Av Michael Azar
”Av alla storslagna konstverk i den antika och moderna världen”, skriver den tyske filosofen Hegel, ”förefaller mig Antigone vara det mest förträffliga och tillfredsställande”.
Sofokles drama, menar filosofen, kastar nämligen inte bara det mest skarpa ljus över de mänskliga konflikternas tragiska natur. Det antyder också en möjlig öppning mot den försoning som består i anblicken av ”den eviga rättvisan”.
Hegel är inte ensam om att upphöja Antigone till skyarna. Oräkneliga är de tänkare som i Sofokles verk försökt utvinna storstilade insikter om alltifrån maktens former till kärlekens väsen. Var och en har sin egen unika tydning av pjäsen; den må vara undertecknad av Søren Kierkegaard eller George Eliot, Bertolt Brecht eller Martin Heidegger, Jacques Lacan eller Judith Butler, Mohammed al-Attar eller Anne Carson.
Som så många andra grekiska dramer tar Antigone sin början i ond bråd död.
Vi träder in i handlingen kort efter att de båda bröderna Eteokles och Polyneikes bragt varandra om livet i en uppgörelse om kungamakten i Thebe. Med de båda tronpretendenterna borta från scenen träder en ny härskare fram, de stupades morbror Kreon. Det dröjer inte länge förrän han kungör sitt beslut rörande de fallnas postuma öde: medan Eteokles ska sörjas och begravas som en fosterlandets hjälte, ska statsfienden Polyneikes bli till hundars och fåglars föda.
Kreons stränga dom åtföljs av en varning till de levande: den som trotsar förbudet att begrava Polyneikes ska själv straffas med döden.
Så rullas mattan ut för det ödesval som ska hemsöka de döda brödernas båda systrar, Antigone och Ismene. Ska de böja sig för Kreons beslut och låta den älskade brodern ruttna i solen? Eller ska de trotsa sin morbroder och offra livet för Polyneikes rätt till en egen grav?
Antigone är en tragedi – det var i egenskap av sådan som den segrade vid den stora Dionysosfestivalen i Athen omkring år 442 f v t – och publiken har föga anledning att vänta sig en lättsinnig historia. Sofokles betjänar sig av de uppdrivna konflikterna för att teckna ett porträtt av de söndringar som plågar det grekiska samhället. Den store tragöden gräver djupt i samtidens sår och påvisar med kuslig precision hur det kan räcka med ett enda obegravt lik för att aktualisera en hel uppsättning av motsättningar – mellan levande och döda, gudar och människor, härskare och undersåtar, män och kvinnor, föräldrar och barn, stat och familj, skrivna och oskrivna lagar, påbjuden kärlek och förbjudna begär.
Antigone erbjuder på så sätt en formidabel lektion i den politiska gemenskapens utmaningar. Hur går vi tillväga för att frambringa en rättrådig balans mellan ett samhälles alla intressen? Hur förhindrar vi att det slits isär på grund av förflutna trauman och hämndcykler? Vilka förpliktelser har de levande gentemot de döda?
Och hur ska vi tänka relationen mellan maktens rätt och rättens makt?
Ingen mänsklig plåga tycks vara främmande för de antika tragöderna. Tusen kval hotar oss från hav och land, säger Aischylos. Att vara människa, inskärper Euripides, det är att leva med insikten att allt vi älskar kan ryckas ifrån oss på ett ögonblick. Ibland förefaller det rentav vara så synd om människan, tillägger Sofokles, att man måste ställa frågan om det inte är bättre att vara död än levande.
Till råga på allt bidrar människan oupphörligen till just de katastrofer hon försöker undvika. Ett litet felsteg, hur oavsiktligt och oskyldigt det än må vara, kan räcka för att utlösa de mest horribla händelseförlopp. Det hör till sorgespelets natur att dramats protagonister utgör en del av det problem som de söker en lösning på.
Som Aristoteles uttrycker det avbildar den klassiska tragedin snarare bättre än sämre människor som ”antingen råkat drabbas av förfärliga saker eller råkat utföra sådana”. Det mest påfallande exemplet är nog kung Oidipus som, i Sofokles gestaltning, inte bara råkar slå ihjäl sin far och äkta sin mor. Genom sitt incestuösa felsteg alstrar han dessutom fyra barn, däribland vår Antigone, som alla redan från början är märkta av det förbjudna begärets förbannelser.
I Sofokles undersökningar av de mänskliga plågornas motiv och mål möter vi inga entydiga svar. Det talas visserligen ofta om gudarnas vilja, tyrannernas bud och ödets makt. Men vi får också höra en hel del om den smärta och måttlöshet som väcks till liv av Eros, den obetvingliga. I så måtto är Sofokles tvångets och nödvändighetens diktare; han påminner oss alla om att våra liv i väsentliga drag är oss föreskrivna och påtvingade av krafter bortom vår kontroll. I likhet med Oidipus och Antigone har ju ingen av oss valt de familjehistorier, politiska kraftspel, klasspositioner eller gener som tillblivelsen kastar ut oss i.
Man må säga vad man vill om den klassiska striden mellan diktkonsten och filosofin (som Platon talar om), men så vitt jag kan bedöma överträffar Sofokles alla sin samtids främsta filosofer (inklusive Platon) när det gäller förståelsen av hur den enskilda människan flätas in i strider som både föregår, omger och överskrider henne.
För att inte säga förintar henne.
I Antigone är det ingenting mindre än livet självt som utgör den yttersta insatsen i den ödesdigra rävsax som kallet från de döda reser på vår väg.
Ändå är Sofokles litterära universum långt mer än bara sorger och nöd.
Hans pjäser om den labdakidiska ättens ödesdigra historia – Antigone, Kung Oidipus och Oidipus i Kolonos – äger en okuvlig vitalitet som fortfarande talar till och med oss. Vi finner här ett lika klarsynt som upphöjt perspektiv på det mänskliga äventyret. Mitt i all förödelse framskymtar en bild av mänsklig värdighet som låter oss förstå att livets djupaste värden ibland blott kan erövras genom ett medvetet val av döden, att livets största insikter ibland endast kan uppnås till priset av att man berövar sig synen, att livets vackraste triumfer först kan förverkligas när vi i grunden erkänner våra nederlag.
Friheten är människans saltomortal med sin egen börda.
Av Michael Azar författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
