Författaren och översättaren Johanne Lykke Naderehvandi skriver om dottern, om att vara den största glädjen och den största sorgen, om det oklara att vara möjlig att älska, om att sträcka fram handen mot pappan men att inte nå fram.
Familjen är inte någon plats för döttrar, den är en plats för alltings förstörelse och slutliga undergång. Här finns ingen dotter, bara en tjej som stryker längs väggarna. Här finns ingen pappa, bara en liksom genomskinlig människa som i vartenda ögonblick befinner sig någon annanstans, sysselsatt med ett uppdiktat arbete. Någon mamma finns heller inte, bara två ensamma händer som alltid är i rörelse, vattensjuka och outtröttliga händer som sveper snabbt över dotterns kind på väg ner i diskvattnet. Och brodern: en kostymerad brottsling. En kuslig inkräktare med en broders ansikte. Man ser honom sätta eld på alltihop med tändstickorna. Det luktar svavel, kol. Svart jord. Han lutar sig bakåt och ser det brinna.
Familjen håller händerna sysselsatta för att med händernas kraft täppa till käften på sanningen. Menande blickar överallt! Den stora lögnen ligger över ögonen som en mjölkvit slöja. Den stora lögnen ligger över ögonen som ett tunt pulver. En normal sanning varar i högst tjugo år. En normal sanning är slät och rund och passar fint i handflatan. Letar efter något sant att berätta för pappa när han kommer hem på kvällarna. Ser du, pappa. Jag är din dotter. Man sträcker fram handen men når inte. Ser du, pappa.
I de nattliga drömmarna kommer något emot en från havsens botten. Händerna i dyn och doft av alger. Vattenväxter och skenet från ytan däruppe. Man ligger och flyter tillsammans med vildanden. Porträtt av vildanden i månljuset. Man byter vildandens vatten i månljuset. Känner sig som månljuset. Lukt av kadaver, månvatten. Man håller upp händerna framför ansiktet. Man är behållare för döden och andras längtan. Man är en falsk spegel. Man är mammas falska spegel. Oklart om det är möjligt att bli någon härinne. Man har ont om pengar och kläderna sticks. Man är den största glädjen och den största sorgen. Oklart om man är möjlig att älska. Det händer alltid och överallt olika farliga saker. Underliga saker. Ingen vits med att se sig över axeln. Hemmet är en mordplats. Dödens svettiga hand mot innanlåret. Oklart om man är möjlig att älska härinne.
Man är snart sexton och gnuggar sig med svampen. Man vill vara en duktig hund, men är ingen hund. Man vill vara en duktig flicka, men är ingen. Man är ett fult troll som ingen älskar. Man är snart sexton och ligger i badet med kläderna på. Man gnuggar sig och gnuggar sig med svampen. Saltgurka. Inlagd sill. Smörgåsar. En särskild sorts hunger när man snart är sexton år. En särskild sorts hunger när man snart är sexton år och hemmet är en mordplats.
Där borta står en vattenbalja som doftar starkt av havsens botten. Ner med huvudet i den. Man dränker håret och ser ut som ett vattenlik. Man tar en selfie med en jättejättegammal kamera. Man är i förfluten tid. Man har ingen nattlampa och fördärvar sina ögon. Man samlar på sig saker. Tabletter, skalpeller. Tjejgrejer.
En normal lögn varar i högst tjugo år. En normal pappa varar i högst tjugo år. Det lät dumt. En normal pappa är något från sagorna. Fula troll och deras fula döttrar. En normal dotter. Hemmet hämnas på familjen. Nej, det lät dumt. Familjen hämnas på sig själv. Revolverns ganska vackra kyla mot handen. Man ryser och vänder blicken mot den mörklagda spegeln. En dotter blir mördad gång på gång. Det är dotterns trick. Nattliga drömmar om mordscener och massakrer. En stark lukt av blod och söt parfym.
Man kan få för sig att döden är ett spektakulärt förvandlingsnummer utan åskådare. Man kan få för sig att det går att trolla bort sig själv. Så kan man återvända till livet förvandlad. Så kan man göra ett jungfruoffer. Men så går allt snett. När man är död är man död. Man är i förfluten tid. Dörren är stängd in till livet. Man ser de andra gå runt därinne. De fattar verkligen ingenting. Mammans ensamma händer mot golvet och blodet. Sorgens tecken över hennes ensamma panna. Man sträcker fram handen men når inte.
Man föreställer sig begravningen in i minsta detalj. Man har mammas röda klänning på sig. Den man skulle fått ärva när man fyllde sexton. Man har håret vackert ordnat kring ansiktet. I döden är ögonen blinda och det gör inget. I döden är man alltid femton.
