”Nu sitter alla i husarrest” – en intervju med Kirill Serebrennikov om teater i Ryssland och hans pågående projekt. En intervju av Maria Georgieva.
När Kirill Serebrennikov, teaterchefen för Gogolcentret i Moskva, greps i maj 2017 på oklara grunder uppfattades det runt om i världen som ett sätt för den ryska regeringen att gripa in i kulturlivet och försöka påverka teatrarna. Serebrennikov anklagades bland annat för förskingring av kulturstöd och han satt i husarrest i nästan två år, tills han frigavs mot borgen. Det skulle dröja ända till juni 2020 innan han fick en villkorlig dom. Pandemin har påverkat teatern i Ryssland lika mycket som i andra länder. Serebrennikovs krassa kommentar är att nu sitter hela världen i husarrest.
Efter lång fördröjning hade baletten ”Nurejev” i regi av Serebrennikov världspremiär på Bolsjoj den 9 dec 2017. Den spelades en gång till den 10 december. Folk köade i dagar för att få biljetter till de få visningarna. Den skulle ha börjat spelas under sommaren 2017.
Vi är mycket stolta över att vi här på Teaterrummet kan presentera en av de allra första intervjuerna, möjligen den första, med Serebrennikov sedan frigivningen. Maria Georgieva är korrespondent i Ryssland och arbetar bland annat för Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.
Björn Sandmark / Red
Kirill Serebrennikov Foto Denis Sinyakov
Rysslands mest uppmärksammade teaterscen ligger lite gömd på en gata nära den väldiga tågstationen Kurskaja i centrala Moskva. Rapmusik fyller den stora scenen på Gogolcentret med intensiv energi, högtalarsystemet vibrerar. Träbänkarna, eller sittplatserna som kan vara de obekvämaste i Moskva, knakar.
Det är en oktoberkväll 2017. Gogolcentrets konstnärlige ledare, Kirill Serebrennikov, befinner sig i husarrest medan hans uppsättning av “Små tragedier”, baserad på verk av nationalskalden Aleksandr Pusjkin, har premiär.
Som den främste poeten i Ryssland moderniserade Pusjkin den ryska litteraturen, inspirerad av franska diktare, och förnyade den ryska versgenren. Det som fick betydelse för läsningen av Pusjkin, och hans position inom den ryska litteraturen, var att han gav dikterna ett folkligt tilltal.
Pjäsen “Små tragedier” är full av modern absurdism och är i grunden baserad på fyra timmar vers. En mix av Pusjkin, Mozart och Faust. Serebrennikov tog Pusjkin till samtiden när verserna formades till nya uttryck - rap - med den kände rapparen Husky.
– Tja, jag skrev pjäser, manus och regisserade föreställningar under husarresten. Det var min innovation: att sätta ihop en föreställning på distans, tusentals kilometer därifrån. Vi hann vänja oss vid att arbeta på distans och med video redan innan alla började med det under pandemin. USB-minnen överlämnades till min advokat, vi tittade på materialet och skrev hundratals kommentarer. Jag satt i husarrest - nu sitter hela världen i husarrest, säger Kirill Serebrennikov från sitt vardagsrum när vi samtalar via nätet en första gång i början av november 2020.
Kirill Serebrennikov har varit konstnärlig ledare på Gogolcentret i åtta år, en scen som han har förändrat från grunden. Teatern hette tidigare Gogolteatern och var känd för sin gammalmodiga repertoar där samma pjäser kunde spelas under tiotals år.
Efter att Serebrennikov tog över Gogolcentret förvandlades platsen även till en plattform för andra moderna konstnärer. Serebrennikov tror på teaterns förmåga till dialog.
Många i publiken kunde sin Pusjkin utantill och reciterade stycken högt tillsammans med skådespelarna på scenen under “Små tragedier”. Människor bär med sig Pusjkin genom sorger och drömmar - i goda och i svåra tider.
– Det är viktigt för mig att få en person att tänka så att han är i dialog med scenen, med det han ser framför sig just nu. Det är viktigt för mig att betraktaren inte är en passiv observatör utan en deltagare. Därför är jag en anhängare av en levande teater - en dialogens teater, säger Kirill Serebrennikov.
Pjäser och historiska litterära verk som är skrivna för andra tider tilltalar honom, och han byter gärna skepnad på karaktärerna, och leker med kön och representation. En manlig ensemble dominerade en uppsättning av baletten “Svansjön”, exempelvis. Motsägelser lyfts fram istället för att tonas ned.
Så, varför blev då Rysslands populäraste teaterregissör ett hot mot makthavarna?
Han kunde bjuda in makthavare till sin teater, och fick stora summor i statligt stöd. Men allt förändrades allt över en natt. Den ryska regeringen är känd för att vilja ha ett särskilt uttryck på scen, i synnerhet när det rör sig om verk som finansieras med statliga medel.
För Kirill Serebrennikov var det högt i tak, han visste var han skulle dra gränsen. Han var ingen dissident eller en underground-regissör. Han kunde skapa frispråkig konst inom systemets status quo. Trots att Serebrennikov arbetade enligt reglerna vände sig staten emot honom.
Gripandet lamslog den ryska kulturvärlden, och slog ner som en bomb i maj 2017. I samband med att han greps gick ett flertal ryska kulturpersonligheter ut i protest. De var övertygade om att målet hade politiska motiv, och var beställt inifrån den konservativa regeringen.
Han anklagades för att ha förskingrat enorma summor som han hade fått i statsstöd för produktioner inom ett projekt kallat ”Platforma”. En folkstorm uppstod på nätet då åklagaren hävdade att föreställningar inom ramen för ”Platforma” aldrig hade uppförts - trots att de fått finansiering. ”Platforma” var ett projekt som gav plats för många olika kulturevenemang inom olika genrer. En anmärkningsvärd anklagelse i brottmålet är att åklagaren hävdade att vissa pjäser aldrig hade uppförts.
Trots att hundratals människor berättade att de hade varit på plats, och det till och med fanns inspelningar av föreställningarna. Historien belyser gråzoner, och är ett exempel på hur snårig byråkrati medvetet kan sätta käppar i hjulet för kulturskapare.
Serebrennikov har även fått axla rollen som statsmaktens nemesis, bland annat i sin kritik av den rysk-ortodoxa kyrkans inflytande i samhällsfrågor.
Upprepade gånger har han försvarat sexuella minoriteter. Sedan dess har kulturarbetare i Ryssland och utomlands försvarat Serebrennikov och kallat åtalet mot honom, och mot hans närmaste medarbetare, för fabricerat.
Många analytiker och kritiker har beskrivit processen som en hämnd.
– Sedan en lång tid tillbaka har jag ett annat liv och andra planer. Jag vill inte vara i en förbittrad situation. Jag hatar att vara ett offer. Jag har alltid arbetat ärligt, och möjliggjort så att andra kunnat förverkliga sig själva och sin kreativitet. Under alla år har jag gjort det jag anser var viktigt och nödvändigt - jag hjälpte människor. Och så länge jag lever kommer jag att fortsätta göra det. Jag vill inte forma konceptet ‘offrets psykologi’ i mitt huvud, säger Kirill Serebrennikov som väljer sina ord noga när brottmålet kommer på tal.
– Hela tiden, medan rättsprocessen pågick, hade jag ett stort antal vänner, människor som bodde hos mig. Ingen har förrått mig. Det är väldigt viktigt, säger Kirill Serebrennikov.
Kirill Serebrennikov ligger bakom flera uppmärksammade föreställningar - som den biografiska baletten om Rudolf Nurejev, som stoppades inför premiären på den anrika Bolsjojteatern. Det skapade ett ramaskri sommaren 2017.
Baletten fick slutligen premiär i december 2017 för tre år sedan, utan att de homoerotiska undertonerna och en förförisk pas-de-deux ströks ur repertoaren, men utan Kirill. Jag frågar vad han kände när han satt i husarrest och applåderna från Kremls gräddhylla fyllde Bolsjoj.
– Livet i Ryssland och allt som pågår är oförutsägbart. Jag behandlar det som hände med en viss grad av fatalism. Tja, tjänstemännen som applåderade kanske såg något bra. Det är viktigt för mig att detta blev teaterns starkaste och mest framgångsrika premiär. Vi har fått alla priser i balettvärlden. Detta är en föreställning som alla vill se, och det är omöjligt att köpa biljetter - den är slutsåld för evigt, säger Kirill Serebrennikov och betonar att det är fantastiskt att teatern äntligen bestämde sig för att den kunde visas.
Mötet på Gogolcentret
När Kirill Serebrennikov möter upp på Gogolcentret, en eftermiddag i slutet av november 2020, råder det ingen tvekan om vem det är som bestämmer på teatern. Serebrennikov rör sig ledigt i keps och mjukiskläder från scen till scen. Han hänger upp en tavla med en konstnär i foajén.
Kulturvärlden drog en lättnadens suck när Serebrennikov fick villkorlig dom istället för fängelse när domen föll i juni 2020, men även en villkorlig dom skickar tydliga signaler till andra konstnärer om vad som är görbart på en rysk teater. Budskap som kan sprida rädsla, att alla kan hamna i byråkratins spindelnät, även om åtalet mot honom och kollegorna inom “Sjunde studion” var unikt.
Serebrennikov påpekar att problemen inom den ryska teatervärlden förmodligen är de samma som i resten av världen.
– Vi befinner oss i en turbulent tid, vårt psyke klarar det knappt. Nu har världen blivit lite galen, det är väldigt svårt att hitta en ö med sunt förnuft.
Han satt i husarrest i nästan två år innan han i april 2019 frigavs mot borgen. Då blev han belagd med utreseförbud, och har alltså inte rätt att lämna Ryssland. Officiellt får han arbeta som konstnärlig ledare på Gogolcentret, men det finns flera frågetecken.
– Jag vet inte ännu, jag kan inte lämna Ryssland med anledning av domstolsbeslutet. Jag har många jobberbjudanden från olika teatrar utomlands. Det finns tillräckligt med arbete. Jag har faktiskt inte gjort föreställningar för publik i en viss stad eller med en viss nationalitet, det är inte avgörande var man spelar sina föreställningar. Jag skapar föreställningar för allmänheten. Och språket är inte heller viktigt, säger Kirill Serebrennikov och berättar att han i synnerhet främjar repertoaren, olika projekt och andras arbete på Gogolcentret i nuläget.
– Jag arbetar som konstnärlig ledare. Jag hjälper andra regissörer med deras föreställningar. Det är viktigt för mig att begåvade människor kommer att fortsätta arbeta på teatern. Jag repeterar inget själv än. Och jag tänker inte göra det.
Han berättar att en pjäs spelades i Berlin på Deutsches Theater på två språk under nedstängningen i staden. Nu väntar Serebrennikov på att det ska spelas i Moskva.
Processen mot honom började under den tidigare premiärministern Dmitrij Medvedevs tid, som kan ha haft ett intresse av att sätta dit honom. Men att domen i slutändan blev mildare kan handla om nåd, eller om försök från Kreml att framställa sig i bättre dager. Den villkorliga domen föll strax innan de omdiskuterade grundlagsändringarna befäste att Putin kan nollställa sina mandatperioder och sitta kvar vid makten fram till 2036.
– Jag har inget att klaga på. De som har väckt dessa absurda anklagelser kommer sannolikt inte att ändra sig. Men de människor som kanske trodde på anklagelserna i någon form och säger: “det finns ingen rök utan eld” - de kommer få möjligheten att förstå att allt är absolut lögn. Läs materialet i brottmålet. Det finns rök utan eld, säger Kirill Serebrennikov om domstolsbeslutet.
Covid-19 har skakat om teatervärlden
I Moskva kan teaterscener hålla öppet och fram till 15 januari får enbart 25 procent av biljetterna säljas. På andra scener, som den anrika Bolsjojteatern, har beläggningen sett betydligt högre ut sedan restriktionerna mildrades.
– Människor vill gå på teater på kvällen, men det är också förknippat med en risk för deras liv. Vi har ett särskilt ansvar för vad vi gör och för att hålla våra besökare säkra, säger Kirill Serebrennikov.
Han går in bakom den stora scenen, rör sig smidigt över bänkraderna och tittar till repetitionen av “En vanlig historia”, baserad på författaren Ivan Gontjarovs debutroman.
Pjäsen hade urpremiär 2015 och handlar om en entusiastisk man som flyttar till Sankt Petersburg från den ryska landsbygden och vill erövra en ny värld. Hans romantiska föreställningar raseras i staden, en kommersialiserad och polemisk plats. Pjäsen handlar om uppbrott, och människors känsloliv. Om stagnation i vår tid, enligt Kirill Serebrennikov.
– I tuffa tider, som under pandemin, uppstår nya frågor. Vem behöver teater och vad är scenkonstens uppdrag? En grundförutsättning för vår överlevnad, eller kan människor klara sig utan teater? I Moskva finns det en känsla av att människor verkligen behöver scenkonst, för på vår teater säljs 50 procent av biljetterna. Vi är alltid slutsålda, säger han.
Serebrennikov betonar att han inte gillar begreppet “dagens ryska teater.”
– Jag vill inte svara för all teater som görs i Ryssland, det är omöjligt. Och de människor som med största allvar kommer att säga: "rysk teater idag är… det här! Lyssna inte på dem, de är bedragare. Jag tycker inte om det när man säger: "Alla svenskar är på ett visst sätt, alla amerikaner på ett annat. Alla är olika, svenskar och ryssar också. Precis som amerikaner och tyskar. Vi är alla olika, och det är fantastiskt, säger Kirill Serebrennikov.
Hur ser din relation ut till makthavarna idag?
– Lyssna, vad ska jag med dem till… Behöver du dem? Ju mindre kontakt desto bättre, tycker jag, säger Kirill Serebrennikov med glimten i ögat. Vad som oroar honom just nu är de manus och verk som han vill iscensätta, säger han.
Förfrågningarna har blivit allt fler sedan åtalet. Det pågår repetitioner i Moskva. Han talar om projekt i Tallinn och i Hamburg.
– Nu har jag mycket arbete. Det inspirerar mig. Jag ska spela in flera filmer, skriva manus. I april i Wien förbereder jag premiären av Richard Wagners opera “Parsifal”. Det är min första Wagner. Vid Münchenoperan ska jag göra en annan opera, “Näsan” av Sjostakovitj. Det är ett väldigt stort projekt, säger Kirill Serebrennikov stolt.
– Jag får in projektförslag, pandemin har inte förändrat det. Förutom operaföreställningar på olika teatrar runt om i världen, har jag planer på Thalia-teatern i Hamburg och Deutsches Theater Berlin. Min pjäs "Outside", som först spelades på Avignon Theatre Festival, och pjäsen "Baroque" från Gogolcentret, har späckade turnéplan, men nu hänger allt på hur världen ser ut under 2021.
Vill du lära din publik något, en känsla eller eftertanke?
- Jag vill att du ska veta att det mest värdefulla och viktigaste i Ryssland inte är makten, eller medierna. Det mest värdefulla är den ryska kulturen. Det här språket, kulturen, upptäckterna inom konsten, gör att livet blir lite mer uthärdligt, kulturen kan man lida lite för, säger Kirill Serebrennikov och skrattar.
