Vi betalar inte! Vi betalar inte! har följt Alexander Öberg genom hela hans liv. Men först nu känner han att det är rätt tillfälle att sätta upp den.
Berätta om din personliga relation till den här pjäsen!
– Det är en lång historia som började med att min pappa, när jag var typ tolv och började med teater, sa till mig: Vi betalar inte – det är världens bästa pjäs! Den ska du jobba med, om du ska jobba med teater.
– Så för att blidka honom, har jag vart sjunde år i min karriär tittat på den, läst den och tänkt att: nej, den funkar inte – vi har det för bra. Pjäsen handlar ju om ett samhälle där folk är fattiga. Men för något år sedan så kände jag att... vi har det ju inte bra: nu passar den här pjäsen. Nu kan man helt plötsligt göra den – för att folk är fattiga. Det är dyrt att gå och handla. Då föll det liksom på plats.
Se en del av intervjun med Alexander Öberg i klippet.
När såg du den första gången själv på en scen?
– Jag har inte sett den. Jag tror att jag har sett den. Det känns som om jag har sett den för att den har varit med mig. Den finns i mitt DNA. Kanske har jag sett den? Jag vet inte.
Det har varit en speciell betalningsmodell för den här pjäsen, där publiken har fått betala vad de vill och kan. Varför är det viktigt?
– Det är viktigt, för att jag tycker att teater är för jävla dyrt att gå på. Det blir ett motstånd till att ta sig in i rummet. Om jag, som ändå älskar teater, har det där motståndet, då tänker jag på dem som halvälskar teater. De måste ha ännu större motstånd än vad jag har. Och om folk dessutom har dåligt med pengar? Jag driver tesen att kultur ska vara gratis överhuvudtaget.
Vad hoppas du att publiken ska känna när de går ut härifrån?
– Jag hoppas framför allt att de har haft en jävligt rolig kväll. Och sen hoppas jag också litegrann att de går ut och gör revolution.
– I pjäsen finns det ord som kapitalism, socialism, solidaritet… Ord som vi inte använder längre. Och det som har hänt nu, är att det har gått så lång tid sen vi använde dem att de här orden har blivit sago-ord: publiken kan få en känsla av att pjäsen är en saga om hur det var förr i tiden. Och då blir jag som regissör och skådespelarna som berättare mycket, mycket friare. Vilket också blir lite sorgligt: att dessa ord inte finns i debatten längre.
– Och då blir pjäsen en påminnelse om att man faktiskt kan tänka på ett annat sätt kring hur vi fördelar våra resurser. Och det i sig kan ju sätta i gång en liten revolution. Javisst ja, man kan ju faktiskt göra lite uppror och man kan faktiskt fördela pengarna på ett annat sätt. Det har vi glömt!
