Repetitionerna för Måsen är i full gång och vi passade på att ställa några frågor till pjäsens regissör, Yana Ross. Här berättar Yana bland annat om varför hon inte kan sluta med Tjechov, om Måsen som en symbol för inre frihet, och om varför föreställningen utspelar sig under en varm svensk sommar.
Du har en lång och speciell relation till Tjechov. Berätta!
Jag tror att varje konstnär upptäcker Tjechov på sitt eget sätt. För mig kom det när jag fyllde 40. Plötsligt blev hans pjäser så kristallklara, så brutala, så relevanta och nödvändiga. Jag ser på hans skrivande som en enda pågående pjäs. Liknande karaktärer, teman, bekymmer och frustrationer följer ett visst mönster. Det är oerhört spännande att arbeta med en så tät och sammanlänkad dramaturgi. Det är därför jag inte kan sluta.
Vilka beslut behöver en regissör ta för att modernisera en klssisk pjäs som Måsen?
Jag tror inte att det är nödvändigt att uppdatera en klassiker. Men pjäsen ska vara relevant, och det är ett konstnärligt val hur den iscensätts. Min metod är att se på den i en lokalt kontext. Det är därför vår Måsen utspelar sig i Sverige. Det är därför midsommarfirande, musik och dans blir viktigt. Utomhuskulturen är så stark, och närheten till naturen är en del av överlevnaden. Det är nordisk sommar – solen är stark och nätterna kan vara kalla.
Vad är det som gör att Tjechos pjäser fortsätter att spelas? Vad gör dem relevanta?
Hans pjäser är fulla av liv. Människor jagar kärlek, berömmelse, rikedom. De skjuter på varandra och missar, de skjuter på sig själva och lyckas ibland. De är så frustrerade och kokar över av besvikelse – vilket skapar en underbar humor – och själva kärnan i mänsklig natur ligger där, rakt framför oss.
Vad är själva essensen i Måsen?
Inre frihet. Att vara fri som en fågel är en antropomorf idé, människor behöver denna illusion för att skapa mening. Vad är frihet? En fågel som är fri att korsa oceanen har en tydlig instinkt – något som människan förlorat i evolutionens process. Vi uppfinner mening. Livet är vad du själv bestämmer att det ska vara.
Och till sist – vad tror och hoppas du att publiken har i tankarna när de lämnar salongen efter föreställningen?
Jag hoppas att de går hem och kramar sina barn, säger till dem att de är kloka och begåvade, oavsett vad de gör.
