Ada Berger är teaterregissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm. Genom hela hennes konstnärskap löper leken som en röd tråd, ibland tydligt uttalat, ibland som en hemlig ingrediens. Men kan vi leka medan vi är mitt i en katastrof? Är det motiverat att ägna sig åt teater när världen brinner? Här berättar Ada om lusten att leka och om en kris som också blev hennes egen. /Anna Berg, redaktionen
Jag äter lunch med psykoanalytikern Rolf Künstlicher. Han har skrivit och forskat om leken i det terapeutiska rummet. Det är därför vi ses. Jag vill prata om vad lek egentligen är. Det är en fråga som upptar mig ständigt. Jag vet att jag nästan alltid blir missförstådd när jag pratar om lek. Ordet har ju en första, naiv, innebörd. Det brukar betyda motsatsen till nytta. Men jag har alltid, rent intuitivt, känt att ordet har en annan, mer svindlande betydelse. Jag frågar Rolf: ”Vad är lekens motsats?” Jag minns inte hans exakta ordval. Men han säger ungefär: ”Den alltför hårda verkligheten. Den verklighet som inte går att bearbeta.”
Leken är större än konsten. Så tror jag. Människor kan kanske leva utan konst, men inte utan lek. Jag tänker att leken är det levande elementet i alla nära relationer. Det meningsskapande elementet. Men det är också en aktivitet i det inre; hur vi betraktar världen, förmår besjäla den och låta den besjäla oss. Jag letar alltid efter leken när jag repeterar. Om en föreställning spelar roll beror det alltid på att den lyckas få publiken att leka. Mycket av mitt arbete handlar därför om att söka efter de där leknycklarna, det som sätter igång associationer och får den inre världen att leva hos publiken.
Några insikter har jag gjort längs vägen. De är mer att betrakta som åsikter, för kring dessa saker finns enbart personliga sanningar. Detta är sant för mig: publikens inre bilder är alltid starkare än de bilder jag/vi lyckas skapa på scen. Den bästa scenografin jag kan arbeta i är därför inte den vackraste, mest spektakulära – utan den som ger störst rymd åt de inre bilderna. Likadant är det med kostym och mask. Jag vill att de ska trigga, inte visa. När jag själv går på teater blir jag uttråkad om alla tecken i rummet pekar i samma riktning. Då finns det inte hålrum för mig att bygga bo i. Jag behöver hålrum, jag behöver att målarboken inte är ifylld överallt. Så när jag själv gör teater tänker jag: Hur mycket måste jag berätta för att publiken ska känna sig tilltalad? Kittlad? Sugen på att pussla, lägga ihop tecken?
Ada Berger.
Så långt som jag hittills kommit i mitt eget sökande betyder det ofta att scenrummen är leklådor. En plats som går att projicera vilka fantasier som helst på. Det betyder inte sällan att skådespelarna ser ut som när de repeterar. Mjuka kläder som ser privata ut, kläder som kan betyda allt och inget. Men det här rör också text, regi, ljus, ljud, koreografi och skådespeleri. Det måste finnas rätt mängd hålrum överallt, en känslig balans mellan att berätta för lite och för mycket. Det rör också det mellanmänskliga samspelet mellan alla dem som skapar föreställningen. Veckor av svett, tillit och ork, en korrekt balans mellan ramar och öppen rymd – detta att ständigt tänja på gränser utan att felaktigt trampa på sina egna eller andras. Om vi lyckas med det kommer allas vårt psykiska bagage, den inre världens varierande erfarenheter och minnen, att tanka på den gemensamma organism som är vår föreställning. Vår föreställning blir havande med ett omedvetet, den får ett hemligt liv. Jag tror att det är nödvändigt för att få kontakt med publikens, inre, hemliga liv.
Lek handlar om att rigga för att skapa något tredje, som inte fanns förut. Detta tredje, som skapas i ett lekutrymme mellan scen och salong, mellan skådespelare och text, mellan skådespelarna på scenen – är alltings mening. Det handlar om att låta skådespelare skapa en bana som de tryggt kan åka slalom i, så tryggt att de kan ta in publikens närvaro och låta något oförutsett ske. Att göra teater är att förbereda en fest eller en ritual. Leken kräver både regler och risk. Regler för att bli möjlig att utföra och uppfatta. Risk för att utgången måste vara oviss. Bara så blir det spännande på riktigt. Bara så får nuet sin absoluta laddning.
Mitt arbete är att leda Unga Dramaten och att då och då själv skapa teater. När jag bjuder in konstnärer att göra produktioner för den unga publiken har utgångsläget varit att de får göra det de allra helst vill. Jag har brytt mig mindre om vad deras produktioner handlar om, rent tematiskt. Jag är däremot ytterst angelägen om att föreställningarna funkar lekmässigt. Det finns inte några övergripande frågeställningar eller längre tematiska linjer när alla får berätta om vad de vill. Bara detta: avsändare som brinner med full kraft. Total angelägenhet, vad vi än berättar om.
I mina egna produktioner har jag haft samma hållning. Jag har navigerat intuitivt. Berättat om det som trycker på inifrån, och låtit idéerna komma till mig. Jag har inte haft en agenda. Det blir ibland politiskt, ibland existentiellt. Jag har haft större tilltro till komik än allvar, eftersom jag upplever att den komiska delen av oss är mer intelligent, oväntad, lyckoskapande och kommunikativ – och mer allvarlig! Jag har en dragning till det skeva, det som inte går att beskriva i ord. Jag skriver ofta orden ”party och katharsis” i mitt anteckningsblock. Jag letar efter punkten där skrattet öppnar upp ett mentalt schakt, där vi genom skrattet når bråddjupet. Det är svårt som fan, förstås. Men svårt är kul, som bekant. Jag har med tiden förstått att jag har ett eget tematiskt landskap. Även om ingen annan ser det upptäcker jag ofta, en bit in i processen, att jag rör vid samma frågor. Att liknande figurer avtecknas, saker upprepas fast i nya former. I det här avseendet följer jag mer än jag leder. Jag litar till det omedvetna.
Men så hände något. Det är drygt två år sedan. Jag var på ett föredrag med filosofen Torbjörn Tännsjö. Rubriken var ”Spelar det någon roll att jorden går under?”. På sitt krassa, filosofiskt stringenta sätt, gick han igenom olika förhållningssätt till denna fråga. I bisatser nämndes det planetära läget. Det vi alla känner till. Det som gör att jag för egen del avstått från kött och flygturer. Ja, jag har gjort allt det där, men frågan har varit abstrakt och lågt prioriterad i min inre värld. Men så plötsligt hörde jag vad han faktiskt sa. Välkända fakta som med ens fick liv och kropp, för två saker hade jag missat: hur extremt kort tid vi har på oss och att vi trillar över kanten om vi inte agerar. Vi trillar över kanten och hamnar på en ostoppbar resa mot en upphettad, obeboelig jord. Jag tänkte på mina barn då. Jag blev kall och fick panik.
Psykoanalytikern Rolf sa, vid den där lunchen: ”När verkligheten drabbar oss alltför brutalt blir vi för en stund oförmögna till lek. Men långsamt strävar vårt psyke efter försök till bearbetning. När vi kan leka igen är vi på väg mot läkning.”
Sommaren som följde ägnade jag mig åt att ta in information om den alltför hårda verkligheten. Jag lyssnade på poddar och läste böcker och ju mer jag lärde mig desto mer absurt blev det att tänka att jag skulle ägna mig åt teater. Om det är kris blir ju prioriteringarna helt annorlunda. Vem bryr sig om mitt sökande i de omedvetna processerna? Hur kan jag alls ha ro att ägna mig åt det när världen brinner? Jag föll tillbaka till en tidig punkt i mitt eget skapande. Det som började i nödvändighet, överlevnad. Vid den punkten blir prioriteringsordningen följande: Vad måste jag göra? Hur ska jag göra det?
Alternativet att göra konst av klimatkrisen kändes inte attraktivt. Jag ogillar projekt med alltför tydliga ärenden. Projekt som ofta utger sig för att stå för det rätta och goda, men som snarare synliggör avsändarens önskan om att uppfattas som god. Så nej, inte klimatteater. Bara ordet fick mig att rysa. Lika galet passionerad som jag är i mitt arbete, lika medveten är jag om att det inte är superviktigt att just min röst blir hörd. Alltså kan jag sluta.
Så en dag var jag ute och sprang. Jag hade klimatforskaren Johan Rockströms sommarprat i hörlurarna. Mina egna tankar löpte parallellt med hans ord. Jag tog beslutet: ”Nu slutar jag.” Och som en direkt replik på den tanken säger Rockström: ”Klimatkrisen är världens viktigaste berättelse”. Berättelse. Ordvalet fick mig att stanna till. Kan det ändå vara möjligt att berätta om det här?
Sedan den där springturen har jag försökt göra teater om krisen. Om en alltför hård verklighet. Jag har försökt att bearbeta den, omsätta den, kommunicera den. För att jag måste. För att en kris kräver andra prioriteringar. Lekens outsägliga, sköra och komplexa system förenas inte gärna med akuta larm. Men det finns öppningar, jag ser att det är möjligt. Och egentligen vi vet ju alla, att livets eviga växelspel rör sig mellan dessa poler: kris och utveckling. Undergång och pånyttfödelse. Jag tror att ett paradigmskifte redan har ägt rum. Vi lever med nya förutsättningar, en ny framtidshorisont, på nya villkor. I det nya rummet finns behov av nya berättelser.
Så länge vi lever på den här planeten kommer vi att behöva bryta ner den alltför hårda verkligheten, vi kommer att behöva fortsätta söka i lekutrymmet mellan hopplöshet och hopp. Vi kommer att fortsätta att söka detta tredje, det som inte fanns förut.
.
