Här kan du ta del av vår dramaturg Anna Bergs introduktion till föreställningen Processen. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Lyssna på introduktionen på Soundcloud, cirka 11 minuter lång!
Processen på Göteborgs Stadsteater är skriven och regisserad av Pontus Stenshäll, fritt efter Franz Kafkas roman med samma namn. Jag som ger den här introduktionen heter Anna Berg och är föreställningens dramaturg.
Vi har nog alla nån gång känt av Kafkastämningen, en förvirrande fångenskap i en situation där normal orsak-och-verkan tycks vara satt ur spel. Om motståndaren dessutom är något så opersonligt som ett system, en myndighet eller varför inte en digital plattform infinner sig ofta känslan av att vara fast i en administrativ spiral mot helvetet. Vittnesmålen är många: det kan vara en fnurra på tråden med Försäkringskassan eller Centrala Studiestödsnämnden, en felaktig p-bot, ett abonnemang som är svårt att krångla sig ur eller bara de byråkratiska kraven kring en aldrig så liten aktivitet som till exempel en tjänsteresa med tåg. Vi vet alla att strukturen och blanketterna (och klicken och bockarna och koderna) finns där för vår säkerhets skull – kundsäkerheten, anställningssäkerheten, transparensen och demokratin – och ändå känner vi oss slukade, eller ännu värre: uppätna inifrån. En sådan upplevelse kan sägas vara kafkaesqe, kafkaaktig – namngiven av stämningen i Franz Kafkas noveller och romaner. Han, om någon, har beskrivit den mardrömska paniken när världen plötsligt gungar och krymper och sunt förnuft inte längre gäller. Ju mer vi försöker göra rätt för oss, desto mer trampar vi ner oss i dyn.
Romanen Processen är skriven av Franz Kafka i mitten av 1910-talet men den publicerades först efter hans död, 1925. I romanen väcks Josef K en morgon i sitt inackorderingsrum med beskedet att han är häktad. Vilket brott han har begått och vad han kan göra för att bevisa sin oskuld får han aldrig veta. Vi får följa Josef K på hans jakt efter svar eller försoning och i hans alltmer hopplösa kamp mot domstolens administration. Texten blandar en sakligt rapporterande prosa med osannolika, märkliga händelser och drömska stämningar. Ingenting kommenteras utifrån, av författaren, utan upplevs helt och hållet via huvudpersonen själv. Det gör att vi som läsare blir gisslantagna tillsammans med Josef K och möter verkligheten genom hans ögon.
Franz Kafka föddes och växte upp i Prag i en tysktalande judisk handelsfamilj. Han utbildade sig till jurist och arbetade som försäkringstjänsteman. Under sin livstid gav han ut ett tiotal litterära texter, främst noveller, men kunde inte leva på sitt författarskap. Som 34-åring insjuknade han i tuberkulos och kom därefter att vistas långa perioder på sanatorium. Där använde han tiden till sitt stora intresse, att skriva. Han pendlade mellan att misstro sin förmåga som författare och att tvivla på omvärldens uppskattning av hans gärning. När han gick bort, fyrtio år gammal, var hans uttryckliga önskan att alla hans texter skulle brännas. Men vännen och författaren Max Brod insåg det litterära värdet i romantexterna Processen, Slottet och Amerika och lät därför publicera dem postumt. Det är svårt att veta i vilken grad Kafka själv ansåg texterna vara fullbordade – och vad han hade tyckt om det inflytande hans verk har kommit att få för eftervärlden.
Kafkas litterära verk har drag av surrealism (det drömska, omedvetna) och absurdism (det orimliga eller meningslösa), men kanske främst av expressionism – det vill säga den genre inom litteratur och bildkonst, där den yttre verkligheten uttrycks som en förlängning av den inre. Alla försök att objektivt avteckna världen anses vara falska, eftersom den enda sanna verkligheten vi kan känna till och lita på är den vi själva upplever. Ensamhet och skräck är vanliga motiv inom expressionismen, den lilla människan i en alltmer omänsklig värld.
I Pontus Stenshälls och Göteborgs Stadsteaters version av Processen är Josef K regissör på en kommunal teater. Skådespelarna ingår enligt förvaltningsadministrationen i kategorin ”18–25: Tjänstemän” och alla konstnärer och föreställningsfotogafer ska upphandlas enligt ramavtal. Här repeteras föreställningen Shakespeare Universe, en kavalkad av ’best of Shakespeare’, det universum där Josef K är som mest fri och levande. Men den konstnärliga processen kommer snart i skymundan, eftersom en helt annan process, en häktningsförhandling av oklar art, drar med Josef K in i de vindlande kanslikorridorerna. Skådespelarna kräver att Josef K sätter ner foten mot byråkratins överhet, men bryter själva repetitionerna för fackmöten och skådespelarmöten. Den enda som verkligen ser och förstår Josef K i hans kamp är Erato, den lyriska poesins musa, men tyvärr är hon dålig på att argumentera på byråkratiska.
Självklart har Stenshäll grävt där han står och lånat drag av de erfarenheter han själv gjort som regissör och konstnärlig ledare på en kommunal teater – men kafka-administrationen känns igen från många verksamheter. På senare tid har skolan, vården och polisväsendet debatterats flitigt media; de anställda vittnar om att utrymmet för kärnverksamheten krymper, mellanchefer och rektorer upplever sig drunkna i administration. Och jadå, kanske är vi en och annan här på Göteborgs stadsteater som känner sig en smula träffad, men mest skrattar vi igenkännande åt pjäsens version av intern kontorslingo och åt brottningsmatcherna mellan anställningstrygghet och konstnärlig frihet.
I rollen som Josef K ser vi Lasse Beischer och en av skådespelarna i Shakespeare Universe är Josefine Andersson. Många känner igen dem från 123 Schtunk, teatergruppen som också i verkligheten ägnar sig åt commedia dell’arte och har tagit sig an många av Shakespeares pjäser, men också andra klassiker, och framfört dem i clownmask. Och den som har sett en Schtunk-föreställning vet att ingen i publiken sitter riktigt säker. En del schtunk-ingredienser har Lasse och Josefin tagit med sig i arbetet med de andra skådespelarna i Shakespeare Universe, något som inte minst vi repsalen har fått erfara, ofta till skräckblandad förtjusning! Men det finns ingen anledning till oro – konsten är naturligtvis bara fri inom rimliga gränser!
I vår Processen glider fiktioner och verkligheter ut och in i varandra. För scenografin står Richard Andersson som också har gjort kostymdesign och Ingela Collin är föreställningens maskdesigner. De har tagit fasta på olika grader av overklighetskänsla och lekt med schabloner och syntetperuker, något som inte hindrar oss från att träffa alla de här figurerna i verkligheten. I den verkliga verkligheten, där vi också ibland får träffa teaterns gudinnor Thalia och Melpomene, komedins respektive tragedins masker, musor och beskyddarinnor.
Ludde Falk har gjort föreställningens videodesign. Max Mitle är ljusdesigner och Tommy Carlsson ljuddesigner. Simon Steensland är föreställningens kompositör. Eller om det i själva verket är inspirationens och den lyriska poesins musa, Erato som ligger bakom skapelsen?
Välkomna till Processen på Stora Scen!
