Här kan du ta del av vår dramaturg Sisela Lindbloms introduktion till föreställningen Hilda. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Lyssna på introduktionen på Soundcloud!
Marie NDiaye anses vara en av de viktigaste rösterna i samtida fransk litteratur. Hennes böcker och pjäser har översatts till många språk och hyllats av kritikerna. Nu är det Sverigepremiär här på Göteborgs Stadsteater för hennes debutpjäs från 1999, Hilda i översättning av Sara Gordan. I rollerna ser vi Eva Rexed som Mme Lemarchand, Jesper Söderblom som Franck Meyer och Isabelle Grill som Corinne. Bakom konceptet står scenkonstkollektivet K Polyfon, som senast var aktuella här på teatern 2019, med uppsättningen Sysslolösa unga män med tillgång till vapen av dramatikern Annika Nyman. Den här gången är det regissören Gustav Englund, scenografen och kostymören Annika Tosti, kompositören Niclas Anderstedt Lindgren och Mira Svanberg ljusdesigner som återkommer för att ta sig an NDiayes Hilda. Maskdesignern Linda Gonçalves ingår också i det konstnärliga teamet.
Jag tänker ägna introduktion åt dramatikern. NDiaye föddes i norra Frankrike. Hennes mor var fransk, fadern var senegales. Hon växte upp tillsammans med en äldre bror hos mamman och bodde en period i Berlin, där mamman arbetade. Efter det studerade hon i Paris.
NDiaye började skriva i tolvårsåldern. Hon berättar i en intervju att hon tidigt läste Tolstoj, Tennesse Williams och Faulkner och sedan skrev egna romanutkast i samma stil ”jag tror jag försökte återuppväcka den lust jag kände när jag läste…” Hon återkommer ofta till det där, och talar om minnet av tidiga läsupplevelser som fysiska, och att hon själv strävar efter att framkalla en sån effekt hos läsaren - eller publiken. När hon var arton år fick hon sin första roman antagen hos förlaget Minuit och sen debuten har hon skrivit ett tiotal pjäser och publicerat ett femtontal romaner, novellsamlingar och även barnböcker. Hon har också skrivit filmmanus till filmen White material (2009) och undervisat i litterärt skrivande.
Först i tjugoårsåldern besökte NDiaye för sin fars hemland Senegal. I en intervju beskriver hon det som en paradox att i ett land hon aldrig förr besökt, på grund av sin hudfärg, inte betraktas som främmande. Medan hon i hemlandet Frankrike ofta behöver påpeka att hon är född och uppvuxen där. Här är en utvikning om Senegal relevant.1958 fick Senegal självstyre. Från mitten av 1400-talet präglas landets historia av kolonisationen, med bl a portugisiska, brittiska, holländska och franska besittningar. Utanför huvudstadens kust ligger ile de Gorée, en uppsamlingsplats där människor från Västafrika som fångats av slavjägare skeppades över till Amerika och såldes. Avskaffandet av slavhandeln kom i början av 1800-talet. Från 1815 var Senegal en fransk koloni. Det officiella språket är fortfarande franska.
2009 erhöll NDiaye Goncourtpriset för sin roman Tre starka kvinnor. I samband med det förklarade hon, att hon hade valt att bo utomlands efter det senaste presidentvalet pga av inrikespoltiken, ’… jag finner det nuvarande läget i Frankrike monstruöst’. Kritiken var riktad mot den republikanska presidenten Nicholas Sarkozy, som bl a gått till val på en begränsad och selektiv invandringspolitik och skärpta straff för ungdomsbrottslingar. I kölvattnet på uttalandet följde en reaktionär debatt: Fick en litteraturpristagare - som mottagit ett så prestigefullt pris - verkligen yttra sig så om landet ledning?
Vad gäller de egna böckerna och pjäserna upprepar NDiaye ofta att hon inte är ute efter att förmedla ett budskap och att hon snarare drivs av en fascination inför ambivalens och dubbeltydigheter och vill skildra komplexa människor. Hon vill inte tolkas sociologiskt eller förklara sig i förhållande till olika -ismer och hon värjer sig mot att tolkas utifrån en samhällsanalys och som en röst ur andra generationen invandrare.
Karaktärerna i Hilda kämpar kanske också för att ta sig loss? En maktordning är hela tiden närvarande, den sipprar in i drömmar och begär och beter sig nästan som ett övernaturligt väsen.
Handlingen i pjäsens sex scener är renodlad och kretsar kring fyra personer, varav en, Hilda, inte är synlig för oss annat än genom de andras berättelse. Mme Lemarchand närmar sig mekanikern Franck Meyer med ett erbjudande – hon vill anställa hans hustru som hemhjälp och barnskötare. Franck och Lemarchand ingår någon typ av överenskommelse. När Hilda börjar arbeta i Mme Lemarchands hem, förändras hon, hon kommer alltmer sällan hem, hon träffar inte sina egna barn och Franck blir mer och mer frustrerad. Hur Hilda reagerar får vi inte veta annat än genom Mme Lemarchand, som beskriver det för oss. Ibland och i en mer begränsad omfattning, får vi också höra om Hilda genom Francks protester och vädjanden. Även Corinne, Hildas syster, berättar om hur Hilda känner och tänker. Deras tolkningar överenstämmer inte. Men Hildas utveckling verkar inte positiv - tvärtom. Har Mme Lemarchand alltid vetat att det skulle gå så… illa… trots alla sina påstått goda föresatser? Eller är Mme Lemarchand verkligen en slav under sina anställda, som hon själv påstår? Kan Franck handla annorlunda, kunde han gjort andra val? Och Corinne? Är det ens val och handlingar som vi ser skildrade?
NDiayes verk väcker starka känslor. Det franska uttrycket ’ça passe ou ça casse’ är tillämpbart, det kan nog vara så att man antingen gillar eller avskyr hennes stil. Hennes språk är musikaliskt, stringent och detaljrikt. Hon är en obönhörlig författare, det där att budskap eller politik saknas ska inte göra någon lugnare. Det är skarpa svängar och avgrunden är alltid nära och den som ger sig in i leken kan bli både illamående och rädd. Och kanske också glad.
