Henry Darger (1892 -1973) målade veckotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn. Deras gula hår, skära hy och små klänningar är förtjusande: den milda gouachen ger flickorna och slätterna där de rör sig ett soligt intryck. De befinner sig i ett vidsträckt landskap präglat av dramatiska väderväxlingar. Vid horisonten tätnar molnen och förebådar ett anfall från de onda glandelinierna.
Där pågår ett krig, ett till synes evigt krig. Flickorna tas till fånga, förslavas och utnyttjas. Soldater jagar, torterar och dödar dem. Darger beskriver krigets alla strategiska manövrar i oändliga utläggningar. När han dör är manuskriptet mer än 15.000 sidor långt.
De här flickorna har en dubbel position i förhållande till vår visuella kultur. De är vår visuella kultur rent konkret: utklippta och kalkerade direkt från tidningar och magasin, från reklambilder och seriestrippar. Men de är också något helt annat.
Det handlar inte bara om att Darger ibland lät flickorna på sina målningar vara nakna och att vi då kan se att de har små utstickande genitalier. Det handlar om något annat också. Om en slags barnslig resurs för motstånd som Darger ger flickorna, både i sitt omfångsrika epos och i bilderna som illustrerar det. Den mastodontiska romanens viktorianskt överlastade titel The Story of the Vivian Girls in what is known as The Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinnean War storm, caused by the Child Slave Rebellion ger en fingervisning. Har det skett ett uppror bland de förslavade barnen? Vad som står helt klart är att det har bildats en motståndsrörelse: sju flickor mellan åtta och tio år som ska rädda de barn som hålls fångna: Han kallar dem ”the vivian girls”. I deras land Angelinia är det förbjudet att strypa barn.
I forskning om flickor framhålls ofta att kombinationen av underordnad ålder och underordnat kön får stora betydelser för flickor i deras familjer, i skolan och inom andra samhällsinstitutioner, till exempel i sjukvården eller hur de skildras i barn- och ungdomslitteratur. Den här underordningen tar sig olika uttryck beroende på historisk och samhällelig kontext. Men Darger tycks ha tagit fasta på en specifik form av flickfemininitet som var vanlig i populärkulturen under tiden då han växte upp i början av 1900-talet. Den kapabla och hurtiga flickfiguren personifierades i en mängd olika former: seriefiguren Little Annie Rooney införlivades till exempel direkt i målningarna genom Dargers kollageteknik. Skådespelerskor som Shirley Temple och Mary Pickford är andra exempel på flickor som behöll sina barnsliga utseenden långt upp i 20-årsåldern och fortsatte spela pigga och rådiga flickor även som vuxna. De här flickorna oskuldsfullhet ska inte förväxlas med de ideal om passivitet och okunskap som projicerades på unga och vuxna kvinnor vid denna tid. Det handlar om en annan slags oskuldsfullhet som snarare använder okunskap för att skapa möjligheter. En orealistisk oskuldsfullhet, som endast kan uppbådas av någon som ännu inte blivit cynisk i en våldsam och hierarkisk värld.
Är det egentligen ett krig som skildras, är det inte snarare en total ockupation, ett fullständigt överläge? En kamp mellan ont och gott, ja visst, med sina moraliska övertoner. Men visst är det också något maskinellt, något dött, över soldaternas dödande. Något själlöst. Kriget gör också de vuxnas tillvaro till synes fullkomligt förträlad under detta meningslösa våld. Det är som om de inte kan göra något annat än förslava och döda. Flickornas inälvor rinner ut ur deras uppsprättade magar. De hänger från träden. Soldaternas våld är överväldigande eftersom det är så oproportionerligt. Är det för att de inte står ut med de här flickornas bekymmerslösa oskuld? De måste ta något från dem som de själva för länge sedan förlorat.
Hur blir då vuxenheten och maskuliniteten i kontrast till den här sortens kulturella föreställning om flickor? I Dargers text finns exempel på modiga vuxna män i armén som kämpar för de godas sak. Forskningen om Darger utgår också ifrån att han har skrivit in sig själv i berättelsen med hjälp av olika alter egon. Eftervärlden såg dock inte på Dargers verk med någon välvillig blick. Tvärtom har han tolkats som pedofil, psykotisk och våldsbenägen. En inflytelserik konstkritiker skrev att Darger hade ”a mind of a serial killer”. Det säger något om hur laddad relationen mellan vuxen man och flicka är i vår kultur och hur svårt vi har att acceptera en mans intresse för flickor som något annat än våldsamt, rentav perverterat. Vad har vi annat än vår förmåga att spekulera när Henry Darger nu dog innan världen fick konfronteras med hans bilder.
En bild genererar tusen, miljoner ord.
Sanningen är att vi inte vet hur Darger skulle ha förstått sina bilder i ljuset av en annans blick. En gång, berättade han i sin självbiografi, en gång visade han sina målningar för någon, men det slutade i katastrof och han svor på att aldrig göra det igen.
Inga ramar tillverkades och ingen transport tog målningarna till ett galleri, ingen intendent har resonerat med honom om hängningen och inga tekniker har satt upp skyltar som berättar om titlar och årtal. Ska vi ens kalla Henry Darger konstnär, är inte det att tvinga in honom i en konstens institutionalisering där han faktiskt aldrig befann sig? Ett stort hål öppnar sig där vi är vana vid att konstnärens idé och intention ska vara placerad.
Men kanske är det den där öppningen, det där hålet som gör det möjligt för ett nytt verk att ta form. Kanske är det där, i ovissheten, som Linda Forsells föreställning The Vivian Girls kan skapas. Den står där i Dargers landskap – föreställningen – och tittar ut på oss med blicken öppen och redo att ta sig an världen.
Kajsa Widegren, skribent och fil. dr i genusvetenskap
Läs om The Vivian Girls här.
