Läs dramaturg Anna Bergs introduktion till föreställningen Caligula.
När Caligula beordrar sina underställda att göra det omöjliga och skaffa ner månen är det med argumentet att ”som världen nu är, kan man inte stå ut med den”. Därför behöver Caligula månen eller lyckan eller odödligheten – eller något annat som kanske är vansinnigt, men som just med sin omöjlighet inte tillhör denna värld, något som bänder oss ut ur den. Friheten är en annan sådan omöjlighet – det vill säga, den verkliga friheten – för frihet inom gränser kan väl ändå inte kallas frihet?
Caligula är ett idédrama i fyra akter skrivet av den fransk-algeriske författaren Albert Camus. När pjäsen publiceras första gången 1944 var det en i raden av redigerade och bearbetade versioner som gick i tryck. De första utkasten till pjäsen tros vara från 1938.
Mellankrigstidens litteratur hade i hög grad präglats av civilisationskritik, och ett återkommande tema var mänsklighetens cykliska utveckling, där varje kultur driver fram högt stående samhällen, som kulminerar - och därefter ofrånkomligt störtar mot sin undergång. Människans fria vilja och hennes handlingar, det mänskliga subjektet, styr världens utveckling - och det finns ingen gud eller något förutbestämt öde, ingen högre mening att förhålla sig till eller förlita sig på. Människans själva varande – eller existens – ger därmed individen oändliga möjligheter, men också ett enormt ansvar.
Det här är utgångspunkten för den filosofiska strömningen existentialismen, som har rötter hos bland andra Kirkegaard redan under mitten av 1800-talet, men som var särskilt stark i Frankrike under 1940-talet med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir som några av de namn som vi idag förknippar den med. Albert Camus räknas också till existentialisterna, även om han själv var motståndare till epitetet.
Att livet inte har någon egentlig (eller förutbestämd) mening gör det i filosofisk betydelse värdelöst, absurt, alltså riktningslöst och utan innehåll. Ingen handling eller känsla är mer värd än någon annan handling eller känsla. Enligt absurdismen är människans ständiga dilemma att hon strävar efter en mening, någonting att förhålla sig till, men samtidigt är klarsynt nog att se att livet inte har något högre syfte. Det ger en frihet som kan vara euforisk eller ångestladdad. Camus menade att vi själva måste ge livet en mening - inom frihetens gränser - och att det görs bäst med en liberal humanism, mellanmänskliga relationer, konst och samhörighet. Motsatsen är att bana väg för våld och i förlängningen fascism.
Det är rimligt att tro att kriget påverkade såväl innehållet i pjäsen Caligula som möjligheterna att få den publicerad. Den första uppsättningen av pjäsen ägde rum i Paris strax efter krigets slut, hösten 1945. Året därpå hade pjäsen Sverigepremiär här på Göteborgs Stadsteater i översättning av Eyvind Johnson och i regi av Ingmar Bergman.
I Caligula lånar Albert Camus den romerska kejsaren Caligulas liv för att iscensätta en tes om den gränslösa frihetens konsekvenser. Verklighetens Caligula levde under några av de första decennierna i vår tideräkning, född år 12 e Kr. Han var Roms tredje kejsare och hans eftermäle är att han var en blodtörstig och lynnig tyrann med ett mycket utsvävat och depraverat leverne.
Pjäsen Caligula gör inga anspråk på att teckna kejsarens biografi, utan ska i stället ses som ett idédrama, där olika karaktärer och olika argument ställs mot varandra. Caligula håller sig till logiken och rationaliserar bort alla känslor och värderingar för att på så sätt försöka förändra verkligheten, vränga den ut-och-in, alltså bemästra den, ställa sig fri från den.
Ildiko Gaspar, som har bearbetat och regisserat Caligula för Göteborgs Stadsteater, är en ungersk regissör med internationell karriär. Hon har satt upp pjäser i bland annat Tyskland, Serbien och Litauen. Här på Göteborgs Stadsteater har hon tidigare satt upp Lukas Bärfuß’ pjäs Vem är Schmitz, som spelades på Studion 2019. Hemma i Budapest har hon varit med och startat Örkény István-teatern, där hon återkommande regisserar.
Örkény István-teatern räknas idag som en av Ungerns konstnärligt mest intressanta teatrar. Den är politiskt oberoende av Viktor Orbáns politiska parti Fidesz, men även om teatern inte är hindrad i sin repertoar upplever de flesta teatrar i Ungern idag en tydlig styrning från en stark höger, inte minst i fråga om sänkta bidrag. Konstnärlig frihet är därför något Gaspar har behövt förhålla sig till, inte bara tematiskt utan även i sin praktik. Ildiko Gaspars uppsättningar är ofta bearbetade klassiker, med ett lekfullt anslag och ett starkt och tydligt formspråk. Teman som makt och maktens gränser eller existentiella dilemman är något som återkommer.
Om sitt formspråk säger hon att varje pjäs behöver hitta sitt eget uttryck, men att hon tenderar att dras till det expressionistiska snarare än det psykologiskt realistiska. Och även om texten är grunden för varje uppsättning så vill hon med sina föreställningar ge publiken möjlighet att själv pussla ihop de olika uttrycken. Rum, ljus, video, koreografi och musik blir lika viktiga tecken på scen och hon vill låta intuition och associationer vara ledstjärnor i arbetet likväl som intellektet.
Caligulas palats på Stora scenen på Göteborgs Stadsteater består därför av ett knallgult rum och mitt i det ett svävande klot på vilket Caligula, här spelad av Andrea Edwards, blickar ut över sitt hov. Kanske är det månen, kanske en tron eller ett fängelse - kanske alltihop samtidigt. Personligen associerar jag till Charles Chaplins Diktatorn och jordgloben han jonglerar med på sitt ämbetsrum. På det strama, spegelblanka golvet nedanför blir alla andra tydligt synliga, såvida de inte förirrar sig i de snäva, trassliga korridorerna.
Välkommen till ett stiliserat romerskt palats där terrorn råder och där det när som helst vankas avrättningar, schlagerdans, matkrig och musiktävlingar.
Välkommen till Caligula!
Anna Berg, dramaturg
