Anna Ulén, regissör

Hur började det för din del inför Alexandras odyssé?
När krisen i Grekland började kunde vi, i både svensk och internationell press, läsa artiklar där journalisterna lade Grekland på offeraltaret. Jag såg det psykologiska mönstret, att man i krig och kris slår nedåt och letar syndabockar.

Och så läste du Alexandra Pascalidous bok …
Jag fick tips om Alexandras bok Kaos – ett grekiskt krislexikon och den bekräftade det i mig som vill spegla vår självgodhet, att vi tycker att vi är bäst i klassen när det gäller mänskliga rättigheter. Men exempelvis ställer sig FN kritiskt till hur vi behandlar ensamkommande barn och barn i utsatta områden. Vi är bra på papperet men inte i verkligheten.

Det handlar alltså inte bara om Grekland?
I media beskrivs den så kallade marknaden nästan som en naturkraft men det är ju toppolitiker som styr. Ett bra sätt att belysa detta är att genom Grekland låta oss få syn på Europakrisen. Och egentligen handlar det ju om hela världen, allt hänger ihop och vissa länder får sorgligt nog bära offeroket.

Men ska inte en demokrati klara av allt det här?
En demokrati måste vara självkritisk och förvalta de mänskliga rättigheterna, inte göra våld på dem genom att skicka tillbaka människor på flykt till krig. Det går inte heller att sätta sin tro till att vi genom välgörenhet ska rädda världen även om vi alla har ett val och ett ansvar i den stundtals väldigt omvälvande tid vi lever i. Pjäsen handlar framför allt om människorättsfrågor och vi vill visa människor, vanliga människor. Det finns hopp och man mår alltid bättre av att engagera sig.

Och till sist, vilken är den största utmaningen för dig som regissör?
Det är en utmaning att jobba på en stor scen med all teknik, att det ändå ska kännas nära och personligt drabbande. Det är ett kaos i positiv bemärkelse med en hängiven och engagerad ensemble som är medskapare i pjäsen. Vi har 18 personer på scen: ensemble, musiker och ungdomar från Angereds Teaterskola. Det är en sann utmaning men också roligt!