Den 15 maj 1982 äger Nordiskt fredsmöte rum i Göteborg. 100 000 deltagare marscherar genom staden i fem olika demonstrationståg som sammanstrålar på Ullevi. Parollerna lyder "En kärnvapenfri zon i Norden" och "Ett kärnvapenfritt Europa". Initiativtagaren til det som kom att bli den största fredsmanifestationen i Nordens historia heter Harriet Johansson Otterloo.
Vem är du Harriet?
– Jag är uppvuxen i ett arbetarhem i Landala, pappa var plåtslagare på Lindholmens varv och mamma städade på Sahlgrenska. Det var aldrig tyst vid matbordet, även om man var barn var det aldrig någon som sa att man var för ung eller att man visste för lite. Det var högt i tak och jag kan inte tänka mig en bättre uppväxt. Alla i Landala visste att jag var Lång-Eriks dotter, jag var fullständigt trygg. Mitt liv bestod i att jag gick från skolan, till biblioteket och sedan hem där jag satt och läste. Jag är dyslektiker. Jag tror att söndagsskolan har präglat mig mycket, där lärde jag mig att man ska leva upp till sina löften och göra det man lovar. Jag gick hos frälsningsarmén i Landala ända tills de ville att jag skulle börja med uniform, att gå i uniform har aldrig lockat mig. Jag sökte upp en annan frikyrka och det slutade med att jag stod och predikade för vuxna.
– Till min mammas stora sorg hoppade jag av realskolan. Jag lovade att aldrig mer sätta min fot i skolan. Flera decennier senare räknade jag ut att jag suttit på skolbänken i 32 år. Jag vet inte om jag är klokare för det (skratt). Efter att jag skilde mig bör- jade jag läsa medicin, vilket var mest av en slump. Jag hade aldrig drömt om att bli läkare.
Hur kom det sig att du engagerade dig i fredsrörelsen?
– Jag träffade en bekant, som visade mig en fotobok från Holland. Den innehöll bilder på en demonstration mot neutronbomben som hade samlat 50 000 människor. Jag vände mig till honom och frågade: ”Varför är det ingen här som gör något?”. Han svarade: ”Varför gör du inte själv något?”.
Och det här var 1978?
– Ja. Och jag var helt okänd i föreningsvärlden på den tiden. Jag tågade ner till Pax (Fredspolitiska föreningen. reds. anm) i Haga, presenterade mig och frågade om de kunde tänka sig att ordna en demonstration mot neutronbomben tillsammans med mig. De sa ja, och så blev det. Någon gjorde en knallgul affisch med en svart bomb på. Vi cyklade omkring på nätterna och satte upp den olagligt överallt. Det var väl ett par tusen som kom på demonstrationen, det var barnvagnar, paraplyer och cyklar.
– Vid ett tillfälle gick jag på Avenyn och samlade in namnunderskrifter. Utanför biografen Spegeln stod ett gäng från Hells Angels med sina motorcyklar. De ville inte skriva på. Då berättade jag för dem vad som skulle hända om en neutronbomb slog ner: ”Alla träd på Avenyn dör, vi människor dör, men era motorcyklar kommer att stå kvar – och sedan kommer det någon annan och tar era motorcyklar.” Då skrev alla på! Jag tror det är en av mina största bedrifter! (skratt).
Hösten 1981 möter du läkaren och författaren Helen Caldicott.
– Ja, hon reste omkring i Europa och talade om vad ett kärnvapenkrig skulle betyda för oss vanliga människor och jag lyckades få hit henne. Att höra Helen Caldicott föreläsa om de medicinska konsekvenserna av ett kärnvapenkrig, det triggade i gång alla försvarssystem min kropp hade.
– Några dagar senare hade jag tagit hit Tage Danielsson, Bibi Andersson och Lena Nyman. De skulle framträda på Handelshögskolan med anledning av att Bernard Bensons Fredsboken just kommit ut. Det var helt fullt i aulan. Alla kom inte in. Jag blev förbannad.
Varför blev du arg?
– För att intresset inte alls hade varit lika stort för Helen Caldicott, trots hennes viktiga budskap. Så fort det kom kändisar dök folk upp i massor. Själva ämnet var tydligen mindre viktigt. Så jag sa: ”Nästa gång vi träffas har vi ordnat en demonstration med 50 000 deltagare. Nu hyr jag Scandinavium och Ullevi.” Ingrid Segerstedt Wiberg som också var på plats tittade på mig och sa: ”Harriet, kan du inte nöja dig med Stenhammarsalen?” Men det fanns inte på kartan. Jag arbetade hårt under ett halvår, sökte upp föreningar och organisationer, körde bil till Dalsland och Småland och överallt. Att jag hade varit aktiv i Grupp 8 och hade nordiska kontakter inom kvinnorörelsen var också till stor hjälp.
Samtidigt som du organiserade Nordiskt fredsmöte var du ensamstående mamma till fyra söner och utbildade dig till läkare?
– Om du ska få någonting gjort ska du inte be någon som är ledig hela dagarna, be någon som är aktiv och har fullt upp, de brukar kunna pussla ihop det. Sedan får man väldigt mycket tillbaka, man får energi och vänner. Jag har alltid bara slagits för det jag tror på, då är det också lättare. Jag hade ju fyra barn som skulle växa upp.
Så det var av omsorg om dina barns framtid som du engagerade dig?
– Ja, ja, självklart. Sen fanns naturligtvis den här rädslan för krig som jag vuxit upp med i botten. Vi bodde i ett rum och kök, mamma och pappa låg i köket och vi barn låg i soffan i rummet. Det var inte många bilar i Landala på den tiden, men jag minns hur jag ser en ljustriangel som flyttar sig i taket samtidigt som flyglarmet går.
Vad har du för minnen från den 15 maj 1982?
– När allt var över gick jag ensam runt stan. Jag kan kommunicera med folk och få dem att ställa upp och slita häcken av sig, men egentligen är jag en ensamvarg. Jag kollade att allt hade fungerat med Göteborgs städpatruller. När jag kom hem till Landala hängde folk från balkongerna och gratulerade mig. De tyckte det var fantastiskt. Det är väl så att det som jag har gjort är viktigare än vem jag är som person, även om jag ibland har varit den tändande gnistan.
Och du är fortfarande väldigt engagerad?
– Ja, jag kan fortfarande hetsa upp mig. Man måste leva så länge man lever.
Intervju av Gertrud Larsson, dramatiker
Foto: Jonas Kündig
