Här kan du ta del av vår dramaturg Anna Bergs introduktion till föreställningen Hamlet. Välj själv om du vill läsa den eller lyssna på den.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Lyssna på introduktionen, drygt 10 minuter lång.
Hamlet av William Shakespeare. Det har skrivits hyll-kilometrar om detta verk, kanske världens mest kända och mest spelade pjäs - den mest analyserade, besjungna, omtolkade och till otaliga språk översatta. Pjäsen finns i flera översättningar till svenska, den mest bekanta är nog Carl August Hagbergs från 1853. Men därefter har det gjorts nyöversättningar, allteftersom manuset har behövt moderniseras eller en specifik uppsättning har önskat en särskild tolkning.
När Göteborgs Stadsteater sätter upp Hamlet denna gång är det i regi av Kristina Hagström-Ståhl, som även har gjort en egen översättning från Shakespeares engelska original. Jag som ger den här introduktionen heter Anna Berg och är föreställningens dramaturg – och jag vill börja just där: i språket.
Kristina Hagström-Ståhl har valt att göra en iscensättning som går så nära Shakespeares text som möjligt. Hon har lärt känna pjästexten på engelska och funderat över den utifrån Shakespeares eget språk. Det har då fallit sig naturligt att nu göra den överföring som just hennes iscensättning av verket behöver. En översättning från ett språk till ett annat innebär ju alltid tolkningar – i stort som i smått.
Nu är inte Hamlet vilken text som helst att översätta. Förutom att pjäsen har ett digert renommé - och många redan har tankar och åsikter om den - så är den skriven på blankvers för fyra hundra år sedan. Den har alltså ett bundet och ålderdomligt språk. Men det är också ett synnerligen rikt språk, fullt av målande bilder, poesi, aforismer, liknelser och vad som genom århundraden har blivit bevingade ord. Lägg till det, att William Shakespeare var något av en språkinnovatör; flera engelska ord förkommer för första gången i hans texter. Det kunde vara nybildade ord som han skapade genom att sätta samman andra, redan befintliga. Ibland grammatiska former av ett ord som egentligen inte fanns, men som passade texten syfte och som sedan har blivit etablerat i det engelska språket.
Hur trogen detta behöver då översättaren vara, eller rättare: vad ska översättaren vara mest trogen? Är det versmåttet, med sitt bestämda antal stavelser och sin givna rytm? Eller den faktiska betydelsen med sitt exakta innehåll hellre än att ge texten ett motsvarande uttryck eller ordspråk på svenska, ett som bär andra symboler, men fyller samma funktion? Eller är det kanske begripligheten, en moderniserad språkbyggnad som gör att publiken förstår det som sägs? Och hur gör man i så fall med alla symboler, vars betydelse kanske har gått förlorad idag, men som är inflätade och återkommande - och som i någon mening färgar berättelsens värld, associativt och emotionellt, oavsett om publiken lyckas tolka dem eller inte? Ja, här måste varje översättare göra sina egna val, rad för rad. Därför är det inte så konstigt att översättningsarbetet och regin går hand i hand.
Vem är då pjäsens prins Hamlet? Ja, det vi får veta av William Shakespeares text är att han är prins av Danmark, son till gamle kung Hamlet som nyligen har dött. Hamlets mor har därefter gift om sig med Claudius, den gamle kungens bror, som nu är kung. Hamlet är synnerligen missnöjd med arrangemanget. Han sörjer sin far och klandrar sin mor för att så snart ha bytt säng och make.
Vidare förstår vi att Hamlet studerar i Wittenberg, men är hemma i Helsingör, där handlingen äger rum, för sin fars begravning och sin mors bröllop. Vi får veta att Hamlet läser böcker och är teaterintresserad, att han är snabb i käften och vig i tanken – och när dramat börjar drabbad av sorg och en nedstämdhet som är svår för hans närstående att hantera.
Hamlet har också en kärleksrelation till (eller kanske med) Ofelia, kammarherren Polonius dotter. Det är ingen lyckad relation, tycker Ofelias far och även hennes bror Laertes, eftersom Hamlet står högre i rang än hon och det inte alls är säkert att det kan bli något äktenskap dem emellan. Ja, sådant är läget vid hovet i Helsingör när berättelsen om Hamlet har sin början - och samtidigt rustar landet upp sitt försvar, eftersom Norge gör hotfulla utfall mot det danska riket. Vakterna runt slottet är på helspänn. I pjäsens allra första scen får vi följa vakterna ute på befästningen där en vålnad visar sig, nu för tredje natten i rad, på slaget klockan ett. Och visst är vålnaden på pricken lik den gamle kungen?
Berättelsen om prins Hamlet, den olycklige prinsen som får höra om mordet på sin far och söker hämnd, har Shakespeare hämtat från andra dramatiker i sin samtid. Minst en annan pjäs med snarlikt innehåll, men av annan författare, kan man hitta. Dessa berättelser bygger i sin tur på en sekvens i Gesta Danorum (Danernas historia), skriven av den danska historietecknaren Saxo Grammaticus redan runt år 1200. Där är det Amlethus, en dansk sagokung, som hämnas sin faders mord genom att spela galen och döda sin farbror Fengo. Många andra detaljer från skrönan om Amlethus återfinns också i Shakespeares Hamlet.
Men även om Shakespeare har lånat historien från en dansk forntidssaga, så handlar Hamlet naturligtvis också om Shakespeares engelska samtid. Det sena 1500-talet hade präglats av oroliga politiska strider inom den engelska kungamakten, där kampen stod mellan protestanter och katoliker och - i den konkreta förlängningen av det - mellan systrarna Mary Stuart och Elisabeth I. När pjäsen skrevs, runt år 1600, satt Elisabeth sedan några decennier relativt stabilt på tronen. Läget i landet hade lugnat ner sig och renässansens England stod i kulturell blomning. Shakespeares Hamlet är kryddad med kommentarer och pikar om personer och fenomen som publiken kände till mycket väl. En sådan detalj är att Hamlet hindras återvända till sina studier i Wittenberg, en tysk universitetsstad där Martin Luther en gång hade spikat upp sina protestantiska teser, medan Laertes får lov att återvända till sitt katolska lärosäte i Frankrike. Säkert vibrerade pjäsen av undertexter om Bartolomeinatten, en blodig massaker som hade ägt rum i Paris några decennier tidigare, där ett stort antal protestanter hade blivit mördade i samband med ett kungligt bröllop.
Vad har då Hamlet med vår tid att göra? I Hagström-Ståhls uppsättning börjar pjäsen i mörker, vi hör replikerna ut vakternas scen ute på befästningen. ”Vem där?” Vilka faror lurar utom synhåll? Upp ur teaterkällaren eller kanske ur självaste underjorden reser sig så än en gång slottet Kronborg i Helsingör. Det ekar av skandinavisk och engelsk historia och av västerländsk teaterhistoria – men en klassiker blir inte en klassiker om den inte i varje samtid hittar trådar in i publikens egna liv. Så vävs än en gång en väv av tvivel och beslutsamhet, kärlek och uppbrott, vänskap och rivalitet, upprustning, pockande liv och ond bråd död.
Välkommen till Hamlet på Göteborgs Stadsteater.
