Skandalmatchen mot Örebro SK på Eyravallen i oktober 1970 slutade med att IFK Göteborg åkte ur allsvenskan. 1973 bildades Supporterklubben Änglarna med syfte att hjälpa Blåvitt göra comeback i den högsta divisionen, vilket också blev verklighet fyra år senare.
Nina Natri är dj, indiestjärna och känd profil i supporterklubben.
Hur kom det sig att det blev Blåvitt för dig?
– Det har jag min far att tacka för. Han tog med mig och min lillebror på match. Farsan var plåtslagare på varvet och där var Blåvitt det enda laget som gällde. Plus att IFK har blått och vitt i färgerna. Pappa är från Finland, mamma också. Så det var liksom 100 procent rätt.
– Jag minns särskilt en match mot Inter i Uefacupen 1987 på Ullevi. Farsan hade köpt billiga ståplatsbiljetter. Jag såg knappt någonting, men det var så jädra spännande; alla människorna, alla rösterna, allt vrålande. Jag blev helt torsk på den stämningen.
Och sedan dess har det varit Blåvitt?
– Ja. När vi spelade fotboll på gården hade vi ett eget lag som hette Blåvingarna. Annars var det väldigt ofta landslagsfotboll; finnarna mot svennarna eller finnarna mot turkarna. Vi var lite rädda för turkarna, som var jävligt hårda. Svennarna brukade vi spöa, de var väldigt få om man jämförde med hur många finnar som fanns på Wadköpingsgatan i Backa där jag växte upp.
Vad betyder Blåvitt för dig?
– Gemenskap. Blåvitt har gett mig så mycket upplevelser. När det är match, då lever man i den sekunden. Man står inte där och kollar mobilen och planerar sitt schema för nästa dag. Man är mitt i händelserna och bryr sig inte om något annat. Jag älskar att vi sjunger så mycket, att vi liksom driver fram laget. Det är så mycket känslor. Om man har haft en riktigt rövig vecka eller rövig dag, då är det jävligt gött att ställa sig där och bara leva ut. Vråla och gapa ut sin frustration. Jag söker efter de tillfällena av… att inte känna någon oro. Fast, visst har man oro (skratt). Senaste säsongen har jag haft väldigt mycket oro i kroppen.
Hur yttrar det sig?
– Tidigare år har jag snabbt kunnat släppa en dålig match. Jag kan bli besviken, arg, ledsen och förbannad under själva matchen, men jag går inte runt och är moloken resten av veckan. Och sen, inför nästa match tänker jag återigen: nu ska vi möta det laget, fan vad roligt. Nu ska vi döna och vinna. Det är inga problem. Men under den senaste säsongen kände jag ångest inför att gå på match, jag kände mig fysiskt illamående.
Det var nära att IFK åkte ur allsvenskan förra året. Varför skulle det vara en sådan katastrof?
– För det första, det är en förnedring. Och för det andra, om man hamnar i Superettan försvinner en massa pengar. Och man möter inte lika publikstarka lag, vilket betyder mindre folk på matcherna. Visst, vi hade fått ett jävligt gött derby mot ÖIS, men hur stor är Örgrytes klack? 500 pers? Och man kommer ju inte tillbaka till allsvenskan direkt heller. Det hade blivit till att tröska under ett gäng år, åka till obygder och försöka värva spelare som typ inte vill ha någon lön.
Trots att Blåvitt hade en riktig skitsäsong var det utsålt på Gamla Ullevi?
– Ja! Jag förundras över det! Det senaste året har det varit sånt ställ, så jädra mycket publik och nya fans också. Sånt kan man ju se på typ Malmös läktare. Alltså medgångssupportrar som vill vara med när MFF vinner SM-guld år efter år. Om det skulle börja gå så här dåligt för Malmö något år, då skulle läktaren där halveras på no time. Men vi har ju ingen medgång! Det är bara motgångssupportrar som strömmar in. Det måste vara något annat än själva spelet som drar. De har antagligen fastnat för det som jag också fastnade för en gång i tiden; stämningen, gemenskapen och att man glömmer av allt jobbigt i livet – förutom det jobbiga som händer på plan (skratt).
Intervju av Gertrud Larsson, dramatiker
Foto: Jonas Kündig
