Här kan du läsa Torbjörn Elenskys text i programbladet för Vildanden!
Det centrala motivet i Ibsens Vildanden är livslögnen. Livslögnen som något som ger mening och stadga åt tillvaron, men som också kan leda vilse om den tillåts att gå för långt. Med doktor Rellings bevingade ord ur pjäsen:
Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar ni lyckan från honom på samma gång.
Men vad är egentligen en livslögn och hur skiljer den sig från andra lögner?
När jag var liten fick jag lära mig att man inte skulle ljuga. Det var fult att ljuga. Att det skulle vara syndigt var inte något som var aktuellt i mitt helt sekulariserade barndomshem, men visst, en skugga av det religiösa fördömandet av lögnen ligger väl också kvar över de falska yttrandena. Lögnaren är ett av Djävulens många namn.
Man får dåligt samvete om man ljuger, man blir kanske åtminstone rädd att avslöjas, om det gäller något man olovligen tagit eller gjort. Men samtidigt är just detta, rädslan att avslöjas, omvittnat mycket vanlig bland alla slags människor, inte minst de med kreativa yrken, från författare till forskare, som vi inte främst tänker på som lögnare. Tänk om någon får veta att jag vet mindre än det verkar, att jag inte är så tvärsäker, att det kanske finns någon annan som vore bättre lämpad på denna post eller för detta uppdrag. Man känner sig som en bluff, det gäller nog alla då och då. Man vet inte säkert vad man gör helt enkelt. Men att bluffa är inte riktigt samma sak som att ljuga, naturligtvis. Bluffen kan också vara uttryck för en sorts hopp: jag kan klara det, om jag bara försöker, så jag tackar väl ja då, okej, jag tar på mig jobbet, jag fixar det nog – och sen får man kämpa för att få det gjort i tid och så bra som man påstått att man är förmögen att göra det.
En bluff är alltså inte riktigt en lögn, fast den inte är sann heller. Den kan vara uttryck för mod, helt enkelt – eller rädsla att avslöja sina svagheter. Men hur är det nu, mod är väl just att göra det man är rädd för? Förblir man oberörd av sin egen bluff, sina egna lögner, är man snarare en psykopat än någon normalt kännande människa. Bluffar man lite för att få chansen att göra något mer, bättre, något nytt, så kommer man i bästa fall vidare i livet, lär sig mer och utvecklas som människa. Den som inser och håller sig inom sina begränsningar kommer ingenvart.
Så, bluffar kan vara okej medan rena lögner inte är det? Allt beror på omständigheterna och förutsättningarna. Något som däremot inte är eftertsträvansvärt är naturligtvis att vara en bluff. Och där kommer vi in på livslögnen. Den skiljer sig från både den medvetna lögnen och den åtminstone halvmedvetna bluffen i det att man kan vara omedveten om sin egen livslögn. Den kan bli till en andra natur – och tar sig många uttryck. Den kan vara både negativ och positiv. En positiv livslögn kan ge en förhöjd självkänsla, en övertygelse om att man kan det man vill, är det man önskar och förmår det man tar sig för. Det är den sortens livslögn som i och för sig kan göra så att man kraschar, om man tar i för mycket, men den kan också vara själva motorn i en meningsfull tillvaro. Den negativa livslögnen är den tyvärr alltför utbredda uppfattningen att man är ett offer, att allt som händer en är andras fel, att världen och mänskligheten är skyldiga en något, som man aldrig får. Det är en passiviserande och raktigenom destruktiv livslögn. Även om alla naturligtvis blivit orättvist behandlade någon gång under livet är det enbart dumt att hänga upp sin tillvaro på sådant.
Enligt de båda amerikanska psykologerna Lauren Alloy och Lyn Yvonne Abramson kännetecknas deprimerade människor av att de har en alltför realistisk syn på livet och världen. De har en negativ kognitiv bias, som gör att de uppmärksammar det negativa, och ser det negativa som allts själva grund. Och de har ju inte fel. Vi ska alla dö och ålderdom, sjukdom, misslyckanden, svek, ytlighet och meningslöshet kännetecknar den mänskliga tillvaron. Vårt läge är absurt och den enda viktiga filosofiska frågan är om man ska ta livet av sig eller ej, som Camus skriver i Myten om Sisyfos. Men i den depressiva realismen går det inte att leva. Allt blir grått. Allt blir platt. Inget tjänar något till. Och såklart, all vår strävan är förgäves, allt ska faktiskt raseras en dag, vi kommer alla att dö och så vidare. Men, som i Peggy Lees gamla slagdänga Is that all there is, så kan vi faktiskt kosta på oss att festa lite, leva, njuta av dagarna, dricka och dansa och sätta parentes runt meningslösheten tills vidare.
Vem behöver en realism som man inte kan leva i? Lite dum måste man allt vara för att kunna leva ett fullgott liv som människa. Hellre överskatta sig själv litegrann än inse och acceptera sina begränsningar. Detta kan innebära att man, om än aldrig så lite, måste bluffa även inför sig själv. Man kanske måste ljuga – något som kan utvecklas till en livslögn. Saken är bara den att livslögnen går några steg längre än den oskyldiga bluffen. Livslögnen kan innebära att man bygger upp en hel mytologi om och kring sig själv, sin familj, sina förfäder, sina förmågor, hur bra man är på det ena eller det andra och vilken roll man spelar i världen.
Det mest övertygande argumentet för att man inte ska ljuga, som jag fick mig till livs i barndomen, är att det gör allting svårare. Det kräver gott minne och stor intelligens, för att man ska kunna passa in sitt skarvande i verkligheten. Man måste minnas vad man sagt – helst i medvetande om hur det skiljer sig från de verkliga förhållandena, så att man inte oförhappandes råkar säga emot sig själv. Ett intressant faktum i detta sammanhang är även de studier som förklarar hur mera intelligenta människor är skickligare på att argumentera för dumma idéer. För alla svider det att ta miste, att göra felbedömningar eller missförstå något så att man drar oriktiga slutsatser. För en intelligent person, vars identitet också hänger samman med dess kognitiva förmåga, kan det vara värre än för andra att avslöjas som någon som tagit miste. Det är därför det vanligen är de intelligentare som håller hårdare fast vid galna idéer, som fastnar i sekter, i orimliga politiska ideologier och religiösa knasigheter: de är nämligen så mycket bättre än andra på att förklara och bortförklara, leta alternativa lösningar och hitta övertygande motiv för varför de egentligen hela tiden hade rätt.
Livslögnen kan vara livsviktig. Den kan ge energi, den kan, som bluffen, vara något som gör att man lyfter sig litegrann i håret för att leva upp till något, drömt, önskat, kanske omöjligt men likväl eftersträvansvärt. Däremot ska man, som redan nämnt, naturligtvis inte vara en bluff. Och man får inte låta livslögnen utvecklas till självbedrägeri. Någonstans mellan den livslögn som håller en gående och den depressiva realism som blir kvar om man skrapar bort alla illusioner måste det finnas ett utrymme för luft, där vi kan andas fritt. För mycket sanning befriar ingen, men för mycket lögn binder också upp människan i falska och därmed destruktiva föreställningar. Där, i luftspalten mellan depressiv realism och livslögn, kan vi leva våra liv, så gott vi kan. Ingen är perfekt, men ingen är heller helt oduglig. Utom möjligen Gregers Werle, vars livslögn är den värsta av alla: den att det är hans personliga uppgift att tvinga sanningen på alla andra. Hans livslögn, med sanningssägarens messiaskomplex fullt utvecklat, är den värsta och farligaste av alla.
Torbjörn Elensky, författare, kritiker och essäist.
