En introduktion till föreställningen Slutspel, av dramaturg Anna Berg. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 6 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Slutspel av Samuel B är regisserad av Ronnie Hallgren. Lucia Cajchanova är föreställningens dramaturg. Jag som nu berättar om Slutspel heter Anna Berg.
Den irländske dramatikern Samuel Beckett är en av absurdismens förgrundsgestalter. Språkets möjligheter och otillräcklighet fascinerade Beckett, som var språklärare och bodde periodvis i Frankrike och på Irland – och som skrev på både franska och engelska.
Genombrottet kom 1952 med pjäsen I väntan på Godot – kanske det mest kända exemplet på absurdistiskt drama. Det absurda syftar på människans fåfänga försök att finna ”meningen med livet”. I den absurda verkligheten riktas vårt fokus om till det bakomliggande, det vi känner, men inte alltid förstår.
I Slutspel från 1957 får vi möta en herre och hans tjänare efter att de har överlevt en katastrof. Vad det är för en katastrof kan vi bara fantisera om. Född 1906 måste de båda världskrigen ha präglat Beckett – och sedan pjäsen skrevs har kärnvapen, kärnkraftskatastrofer och senare klimatkrisen lagt sig som hot mot mänskligheten. Men även om det går att utläsa samhällskritik i Becketts pjäser, så är det främst i det existentiella, det mänskliga på ett individuellt plan, som hans dramer brukar landa.
Beckett fick Nobelpriset i litteratur 1969.
Karaktärerna i Slutspel tycks ha fastnat i någonting som kan sägas vara slutet. Hamm kan inte stå eller gå och hans tjänare Clov kan inte sitta. I soptunnorna ligger de åldrande föräldrarna som kvarlämnade rester. Naturen är förstörd och mänskligheten trasig, men det mörka blir aldrig becksvart; det finns alltid en potentiell möjlighet till något annat, en eventuell förändring.
Titeln Slutspel anspelar på den sista fasen i ett parti schack, då det finns få schackpjäser kvar för båda spelare och därför är svårt att få till det sista avgörande draget.
”Varför dödar du mig inte?” frågar Hamm.
”Jag kan inte kombinationen till skafferiet”, svarar Clov.
I rollerna som Hamm och Clov ser vi Sven-Åke Gustavsson och Johan Karlberg. Hamms föräldrar Nagg och Nell spelas av Johan Gry och Carina M Johansson.
Ronnie Hallgren, som har regisserat föreställningen, menar att det är läsarens möjlighet att göra sina egna associationer som är pjästextens styrka. Uppsättningen är därför rak, iscensättningen brutal men nedtonad. Klaustrofobin spelas inte fram, den trycker på utifrån. Istället är det det dråpliga, det drastiskt skruvade, som uppehåller karaktärerna medan de väntar på slutet.
Scenograf Alex Tarragüel Rubio har skapat ett rum som inte berättar för oss vilken tid eller plats vi befinner oss i. Istället är det en stämning, det tidlösa och kanske också tystnaden i rummet som har fått bestämma hur scenbilden ska se ut.
Ronnie Hallgren har regisserat andra Beckett-pjäser tidigare – här på Göteborgs Stadsteater satte han upp Krapps sista band 2013. För Göteborgs Stadsteater har han även regisserat bland annat föreställningarna Lubiewo – Kärleksön och Ett år av magiskt tänkande. Under åren 2005 till 2014 var Ronnie Hallgren Göteborgs Stadsteaters verkställande direktör.
Pjäsens allra första replik är:
”Slut, det är slut, nästan slut, det måste vara nästan slut.”
Välkommen till Slutspel på Göteborgs Stadsteater!
