En introduktion till föreställningen 100 sånger av dramaturg Anna Berg. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 8 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
100 sånger är skriven av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig och
Göteborgs Stadsteaters uppsättning är regisserad av Michael Cocke. Jag heter Anna Berg och är föreställningens dramaturg.
På en tågstation en solig morgon, det är kanske sommarens sista dag, rullar ett tåg in på perrongen klockan 08.52. Tre minuter senare rullar tåget ut från stationen igen. Ombord finns pendlare, turister, familjer, studenter. I sitt fönster ovanför bangården står en man och röker. På stationscaféet tappar servitrisen Sally en kaffekopp. Och på radion spelas ”Bette Davies eyes” med Kim Carnes. Då går världen i bitar.
100 sånger är en hyllning till de liv vi lever. En hyllning till vardagen, till tragedin, till den romantiska komedin - och till musiken som ackompanjerar oss i de små och stora skeendena.
Hela pjäsen utspelar sig under fyra minuter (och några sekunder till) på tågstationen och ombord på tåget, men ännu mer inne i människorna som befinner sid där: i deras drömmar och minnen, bland tanketrådar, ånger och förhoppningar. Det är en färggrann och poetisk mosaik om att vara mitt i sitt eget liv.
Roland Schimmelpfennig är född 1967 och är en av Europas mest etablerade nutida dramatiker. Han är utbildad teaterregissör, men hade redan från början en längtan efter att skriva. Hans texter är vad man kan kalla postdramatiska, de är på olika sätt uppbrutna och följer inte kronologiskt tid och rum. Berättelserna vindlar sig i stället fram och gör publiken tydligt medskapande. Berättelserna och bilderna som målas upp är inre och rika.
På liknande sätt lämnar Schimmelpfennig flera val öppna för regissören, bland annat genom att det i hans manus sällan står angivet hur många skådespelare texten är skriven för eller vem som ska säga vilka repliker. Det är ett arbete som måste göras (och göras om) för varje uppsättning. Replikerna i manus anger bara att de ska sägas av ”En man”, ”En kvinna”, ”Någon annan” eller liknande - och hur de olika karaktärernas replikerna ska fördelas till olika skådespelare blir en del av uppsättningsarbetet.
Ofta spelar skådespelarna flera roller var - och flera skådespelare kan samtidigt dela på en och samma roll. Ändå är de olika historierna enkla att följa. Manus blir till ett partitur där olika berättelser, associationer och perspektiv går ut och in i varandra. På så sätt byggs en distans in mellan kropparna på scen och deras repliker. Det gör det möjligt att tänka in metanivåer - och publiken får skapa sina egna logiska mönster i mosaiken av det som sägs.
Regissören Michael Cocke har satt upp ett femtiotal scenproduktioner i Sverige. Han har varit konstnärlig ledare för Folkteatern i Gävleborg och för Örebro länsteater. Michael Cocke var också den som beställde den pjäs av dramatikern som kom att bli 100 sånger, ett beställningsverk direkt för Örebro länsteater. Där hade den urpremiär 2019 i regi av Sara Giese. När Michael Cocke nu själv sätter upp 100 sånger på Göteborgs Stadsteater är det den tredje Schimmelpfennig-text han regisserar.
Roland Shimmelpfennig minns att under ett idémöte på en uteservering i Tyskland, föll en kaffekopp från det trånga bordet, slog ner i marken och gick sönder. Kanske är det den koppen som har hittat en väg in i pjästexten?
Språkligt rör sig texten på en vardagsnära nivå, men den är också kryddad med symboler och religiösa referenser. I pjäsen 100 sånger refererar de olika låtarna till vad människorna i berättelsen lyssnar till i sina hörlurar, vad som spelas på radion, vilka melodier som har satt sig på hjärnan och vilka låtar som gör olika personer glada. Någon säger i pjäsens början, när hon ska beskriva det obeskrivliga som just har hänt, att det är som att hundra sånger, miljoner sånger, alla världens sånger ljuder samtidigt – och sedan, plötsligt, blir det helt tyst.
En återkommande symbol i pjäsen är hästen – här finns verkliga hästar, religiösa hästar, Sleipner, al-Burak, bevingade leksakshästar. De är graciösa, förebådande, starka och vackra. Och just denna soliga morgon på just den här tågstationen finns det inget som hindrar att också en flock antiloper plötsligt springer genom vagnen.
Visst kan man säga att 100 sånger tar upp vår tids rädsla för terrorism och katastrofer, men ännu mer är den en hyllning till livet medan det ännu pågår. Ett har vi gemensamt vart vi än är på väg, och det är att vi aldrig vet vilken station som blir just vår slutstation. Samtidigt är det ju så, som man säger, att ”en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi det inte.”
För föreställningens scenografi och videodesign står Henrik Ekberg och ljusdesigner är Max Mitle. Josefina Gustavsson är kostymdesigner och för maskdesign svarar Ingela Collin. Jimmy Meurling är föreställningens koreograf.
Välkommen till 100 sånger!
