Regissör Ossian Melin berättar om KonstAB:s uppsättning av Stormen.
Varför har ni tagit er an Stormen?
Det var konstnärlige ledare Pontus Stenshäll som bad oss på grund av detta med nyinvigningen av teatern och Lilla Scen efter den stora renoveringen.
Vad tänkte du då?
Jag tänkte – ojdå då är det nog dags att läsa den. För jag hade faktiskt ingen aning om vad den handlade om. Och så läste jag den och blev positivt överraskad för att den snuddade tematiskt vid vissa saker som vi som grupp jobbat med tidigare.
På vilket sätt då?
Magi, lager av fiktion, föreställning i föreställningen och konst kontra magi.
Er uppsättning blir ju inte riktigt som man förväntar sig Stormen.
Nä, om vi hade försökt göra en klassisk Stormen så hade det blivit lite som en svensk actionfilm – och varför ska man göra actionfilm i Sverige när Hollywood ändå gör det bättre?! Alltså varför gå till Lilla Scen på Göteborgs Stadsteater för att se Shakespeare. Vill man se Shakespeare då åker man till London och kollar på The Globe Theatre där människor har ägnat sitt liv åt att bemästra den typen av scenkonst. Det är inte den scenkonst vi gör utan vi måste ju göra det som vi kan bäst.
Och vad är det?
Ja, det är ju den väldigt specifika scenkonsten som är vår – KonstAB:s föreställningar, där vi naturligt har ett språk och vissa regler och vissa sätt att arbeta på och en del regler kring dramaturgi och bilder.
Är det egna regler ni har satt upp?
Ja precis. Det som är väldigt viktigt är att de där reglerna ju har kommit naturligt så att säga, utifrån oss själva och våra förhållningssätt. Jag tror att om vi hade gjort Stormen på ett mer klassiskt sätt så kommer det en massa regler och ramar som kommer utifrån och då känns det förljuget.
Vilka regler följer ni?
Tempot och musikaliteten är det viktigaste. Även om de andra sakerna blir lidande så måste man ändå välja det. Sen så tänker vi att saker som sker i ljudbilden, i scenografin och i videoskärmarna är lika viktiga – om inte viktigare – än spelet. Det är liksom inte dekoration. Multimediaperspektivet i föreställningen är inte dekoration utan det är själva verket!
Sen vill vi göra allt själva. Vi vill låta skådespelarna bygga scenografin för att alla som är med i ensemblen ska känna lika stort ansvar för föreställningen. Ingen ska bara få komma till jobbet. Det är det liksom. Vi tycker inte om professionalism utan vill hellre att alla är oskolade men gör sitt yttersta så att man till slut anstränger så mycket att man når en konstnärlig kvalitet som är på de professionellas nivå. Vi tror att om en människa inte kan måla men anstränger sig tio gånger mer än en yrkeskonstnär, då kommer amatören göra ett bättre, ärligare, naivare och mindre fördärvat verk!
Det är därför vi tror att en poet som gör en skulptur förmodligen är bättre på det än en klassiskt utbildad skulptör som gör en skulptur. Eller en teaterregissör som får göra en popskiva. Det är därför det är farligt nu när vi på ett professionellt sätt gör scenkonst. Vi är lite rädda att vi själva nu börjar få ett sådant tänk. Man vet hur långa repperioderna är och så vidare. Och vi behöver ha tekniken igång och så vidare. Allra helst skulle man bara vilja att det skulle vara en flummig sörja och att stressen över den drog en fram.
Hur jobbar ni för att motverka att ni själva hamnar där?
Jag vet inte. Jag tänker att det är någonting som man får ha med sig i hela yrkeslivet bara.
Berätta om uppsättningen.
Man kan hata den eller älska den, men man kommer inte få tråkigt. Vi vill att den ska vara en vattendelare. Jag tror att även om man hatar den så kan det vara skönt att formulera varför man känner så, och det tror jag kan vara givande också.
Vad skulle du önska att publiken får med sig när de sett föreställningen?
En känsla av att alla kan om man anstränger sig tillräckligt mycket.
Skulle du vilja höra vad publiken efteråt säger om föreställningen när de pratar med varandra?
Ja, det skulle jag vilja. En tråkig sak är ofta när folk säger – det här är en föreställning som är viktig för den vill säga det här och det här. Men jag tycker inte att konst ska ha en agenda. Och folk som jobbar med konst är sällan smarta människor, de är kanske känsliga människor men sällan smarta. Så jag tycker det är fånigt när konstnärer och kulturmänniskor ska tycka saker.
Jag tycker man kan komma om man vill se en föreställning där man kan skatta åt folk istället för att skratta med folk. Man kan skatta åt oss – det är okej. Det faktum att vi har gjort den här Stormen av Shakespeare och gjort vårt bästa är ju patetiskt.
Varför är det patetiskt?
Det är ju patetiskt hur mycket man går in för det och man anstränger sig för att spela teater. Det är ju patetiskt på det allra finaste sättet. Det är ju som att se på ens barn som leker.
Men patetiskt är väl ganska negativt laddat?
Nej. Jag menar att det är positivt. Verkligen. För om man är patetisk då har man ju inget skyddsnät längre och vågar göra bort sig.
