Franz Kafkas Processen är en av världens mest berömda romaner: läst, älskad och diskuterad av miljontals läsare sen sin utgivning 1925. Men hur ska man tolka den? Är det Kafka som är Josef K eller är det bara en metafor för ett korrupt samhälle? Irina Hron, forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, tycker att vi ska tänka helt annorlunda.
Handlingen om den lågmälde banktjänstemannen Josef K som en dag från ingenstans häktas på oklara grunder kan på ytan framstå som enkel. Men allt eftersom huvudpersonen slussas genom ett alltmer komplext rättssystem blir det mer och mer ångestladdat. Mer eller mindre varje passage i boken innehåller en symbolik som skulle kunna tolkas å ena sidan, å andra sidan och texten förblir hela tiden i spänningen mellan realistisk, komisk och absurd. Processen utvecklar så småningom en helt unik stämning som omsluter läsaren i ett järngrepp, omöjligt att befria sig ifrån.
Irina Hron tycker att man ska lyfta blicken och sluta analysera budskap, slutsats och symbolik när man talar om Processen. Ska man koka ner dess andemening ska man snarare sluta paketera allt i fasta former, logik och rationalitet. Och det börjar redan vid själva bokens format, menar hon:
– Alla tror att Processen är skriven som en roman, men det stämmer inte riktigt. Det är egentligen bara olika delar av en roman: fragment av originalmanuskriptet, och – det är viktigt – utan ordningsföljd. Vi vet faktiskt inte om boken egentligen startar med häktningen, utan det vi tror är romanen, det är bara en konstruktion ihopsatt av en redaktör, säger hon.
Redaktören hette Max Brod och det var han som, tvärtemot vad Kafkas testamente önskade, inte brände hans texter efter hans död utan satte ihop en bok av dem i stället.
– Utan honom hade vi inte haft någon Kafka, konstaterar Irina Hron. Men det betyder också att det som vi läser som Processen idag, är inte det som Kafka har skrivit egentligen. Det är verkligen intressant att tänka på: den där berömda början på boken – ”någon måste ha förtalat Josef K” – det är egentligen bara en av många möjliga begynnelser på romanen.
– Det gör något med idén om vad som är en bok: vad är början och slut? Det finns faktiskt en tysk utgåva som ligger väldigt nära originalmanuskriptet: det är inte en bok, utan ett par häften med de olika kapitlen, som du kan flytta runt själv. Du kan eller måste sätta ihop handlingen själv. Och texten fungerar! Det är som ett legobygge, där du sätter ihop bitarna och alla passar med varandra.
Irina Hron, forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Foto: Johan Wingborg.
Men vad är budskapet då? Det är en fråga många har klurat på, och slutsatserna duggar tätt om man förkovrar sig i allsköns analyser, litteraturforum och -bloggar. Irina Hron vill egentligen inte slå fast någonting men ger sig på att spekulera litegrann:
– Alla människor har ett grundläggande behov av att förklara världen runt omkring oss. Det är det vi moderna upplysningsmänniskor gör. Vi är ofta ganska dåliga på att tåla motsägelser och paradoxer som inte kan förklaras fullt ut. Men ska man ge sig in i Kafkas texter så måste man tåla detta. Om du skulle tvinga mig att få fram ett budskap är det det jag skulle komma fram till: det finns mer i världen än vad som syns.
– Varje förståelse av verkligheten är alltid en fråga om perspektiv. Kafkas texter tvingar oss att överge vår vardagliga, fastslagna inställning till världen och inte längre ta något för givet. Att vi alltid försöker komma med logiska, rationella och gärna empiriska förklaringar på allt och att vi redan har förstått allting – det är det hans texter sätter sig emot. Det finns erfarenheter och även texter som river upp vår naturliga obetänksamhet och våra konventioner. Processen är en sådan text, säger Irina Hron.
Processen tillåter både självbiografiska, psykologiska, sociologiska, teologiska och politiska tolkningar av handlingen. Kanske är det textens öppenhet som är dess främsta styrka, tycker Irina Hron – och det är också så den bör läsas, menar hon.
– Läser man boken med ett öppet sinne, så blir man faktiskt klokare. Eller i alla fall börjar man tänka att allting också skulle kunna vara helt annorlunda än vad man hittills har trott. Många tycker att det är väldigt befriande och kommer till en slags insikt: jag behöver inte ha en logisk förklaring på allt, jag kan bara acceptera sakernas tillstånd. Och det är ingen liten insikt.
Processen, fritt baserad på Franz Kafkas bok, bearbetad och regisserad av Pontus Stenshäll, har premiär på Stora Scen 31 mars. Läs mer och köp dina biljetter här.
Foto: David Henley
