Med avstamp i sin uppmärksammade bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” tar Alexandra Pascalidou med oss på en resa där Grekland blir spegel och spelplats för vår tids stora frågor. Vi träffade Alexandra en stund för att prata lite om hur hon ser på sin debut som dramatiker och på scen.
Alexandra Pascalidou, du debuterar som dramatiker, med Alexandras odyssé …
Det är en ynnest att äntligen få göra teater och jag får göra det med ett helt team av otroligt begåvade och kunniga människor där jag förhoppningsvis kan tillföra ny energi och andra perspektiv. Tillsammans kommer vi att skapa något som rör och berör, som roar och oroar.
Du älskar ju teater, eller hur?
Jag kommer från en fattig arbetarklassfamilj som aldrig satte sin fot på teatern. Ändå bar vi stolt det grekiska arvet där teatern i antiken betraktades som en form av terapi, ett helande och i den turbulenta tid vi lever i kan vi verkligen behöva kollektiv terapi.
Apropå det, handlar Alexandras odyssé om Grekland?
I pjäsen är Grekland bara en spegel, en symbol och en scen för vår tid och för världens komplexa kriser och konfliktlinjer. Redan de gamla grekerna diskuterade ju demokratin och människovärdet, precis som vi gör idag. Alexandras odyssé handlar om den lilla människan och hur de stora frågorna påverkar oss alla. Här ser vi hur historien, den vi skriver just nu, ger oss alla en chans att gå från statister till protagonister* Jag tror att alla som ser pjäsen kommer att känna igen sig.
Du kommer att stå på scen men du är inte ensam …
O nej, vi är en fantastisk stor brokig samling med olika bakgrund, med grymma skådespelare och en kör precis som i antiken, som är allt från förnuftets till folkets röst. Kören får ikläda sig alla möjliga uttryck. Jag är väldigt lyckligt lottad, som får vara med om det här. Det känns som en dröm och jag är rädd att någon ska väcka mig.
Det blir en pjäs med fart i?
Jag kan lova att det blir fart och fläkt och ett jäkla drag. Det är roligt och dråpligt och mycket musik, en upplevelse för alla sinnen.
Vad tror, och vad önskar du, att publiken tar med sig efter föreställningen?
Jag hoppas att vår publik lämnar teatern laddad med nya insikter, kraft och en känsla av jävlar anamma. Att man känner att vi alla spelar en roll på livets scen och att det kaos vi lever i kommer leda till en pånyttfödelse. Men det kräver att vi omvärderar vår syn på oss själva och vår omvärld. I det som många uppfattar som ett mörker finns det ett bländande ljus. Och det inte bara från strålkastarna i salongen.
