Här kan du ta del av vår dramaturg Lisa Lindéns introduktion till föreställningen Monicas vals. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Lyssna på introduktionen på Soundcloud, cirka åtta minuter lång!
Hej och välkomna till denna introduktion om Monicas vals som vi gör här på Göteborgs Stadsteater. Jag heter Lisa Lindén och är föreställningens dramaturg. Idag vill jag prata om berättelsen.
Vad berättas i en historia om en människas liv?
Att berätta om en verklig människa är inte samma sak som att berätta om en helt fiktiv uppdiktad person.
Att berätta om en människa som inte bara haft personlig betydelse för sina närmaste utan också för tusentals beundrare och fans innebär ytterligare ett lager i mötet mellan verk och publik.
När det finns en människa som levt bakom en historia följer alltid ett visst ansvar gentemot ursprunget – människan. Ett ansvar som kanske handlar om att försöka förstå intentioner, situationer och livskomplikationer.
Samtidigt går det inte att skriva, att berätta eller att i nästa steg gestalta utan att ge sig själv som skapande konstnär frihet.
Utan en sån till sig tillförskansad frihet går det inte att gå in i någon annans liv och tolka det, att ge det ord och kropp.
Men balansen är svår. Fallgroparna påtagliga och starka förväntningar ger alltid upphov till besvikelse.
Varför finns inte det med?
Varför skildras det där skeendet på det viset?
Hur kommer det sig att författaren och/eller dramatikern har gjort just de avvägningarna, de valet. Ibland kanske en upphovsperson kan svara exakt varför hen gjort det eller del valet, andra tillfällen har valen skett mer intuitivt. Och även om det intuitiva stundtals kan beskrivas med ord är det kanske inte alltid självklart för författaren själv varför den här berättelsen blev just så här. Vid en annan tidpunkt hade författaren kanske skrivit på ett annat vis. Och hade det varit en annan författare eller dramatiker hade berättelsen, även om den handlar om samma människa, samma situationer och liv, sett helt annorlunda ut. Det är därför vi behöver så många olika författare och så många olika röster inom konsten, inom scenkonsten. Ibland tänker jag också att en författare alltid skriver om sig själv, oavsett vem hen skildrar. Oavsett vems eller vilkas liv som ska bli till något nytt, som ska möta läsare eller en publik så finns det fragment av det egna. Den egna uppväxten, den egna fantasin och upplevelsen av liv. Och det oavsett om den du skriver om levde i en annan tid, hade annat kön eller helt motsatta värderingar till dig själv. Jag tror ändå att du lämnar spår. Spår av ditt innersta i någon bemärkelse. Det är det som det innebär att skriva.
Hur berättas då en berättelse om en människas liv?
Här har vi ett fragmentariskt collage där dramaturgin, alltså själva huret, både följer en kronologi i Monica Nilsson sedermera Zetterlunds liv från ungdom till äldre dagar. Parallellt finns en dramaturgisk båge där vi startar i ett extranummer på en konsert och vi slutar i ett extranummer på en konsert.
Där binds den så kallade bågen ihop. Bågar och linjer i texten. Sånt som vi dramaturger ofta är förtjusta att prata om. Men här finns också en skivinspelning som Monica gjorde tillsammans med pianisten Bill Evans och hans trio. Det var i Stockholm och studiotiden var endast fyra timmar. I föreställningens dramaturgi har inspelningen en särskild plats. Och den har en särskild plats för att den hade en särskild plats i Monicas liv – (inspelningar) där olika låtar eller inspelningar av låtar på just den skivan ligger insprängda i berättelsen om Monicas liv.
Sen har vi olika nedslag i minnen som Monica berättar för Ella Fitzgerald. Hennes idol och inre samtalspartner i det här verket.
Manusförfattare Klas Abrahamsson har inte gjort det helt lätt för oss att följa själva dramaturgin här. Eller, vi kan säga att han har gjort den komplex. Och en människas liv är ju just komplext.
Vad det finns för eventuella spår av Abrahamsson själv vet jag inte, kanske han inte ens håller med mig om det jag sa om att lämna spår. Det får vi låta vara obesvarat.
I den här pjäsen om Monica Zetterlund, Monicas vals så finns det fragment som binder samman dramaturgin (genom) teman som tar oss närmare människan Monica.
Det är uppväxten på den lilla orten Hagfors i Värmland och de olika resorna därifrån ut i världen. Musikresan, upptäcktsresan, kanske också klassresan eller i alla fall kulturresan, även om Monicas pappa också var musiker. Monicas vals blir också här en berättelse om Sverige på 1960-, 1970- och 1980-talet framför allt.
Där finns teman om hur svårt det är att tro på sig själv, att veta vilka av ens drömmar som är de viktigaste, om slitningarna mellan de olika ansvaren du har som människa, som konstnär och här kanske det också är relevant att nämna moderskapet. Och samtidigt så klassiskt och konservativt, men utan den slitningen blir det svårt att tala om Monica, just i den här tiden.
I berättelsen om en sångerska finns givetvis också sången, musiken och den där alldeles speciella rösten. Tonerna som lever kvar genom musiken, genom konsten. På ett sätt blir hon på så vis alltid alldeles odödlig. Människan, konstnären. Monica Zetterlund.
Och med det sätter jag punkt för just den här berättelsen om en berättelse.
Varmt välkomna till Monicas vals. Av Klas Abrahamsson. I regi av Ragna Wei.
