Fyra frågor till Klas Abrahamsson, dramatikern som skrivit Monicas vals.
Du har skrivit teater, musikal och opera om Socialdemokraterna, Ingvar Kamprad, barnen i Bullerbyn och Kurt Wallander – svenska kulturfenomen allihop. Varför?
– Jag gillar att leka och generalisera grovt kring nationella stereotyper. Sådant som egentligen borde vara förbjudet enligt lag. Just med det svenska är jag så fascinerad av att vi å ena sidan har svårt att vara nationalister, å andra sidan är vi så ärkenationalistiska. Träffar du en svensk utomlands och börjar diskutera infrastruktur och organisation – jävlar, vad folk går i gång då och vet hur saker ligger till. Det finns en intressant dubbelhet i det. Precis som med Monica Zetterlund: som är både jättesvensk och har en internationell aura. Hon har en väldigt tydlig och väldigt viktig position i en svensk, populärkulturell kanon, så hon är ett svenskt kulturfenomen hon också.
Det var Malmö Stadsteater som bad dig skriva en pjäs om Monica Zetterlund. Hur tog du dig an projektet?
– Jag ville göra en pjäs om hennes inre våndor: en kämpande konstnär med extremt höga krav på sig själv. En kamp för att göra någonting av värde med sitt liv, där konsten är viktigare än något annat, till exempel hennes familj. Det ville jag sätta fokus på. Monicas vals är som en monolog där alla andra är med för att lyfta upp huvudrollen. Även om hon träffade mängder av intressanta personer på vägen, så tänkte jag inte ta ansvar för det. De fick virvla förbi bara!
Alla verkar ha en relation till Monica Zetterlund. Vad är grejen?
– Ja vad är grejen? Dels har hon ju en väldigt, väldigt personlig röst. Du hör direkt att det är hon. Det är något med fraseringen, uttrycket, som är svårt att beskriva. Men jag tror också att hon lyckades jobba med flera av dem som satte en väldigt tidstypisk prägel på Folkhemssverige och som det refereras till än idag. Det var Povel Ramel, Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Monica Dominque, Birgitta Andersson – som alla var nydanande, banbrytande och stilbildande.
Försöker man återge någon slags sanning när man tar sig an en sån här livshistoria som dramatiker?
– Så jobbar jag inte alls. Jag skriver om det som intresserar mig, och det jag tycker är spännande, eller svårt. Men jag var skitskraj för det här, dels var jag övertygad om att folk skulle bli sura för att vissa låtar fattas, och för att jag valde att ta hand om Monica men inte följt upp alla andra personer, som passerade förbi.
– Det är slags jukeboxmusikal*, men jag hoppas att den står sig väl i sammanhanget. Jag tycker själv att musiken har en väldigt självklar, naturlig plats. Storyn ska inte enbart vara en ursäkt för att spela ett antal låtar av Monica Zetterlund. Jag är väldigt nöjd med att det sitter ihop på ett bra sätt. Bara musiken är värt biljettpriset. Det är en musik som är en del av oss. Monica är också en del av oss.
*En jukeboxmusikal är en musikal på scen eller film, vars sångnummer och musik är kända sen tidigare, motsats till att de skrivits för ändamålet att vara med i musikalen.
Läs mer och köp biljett till Monicas vals här.
Foto: Jonas Kündig.
