Läs dramaturg Anna Bergs text om Gatsby.
Det västerländska 1920-talets uppsluppna glamour, the Roaring 20’s, har idag ett nostalgiskt skimmer över sig. Art Deco. Hollywood. Jazz. Det var ett livligt efterkrigstillstånd – innan det vände och blev ett mellankrigstillstånd. Med modernitetens alla möjligheter (skyskrapor, automobiler, biografer) skrevs den nya tidens motto ”uppåt, framåt och i rörelse”.
Med fred och tekniska framsteg bjöd det nya decenniet på friheter och rättigheter, möjligheter och framsteg som den lilla människan dittills bara hade kunnat drömma om. Politiska krafter raserade de gamla hierarkierna och eufori och optimism genomsyrade de urbana trenderna. Samtidigt fanns krigets brutalitet fortfarande som en högst påtaglig skugga. Den nya krigsföringen var industriell, massiv, långt ifrån nobel. Under mitten av tjugotalet levde man dessutom, precis som nu, i minnet av en global pandemi. Behovet av att mötas, dansa och svettas tillsammans var enormt. ”Man lever bara en gång!”
I denna värld skapar Jay Gatsby sig själv. Eller: författaren F. Scott Fitzgerald skapar honom i Den store Gatsby, romanen som publicerades på det New York-baserade bokförlaget Scribner’s 1925. Vi möter romanens centralfigur via berättaren Nick Carraway, som återvänt hem till USA efter det stora kriget i Europa. Nick har författarambitioner, men en ännu större lust till metropolen New York. Han får jobb som börsmäklare på Manhattan och när han bosätter sig en bit ut på Long Island visar det sig att han är granne med partykungen Jay Gatsby.
En Gatsby-fest är som ingen annan fest: lyx, överflöd och på alla sätt over the top. Här hyllas livet och lusten, här erbjuds en fristad från sociala inskränkningar – och har du bara rätt kontakter, rätt utseende eller tillräckligt mycket pengar, så är du bjuden.
Idag är namnet Gatsby kanske främst associerat till drinkar, glitter och charleston. Många känner till Fitzgeralds roman och att den har filmatiserats med Alan Ladd (1949), Robert Redford (1974,) Toby Stephens (2000) och Leonardo DiCaprio (2013) i titelrollen. Men få kan svara på vem Gatsby är. Han glider undan, dekonstruerar och återskapar sig själv, han är en kameleont med knallgul bil. Ryktet säger att han är kusin till Kejsar Wilhelm. Att han är tysk spion. Spritsmugglare. Att han har gått på Oxford. Fått tapperhetsmedalj. Att han har haft ihjäl någon! Men de flesta av historierna har han själv sytt in i fodret på den där rosa kostymen som retar gallfeber på vissa.
F. Scott Fitzgerald ger oss svaret: James Gatz växte upp på en bondgård i North Dakota, ömsade skinn och blev Jay Gatsby. Han klättrade på de möjligheter som gavs honom, inte alltid inom lagens gränser. Och han har gjort det i ett enda syfte: att vinna tillbaka sin ungdomskärlek Daisy, som nu är gift och bor på andra sidan bukten, där en grön lanterna utgör ett ledljus att sträcka sig mot.
I vår scenversion av Den store Gatsby, som bygger på Nicolei Fabers dramatisering bearbetad av Irena Kraus och Janos Szasz, har det fått gå längre tid mellan festerna och återblickarna på dem. Vår föreställning utspelar sig inte nödvändigtvis under en viss era, det är lika mycket nutid som för hundra år sedan. Eller som en skådespelare på teatern en gång uttryckte sig om en helt annan pjäs: ”Den utspelar sig på teaterhundratalet.” Mer exakt än så behöver kanske inte epoken definieras, för händelserna på scenen utspelar sig först och främst i en åldrande Nick Carraways inre. Precis som i boken är Nick vår ciceron, kameralinsen om man så vill, genom vilken vi ser livet i East och West Egg. Det är genom hans ögon vi lär känna Gatsby och tar del av de många bilderna av honom. Det är genom hans moral och förväntningar vi läser av alla händelser och relationer. Nick står naturligtvis inte neutral i världen, utan blir tvungen att ifrågasätta sin egen roll och position.
Romanen har gett upphov till många analyser, delvis på grund av alla olika tolkningar av vem huvudpersonen Gatsby är. Det är en roman om pengar och pengars verkan. Om ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital. Det är i allra högsta grad en berättelse om klass, kanske också om etnicitet. Boken målar upp en våldsam och mansdominerad värld; vårdslösheten är ett återkommande tema och något som Nick reagerar på. Tid, pengar, människoliv – allt är resurser att äga eller förbruka. Också i de egna kretsarna krävs det en hel del för att slå sig fri från titlar och tvingande äktenskap. Ett set golfklubbor, minst, för den som inte vill se sig fångad i spiltan, som en av Tom Buchanans polohästar.
En hypotes, som lades fram år 2000 av Carlyle V. Thompson, professor i amerikansk litteratur vid The City University i New York, är att romanfiguren Jay Gatsby är ”en svart man som passerar som vit”. Han lyfter fram flertalet detaljer i romanen som pekar på att det skulle kunna vara så. Med en sådan läsning blir Gatsbys väg genom livet ännu smalare, ännu hårdare och med sin samtids brutala rasistiska motstånd ännu mer dömd att misslyckas.
Även som vit är den sociala stegen smal: ”Är man född rik, som du” säger Gatsby i en uppgörelse med Tom Buchanan, ”är det ingen som undrar var pengarna kommer ifrån. Hur ens föräldrar fått sina rikedomar. Till exempel hur många slavar som fått sätta livet till. Men har man byggt upp allt från grunden själv, som jag, då går ryktena i gång, då vill man ha förklaringar.” Och som relief till glamouren på Long Island står the Valley of Ashes, Askdalen som måste passeras på vägen in mot Manhattan.
Berättelsen om – eller kanske symbolen Gatsby ligger i tiden. Det ordnas Gatsbypartyn för den glamoursugna, hela vägen från Buttericks till lyxgalor. Taylor Swift är en artist som återkommande refererar till romanen i sina låtar och uttalanden, där hon tar rollen både som Gatsby och hans kärlek Daisy. I poddar använder litteraturkritiker och psykologer Jay Gatsby som exempel på en narcissistisk personlighetstyp: den grandiosa självbilden, paranoian och komplexen, att inte kunna ta ett nej, att själva kampen mot toppen är drivkraften, mer än vinsten väl där.
Det är kanske inte så konstigt att vi lockas av Gatsby i en tid av fake news och konsumism. Visst finns det mörka moln vid horisonten, men om vi blundar för dem kanske de försvinner. Vems sanning som är mest riktig är svårt att avgöra när det är den emotionella sanningen som räknas. Kan vi överhuvudtaget ställas till svars om vi alla har våra egna, starka motiv?
Medan allas ögon riktas mot Gatsby, så är hans egen blick stadigt riktad mot Daisy. I henne ser han sina drömmar, sin framgång, sin ungdom. Hon beskrivs genom Gatsbys längtan och Nicks kommentarer. Hon blir en projektionsyta för ambition och privilegier. Men vem är Daisy?
Anna Berg dramaturg
