången.

Det är utanför Albert Grossmans hem i välbeställda Gramercy Park i New York City som omslagsbilden till albumet ”Highway 61 Revisited” tas. Dylan sitter på trappsteget. Under sidenskjortan har han på sig en t-skjorta med Triumph Motorcycles på. Bakom honom syns styret på en motorcykel – och en backspegel: skivans titel signalerar en återresa. Det är så det ser ut. Sanningen är att det alls inte är en motorcykel, utan en barnvagn. Och omslagsbilden tas flera månader innan albumet spelas in, ja, till och med innan sångerna finns.

På Dylans album ”Bringing It All Back Home”, som kommer bara fem månader före ”Highway 61 Revisited”, ser vi Dylan i soffan, och bakom honom sitter Sally Grossman, Albert Grossmans fru.

Flera tunga namn runt Dylan säger att det var Grossman som fick Dylan att lämna det politiska genom att ösa pengar över Dylan, att det gjorde honom till affärsman.

Dylan, som tyckte att Grossman lät som krigstrummor, sjunger, tror jag, om honom också i ”Dear Landlord” på ”John Wesley Harding”, en bön om att hyresvärden ska sluta prissätta Dylans själ (det är ett liknande tema som i ”All Along The Watchtower” på samma album). När Dylan spelade in den sången hade han skurit ner på sitt umgänge med Grossman, som han hyrde ett hus av, så Sara Lownds fick framföra det som han väl ville ha sagt till Grossman. Dylan har bara spelat ”Dear Landlord” live ett par gånger – första gången tjugofem år efter att den släpptes på skiva – och det är mycket länge sedan han slutade med det. Sången är något slags begravning med någon sorts minnesstund i sig. I ett tomt kapell.

I boken ”Small Town Talk” (2017) av Barney Hoskins, påstås det att Dylan sagt att ”Dear Landlord” ”inte fullt ut handlar om Grossman ... men när folk sa till mig att ’sången kunde ha handlat om Albert Grossman’, så tänkte jag: Ja, det kunde den.”

Alltså, sa Dylan, kan det man skriver nästan alltid handla om flera.

Det låter som en enkel sanning, men jag litar inte på den, för ibland bryr man sig bara om andra utifrån en enda sak: hur de får en att känna.

Den enkla sanningen finns inte. Den kanske fanns, men nu är den död.

Det är också därför som jag, här och nu, bestämmer mig för att det jag inte vill berätta, det måste jag berätta.

*

Ursprungstexten till ”Oh God said to Abraham, ’Kill me a son’ ...”, i 1 Mosebok 22:2 i Bibeln, lyder i 1917 års översättning:

”Ta din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall säga dig.”

Det följs av, i 1 Mosebok 22:3:

”Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig två av sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg till den plats som Gud hade sagt honom ...”

Och efter det, i 1 Mosebok 22:9:

”När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.”

*

Bob Dylan har i flera sånger sjungit om platsen där han växte upp, men det är aldrig om den riktiga.

Inte den som jag nu står framför.

Ja, nu står jag framför huset. Som jag har sett på så många fotografier. Det var i det här hemmet på 519 North Third Avenue East i Duluth, Minnesota, som Dylan växte upp efter att ha fötts på St. Mary’s Hospital den tjugofjärde maj 1941, en kall dag. Hans pappa var son till judiska immigranter från Odessa i Ukraina och de kom till Duluth på 1910-talet. Hans mamma kom från en judisk släkt i Litauen och anlände ungefär samtidigt till Hibbing. De möttes i Duluth 1933 och gifte sig samma år. I februari 1946 fick Bob en lillebror, David. Samma år fick pappan polio, blev av med sitt jobb, och livet ut var föräldrarna rädda för att sönerna skulle drabbas av samma sjukdom. Speciellt oroade de sig för att Bob aldrig skulle göra något av sitt liv, något som hörs 2001, när Dylan fyllt sextio och i ”Honest With Me” sjunger: ”Well, my parents they warned me not to waste my years, and I still got their advice oozing out of my ears.”

I Duluth bodde hundratusen när Bob var en liten grabb och husen ligger tätt här. Alla på den här gatan är tvåvånings. Bobs familj bodde på ovanvåningen. Gräsmattan når ända ut till gatan, men delas av ett stenlagt promenadstråk. En bit bort ligger Lilliput park där lekplatsen är mer än sliten och ännu lite längre bort kommer höghusen.

Jaha.

Vet inte vad jag skulle hit och göra.

Jo, jag skulle se huset, för att ha sett det.

Det var härifrån som Bobs pappa tog med honom till kontoret när Bob, som då hette Robert Allen Zimmerman, var bara två och tre år och sjöng in sånger i diktafoner. Han kunde långa texter utantill och hans pappa brukade spela upp det efteråt och Bob applåderade sig själv. Han sjöng också som liten grabb på fester, men började aldrig förrän alla var tysta och verkligen lyssnade på honom. Oftast sjöng han ”Accentuate The Positive”, en sång av Johnny Mercer och Harold Arlen som blev populär 1944. Redan tidigt lyssnade Bob mycket på radio, särskilt på Hank Williams som nästan alltid hade en låt på topplistan.

Pappan sa till den unge Bob: ”Vi har gett dig ett bra hem. Vi köper allt du behöver. Vad är det mer du vill ha?”

När Bob var tio år kom svaret i en dikt:

”Det är svårt för honom att förstå

att jag varje dag försöker göra som han vill.

När han ibland blir riktigt arg på mig

så tycker jag att det är bäst att hålla tyst

så att han inte blir ännu mera arg ...

Jag är glad över att ha en så bra far ...

Han går aldrig att besegra

och utan honom skulle jag känna mig väldigt vilsen.”

När Bob stuckit hemifrån för gott ändrade han, i augusti 1962, formellt sitt namn till Bob Dylan, och började påstå att han var föräldralös. Men när pappan dog 1968, sa Dylan på begravningen att ”min far var den bäste mannen i världen och nog värd hundra gånger mer än vad jag är värd”.

Tjugotre år senare sa Dylan i ett tacktal: ”Min pappa sa en gång till mig: ’Min son, det är möjligt att du kan bli så vanärad i den här världen att din mor och far tar avstånd från dig. Om det händer så tror Gud så pass mycket på din förmåga att skapa dina egna vägar att det kommer att gå bra för dig.’”

Kanske yttrade pappan de orden i huset jag står utanför, eller så sa han det senare. Men nu är jag här och försöker känna lukter och dofter från inlandshamnen som är bara tolv kvarter bort. Nej, inga lukter, inga dofter, inga måsar i luften. Kvarteret sover. Jag står bara här, i kanske tolv minuter, tar inte ens en bild, det finns redan tusen av det här huset, men undrar hur Duluth, som tusentals flyttar ifrån varje år, kom att bli vänort med Växjö.

Jag går bort till hyrbilen, det får räcka så här. Jag tänker inte åka till Hibbing fastän det bara tar en timme. Det var dit familjen flyttade när pappan behövde hjälp av sina släktingar som bodde där. Dylan har någon gång dedicerat ”Blowin’ In The Wind” till dem som bor i Hibbing och Duluth.

Jag har försökt kontakta Bill Pagel som äger husen som Dylan växte upp i, i Duluth (1941-1948) och Hibbing (1948-1959). Pagel har aldrig svarat. Han brukar tydligen aldrig svara på frågor om sitt samlande och om Dylan. Men det sägs att han fick ögonen på Dylan när New York Times skrev om Dylan den tjugonionde september 1961 och han har sparat den tidningen, han kallar den det första exemplaret i samlingen. Jag vet att han, som är ett år yngre än Dylan och driver den respekterade sajten boblinks.com, har ungefär femtontusen fotografier på Dylan, affischer från flera tusen av Dylans konserter, brev, tidningsartiklar, biljetter ... Bland det mest värdefulla han äger är det enda exemplar av texten till ”Go Away You Bomb” som Dylan skrev till Izzy Young. Han har också ett brev från Dylans dåvarande flickvän Suze Rotolo i vilket hon bad sin mamma att sluta baktala hennes pojkvän.

Han har dessutom gitarren Dylan spelade på som tonåring.

Och så har han texten till ”Ballad Of Donald White” som Dylan plitade ner i Henry Wadsworth Longfellows bok ”Tales Of A Wayside Inn” som han läste hemma hos en kompis.

Bill Pagel, som sett Dylan uppträda åtminstone femhundra gånger, växte upp i Chicago, men flyttade till Hibbing 2001. Samma år köpte han Dylanfamiljens hus i Duluth. I juli 2019 köpte han huset i Hibbing av Gregg and Donna French, som i sin tur hade köpt det av Dylans mamma, Beatty Zimmerman. Pagel betalade trehundratjugotusen dollar, tre gånger mer än vad det normalt skulle kosta.

Nu siktar han på att restaurera husen och få dem att se ut som när Dylan bodde där. Han letar till exempel efter exakt rätt målarfärg och så småningom ska besökare få komma in i husen. Han tror att Dylan gillar det eftersom Dylan själv besökt många av sina idolers barndomshem.

Jo, förresten. Nu, just när jag sätter mig i bilen för att lämna Duluth, och bestämmer mig för ett allra, allra sista försök att nå Pagel, svarar Pagel till slut på några frågor om Dylan. Den sista handlar om vad han skulle fråga Dylan om ifall han fick chansen: ”När du bodde i Duluth, låg ditt rum vid matsalen eller bakom köket?”

*

I sin fjärde fotobok, ”Highway 61”, som kommer 2019, syns mycket av Minnesota och Jessica Lange, som växte upp i Cloquet, Minnesota, är mån om att alltid stå några meter från dem hon fotograferar. Någon packar grönsaker, någon hukar bakom en konditoridisk, någon är på väg att gå ut i havet, någon vilar sig mot en liggande ko. De flesta tittar rätt in i kameran och det finns en hög himmel i de åttio svartvita fotografierna och skärpan ligger alltid på den avbildades mun. Men boken innehåller inte en enda bildtext. Och vi vet inte vad någon heter, bara att de alla är på Highway 61. Jag upptäcker snart att fotografierna innehåller sådant som bara far förbi i Dylans sång ”Highway 61 Revisited”, men som hon hejdar för att fånga: Att det finns alltid någon som har en i ett hörn. Att alla måste ha ett dubbelliv. Att ibland måste man vara den som någon behöver. Att det inte räcker med att vara vuxen, man måste ha självförtroende också. Att det händer att man upptäcker utrivna sidor i ens dagbok och undrar varför de är borta, eller rättare sagt vad som stod på dem. Att man måste fråga sig: varför fortsätta, varför inte sluta? Att hur mycket man än slår vad om, så finns det vissa grejor man inte behöver singla slant om. Att ibland gör man något som begraver en själv fastän man är mitt i livet. Att när man återvänder till platser, så har de alltid blivit mindre. Att om man visste varför man gör vissa saker, så skulle man inte behöva göra dem. Att ibland letar man efter ett exempel på varför man inte kommer överens. Att det syns i ens ansikte att man inte längre är den man brukade vara, men att man försöker upptäcka konsten att möta världen.

Dylan sa en gång att han rymt många gånger hemifrån just på Highway 61. Hur många gånger? ”När jag var tio, tolv, tretton, femton, femton och ett halvt, sjutton och arton.”

Han har berättat om hur han gav sig i väg på Highway 61, till musiken, till klubbarna i grannstäderna. Den vägen var hans blodomlopp, hans plats på jorden. Han upptäckte ny musik där ute, och tog med den hem till sig. Efter alla vägutflykter lyckades han 1963 se vad Hibbing också hade och dikta:

”Hibbing har den största malmgruvan i världen

Hibbing har skolor, kyrkor, livsmedelsbutiker och ett fängelse ...

Hibbing har fulltankade bilar som kör för fullt

på fredagskvällarna

Hibbing har barer med band som spelar polka

Man kan stå på huvudgatan i ena änden

av Hibbing och

se förbi platsen där staden slutar i andra änden

Hibbing är en fin gammal håla.”

I Hibbing spelade han med banden The Golden Chords och The Satin Stones och The Shadow Blasters – de skapade rockmusik med rejäl volym. I skolkatalogen skrev han att hans önskeyrke var ”to join Little Richard”. Han var alltså en rock’n’roller innan han gick till den akustiska folkmusiken. Och alla tecken på det, de fanns i Hibbing. Men jag har inte ändrat mig, jag ska inte åka dit. Jag säger det till mig själv flera gånger medan jag sitter i hyrbilen, det blir allt mörkare, och jag undrar var jag ska sova i natt. I bilen som när jag var ung, när jag vaknade på morgonen med en kropp som fortfarande var hel?

*

Vi kan inte lita på Gud, sjöng Dylan tidigt, men gav senare ut tre album på raken som prisade Gud och som fördömde alla som inte gjorde det.

Och en enda gång när han sjöng ”Highway 61 Revisited”, det var 1969 då hade han blivit pappa, så sjöng han inte ”kill me a son” utan ”give me a son”. Ja, samma år som min pappa dog sa Dylan: ”Att få barn förändrade mitt liv och avskilde mig från snart sagt alla och från allt som hände.”

Jag tror att han ibland säger saker innan han tänker. Precis som han spelar. Som om han bokstaverar: Vänta. Vänta.

Den enda Gud jag aldrig sett Dylan tala illa om är Woody Guthrie. Samma dag som han skulle ha fyllt etthundra år, den fjortonde juli 2012, såg jag Dylan uppträda på Jardí Botànic de Cap Roig, Calella de Palafrugell, inte långt från Barcelona. Han hade vita byxor, svart kavaj, vit hatt och satt mestadels bakom pianot, sjöng mjukt och hårt på en och samma gång, och tittade ut på publiken med en blick som såg ut att undra: Ni ser mig. Och ni lyssnar. Men hör ni vad jag sjunger? Och så sjöng han: ”And there’s no use in trying, to deal with the dying, though I cannot explain that in lines.”

Efter de två så kallade protestsångerna ”Ballad Of Hollis Brown” och ”The Lonesome Death Of Hattie Carroll” ropade jag, som satt precis vid fläkten vid Dylans fötter:

- Woody Guthrie!

Dylan såg på mig som om vakterna borde ta hand om mig.

När han några minuter senare, strax innan han öppnade skattkistan och plockade fram ”Visions Of Johanna”, ropade jag:

- ”Song To Woody”!

Den skrev när han kom till New York City och den ligger på hans första album, med ett direkt tilltal:

”Hey, hey, Woody Guthrie, I wrote you a song
’Bout a funny ol’ world that’s a-comin’ along
Seems sick an’ it’s hungry, it’s tired an’ it’s torn
It looks like it’s a-dyin’ an’ it’s hardly been born.”

Han som senare skrev och sjöng ”Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me” sjunger alltså i sin första New York City-sång att ”Woody Guthrie, I wrote you a song” och om en gammal värld som håller på att bli ny, och att han vet att Woody vet så mycket mer än vad han själv vet.

När jag upprepade den sångtiteln tittade Dylan på mig igen, men nu var blicken bara tom. There’s no use.

Det virvlade in salt i öronen och jag hörde bara hälften av allt som han sjöng om. Naturligtvis kom det inte en stavelse om Guthrie. Däremot drog han efter ”Visions Of Johanna” igång en sjösjuk boogieversion av ”Highway 61 Revisited” (”oooooh, God saaaaid to Abrahaaaaaam ’kiiiiiiiil meeee a son’ ...”). Jag såg att han åter spelade den i Bb, efter att ha tagit ner den till G-dur åren kring milleniumsskiftet och nu kunde, speciellt inte under Dylans repetitiva pianosolon, inte ens de mest stillasittande och välklädda i societetspubliken hålla igen. Hela trädgården ... rullade, som om också den skulle ut i havet bara någon kilometer bort. Det var inte längre tal om förminskning, alla tjugoen strålkastare i taket riktades mot Dylan, och jag tänkte på att efter albumet ”Highway 61 Revisited” började Dylan ihärdigt säga att han inte förstod vad hans sånger handlar om, och just när jag funderade på vad det kunde betyda, så backade Dylan från pianot, som om han inte hade mer att sjunga, som att femårsplanen han hade inte höll, som att sanningen inte längre finns, som att vissa sånger går ut genom dörren och aldrig kommer tillbaka.

Som om konserten var över och att det var det enda han visste. Oavsett vad det betydde.

Jag stod tre meter från honom, mötte hans blick än en gång, och tänkte på att hans pappa hette Abraham och kallades Abe.

Ur Bobby Boy – återresan (Atlas bokförlag, 2021)

Stig Hansén är aktuell som ciceron tillsammans med Andrea Edwards på konsertföreställningen Gotta Serve Somebody - a tribute to Bob Dylan.