En introduktion till föreställningen Stormen, av dramaturg Sisela Lindblom. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 10 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Att Stadsteatern presenterar Stormen som öppning på Lilla Scen är förstås en blinkning till teaterns historia – två gånger har Stormen valts som öppningspjäs på Stora scen. Men nu är det KONSTAB en fristående teatergrupp som gör sin egen STORMEN på nyinvigda Lilla Scen. KONSTAB har gjort avtryck bland kritiker och publik med sin totaltriologi. Uppsättningarna Total trygghet, Total fräschhet och Total strukturalitet. De gör humor och satir om konstens frihet, om ekonomi och anpassning.
Är teatern en skönsjungande leverantör som kan tugga, svälja, och spotta ur sig sanningar på en och samma gång? Att vara en vara och ingå i ett kretslopp och i ett språk, och i ett flöde av utbud och efterfrågan. Att bjuda in just KONSTAB att göra Stormen – görs nog med förhoppningen att de ska bygga sitt eget ö-rike inne på teatern - de ska möta skådespelare från teaterns ensemble – och vi i publiken blir de skeppsbrutna om just har räddat oss i land på deras ö.
Pjäsen Stormen öppnar ju nämligen med ett skeppsbrott – Prospero förut hertig av Milano, har i en maktstrid, blivit fördriven från staden. Han lever nu med sin dotter Miranda, på en ö i medelhavet. Prospero har kunskaper om magi och härskar på så sätt över öns invånare. Han betjänas av Ariel en luftande och Caliban som är en blandning mellan en människa, havsdjur och beskrivs som ett missfoster.
Både Ariel och Caliban har hjälpt Prospero att överleva på ön. När Prospero anlände befriade han Caliban ur häxans Sycorax fångenskap, och fick i gengäld lära sig saker om ön. Den stora yttre händelsen som inleder pjäsen är att Prospero framkallat en storm med hjälp av Ariel och får ett fartyg att förlisa utanför öns kust. Ombord på skeppet finns bl a kungen av Neapel, och hans son Ferdinand, samt Prosperos bror Antonio. De som är på skeppet har direkt eller indirekt varit inblandade i Prosperos förvisning. När de räddas iland på ön låter Prospero splittra upp dem i olika grupper och så möter de öns invånare.
Stormen är en av Shakespeares sista fullbordade pjäser. Den skrevs under åren 1610-1611.
Precis som i En midsommarnattsdröm också ett av de så kallade sagospelen – blandas sagoväsen och människor i en värld där magin är ett viktigt inslag. Men där en Midsommarnattsdröm leker med olika förtrollningar bla en kärleksdryck som fungerar så att man blir förälskad i den man först ser, även om det är en åsna, så verkar Stormens och Prosperos trollformler på ett annat vis, i längre bågar, och blir till en slags förhandlingar om makt, förlust och kontroll och trollkrafterna hjälper ju också Prospero inledningsvis att utkräva hämnd.
Shakespeares genialitet som dramatiker beskrivs ofta med hjälp av av ord som universell och man brukar tala om den mångfald av karaktärer som existerar i pjäserna.
”No one before Shakespeare did so many separate selves.” Skrev Shakespeare-kännaren och utgivaren Samuel Johnson redan på 1700-talet. Han fick då försvara Shakespeare inför franskklassicismens förespråkare, eftersom pjäserna inte alls var skrivna efter dessa regler, t ex en tiden, rummet och handlingens enhet. Att allt ska utspela sig på samma plats och under en avgränsad tid. Eller att bara ett versmått ska användas genomgående, gärna alexandrinen. De ansågs helt enkelt osnygga i sin form, vilket Johnson besvarade så här:
”Shakespeares storhet ligger inte i berättelsens fiktiva kraft, utan i framställningen av liv och hans eftermäle kommer att bestå så länge den mänskliga naturen inte ändrar sig.”
Även KONSTAB strävar efter det där. De vill inte snickra ihop en snygg fiktion enligt konstens alla regler. De vill istället pröva att fånga något som de tycker representerar livet självt och konstens villkor 2021.
Jag ska nu läsa lite ur deras föreläsning som de höll för oss på teatern innan repetionerna började.
”Vi arbetar ju mycket just MOT saker snarare än FÖR saker. Ett verk som har en agenda är dött från början, det enda som kan rädda det är om det är bra kvalitet, men kvalitetsbegreppet är livsfarligt. Det spelar ingen roll hur bra det individuella delarna är. Och det är det som är grejen. Vi i KONSTAB kan tumma på kvaliteten i de individuella delarna. Något är motsägelsefullt eller något håller inte, en viss dramaturgisk ändring höll inte, vi är medvetna om det och då med någon jujitsiteknik gör man om det till en styrka.
Men varför säger vi ”paraplyet är verket.” Jo, för att paraplyet är den övergripande historien om verket, Och när man jobbar så maximalistiskt som vi gör så skapas massa olika mönster och streck här. Om man tänker t ex här är en historia, här är nån slags dramaturgisk snurrfint, här är ett misslyckade.
Här ändrar en skådis karaktär, här görs en scen om, här går en historia baklänges osv osv. Det är ett sådant kaos att man tillslut blir tvungen att zooma ut och fokusera på paraplyet. Och det är paraplyet som är verket.
Man skulle kunna färgkoda alla de här små delarna. Man skulle kunna kalla det ett mikrometaperspektiv. Till exempel dåligt spel. Det är ett mikrometaperspektiv. Där det spricker.
Eller klyschigt spel. Eller schabloner. Eller när man ser att en skådis är självgod. Eller när man ser att någon spelar. Det är inte något negativt så länge man färgkodat det och lägger in det i detta organiserade kaos. I vår värld är inte dåligt spel sämre än något annat. Det är bara annorlunda. En krydda som vilken annan som helst. Det har bara en annan färg.”
Nämnda Dr Johnsons arbetade som sagt länge med en kommenterad utgåva av Shakespeares pjäser som kom ut 1765… För att möjliggöra detta omfattande arbete hade han i förväg samlat in pengar från blivande läsare.
Och det tog många år, prenumeranterna fick vänta och någon hade säkert oturen att dö innan verket var färdigställt. Så här skrev en kollega då:
He for subscribers baits his hook,
And takes their cash—but where’s the book?
Så, vi har betalt biljetterna och är på väg in på nyinvigda Lilla scen.
Nu är det dags för KONSTAB att leverera…
Sisela Lindblom, dramaturg på Göteborgs Stadsteater
