Om identitet och könsroller, om att öppna sinnena med skratt och om att det inte spelar så stor roll om man inte pratar samma språk. Och lite till. Vi har träffat Ildikó Gáspár, som regisserar Vem är Schmitz? som har premiär den 6 december.
Pjäsen undersöker frågor om identitet och könsroller. Schmitz, som handlingen kretsar kring, dras in i ett sammanhang och försöker anpassa sig till sin omgivning och till olika skeenden. Samtidigt försöker Schmitz behålla sin integritet och personlighet. Frågan är hur mycket vi kan värna om vår egen identitet när vi är en del av det sociala spelet?
Vad är manligt och vad är kvinnligt? Och hur identifierar vi en person i den rollen hen spelar. Det handlar om fördomar, förväntningar, illusioner och missuppfattningar.
Det är en skruvad komedi, lite som en rolig sitcom faktiskt. Men med ett tragiskt slut. Det är en blandning av många saker. Vi skrattar mycket under repetitionerna. Jag tror att du behöver skratta för att också kunna gråta. Det går hand i hand. Du behöver öppna dina sinnen med skratt för att komma åt dina djupare känslor.
Handlingen utspelar sig kring rutinerna på en arbetsplats. Hur vi lever våra liv och hur löjliga de här rutinerna framstår efter ett tag.
Jag tycker om Lukas Bärfuss pjäser. De är ofta som den här. Om en person som hamnar i konflikt med samhället. Bärfuss gör det smart, är väldigt lyhörd för sociala frågor och försöker få oss att öppna ögonen för problem som vi inte vill ta itu med. Han föreslog själv att jag skulle regissera Vem är Schmitz?
Jag kände för ämnet eftersom jag som kvinna i Ungern upplever den här typen av problem på grund av mitt kön. I Ungern har man också begränsade möjligheter att sätta upp nyskrivna pjäser som är undersökande och med en tematik som kan upplevas som lite provokativ. I alla fall på de större och mer etablerade teatrarna.
Jag håller alltid ett väldigt tydligt fokus på en och samma fråga och utgår ifrån en ståndpunkt som jag belyser från olika håll. Jag använder många olika verktyg som berör våra sinnen, som musik, ljus, ljud, video, kostym, scenografi, och försöker balansera dem för att skapa en harmoni.
Jag tror att jag är bra på att lägga väldigt stora pussel. Jag får delarna av alla inblandade och så har jag en vision, en tydlig riktning åt vilket håll jag vill gå. Och det funkar väldigt bra här tycker jag. Jag har ju också med mig ett team från Ungern. Vi har arbetat ett antal gånger ihop så vi känner varandra rätt väl vid det här laget.
Och så är det skådespelarna förstås. Jag observerar dem och ser när det är något de gillar eller inte. Eller när jag behöver uppmuntra dem och ge dem mer självförtroende.
Faktiskt inte. Det är lite lustigt, det handlar egentligen inte så mycket om språk. Det är något annat, det är ett slags stämning. Redan i augusti när jag träffade skådespelarna, kände jag att det skulle bli fantastiskt att arbeta med dem. Jag fick också känslan att det var ömsesidigt, vi klickade direkt. Då spelar det inte så stor roll att man inte pratar samma språk.
Ja, vi har redan gjort ett stort arbete. Vi har fortfarande mycket kvar men jag kan tydligt se vad vi håller på med och känner mig trygg med det. Jag är full av förväntan.
Läs mer om Vem är Schmitz? Klicka här.
Text Peter Buchschatz
Foto Jonas Kündig
