Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 8 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
”Det är något med Svalbackes univers” säger regissören Marcus Carlsson. Han sitter i mörkret inne på Lilla scen, en sen eftermiddag, tre veckor innan premiär. Han och inspicienten Niclas Jörgner har arbetat med ljuset och rummet och nu börjar saker falla på plats. Det träfärgade scenrummet väntar i ett svagt glödljus på skådespelarna. I högtalarna spelar Niclas igenom ljudklipp från kompositören Anna Ljungbergs specialkomponerade musik.
”Jag tror jag vet vart vi är på väg nu” fortsätter Marcus. ”Det var en period i början när jag undrade över pjäsen, vad händer egentligen och vad är det med de här två kvinnorna, men sen när jag och skådespelarna började arbeta, och prövade fokus och förflyttningar i rummet, då lärde jag känna texten på ett djupare vis. Och där finns nånting väldigt konkret att hålla sig i, mitt i mängden av frågor som uppstår. Den är också annorlunda än både Shirins vargar och Luciakandidaterna.”
Ja, för Helen och Agnes är den tredje pjäsen av Johanna Svalbacke som Marcus Carlsson regisserar. Hans uppsättningar kännetecknas av en stark förmåga till personregi och samtidigt ett personligt och visuellt intresse för det sceniska uttrycket. Han också är filmregissör och lånar gärna begrepp från ett filmiskt berättande i arbetet, men omsätter det alltid i sceniska uttryck. Allt det här sammantaget har gjort honom till en eftertraktad regissör som utöver arbetet på Stadsteatern och Backa teater, gjort uppsättningar tillsammans med frigrupper som Göteborgs dramatiska och Hagateatern. Nu senast har han arbetat på Borås Stadsteater.
Även skådespelerskan Anna Bjelkerud växlar mellan filmskådespeleriet och teaterscenen, och blir ofta uppmärksammad för sina rollprestationer. Bjelkerud tillhör ensemblen och sågs förra året i Idlaflickorna och även i Mordet på Marat. Här spelar hon en av titelrollerna, Helen, och möter Hannah Alem Davidsson i rollen som Agnes.
Hannah började arbeta på Backa teater 2015 och är sedan 2017 en del av Stadsteaterns ensemble. Förra spelåret spände hennes skådespelarregister över klassiskt idédrama (Mordet på Marat) via tysk ny dramatik (100 sånger) till komik och satir om kommunal upphandling (Vi hade i alla fall tur med ramavtalet).
Men låt oss återvända till pjäsen. Vad är det med Svalbackes univers? Och vad är specifikt för denna säregna och utmanande text. Jag tänker på de tidigare pjäserna. Uppsatta här och på Backa teater.
Shirins vargar berättade ändå om en händelse, om något traumatiskt som hade hänt och som bit för bit avtäcktes och lades fram inför publiken. Och Luciakandidaterna berättar kanske om en tillvaro, om att vara ung och att ingå i en tävling utan att riktigt veta varför. Men den här texten, Helen och Agnes, den vill så gärna bli till ett möte. Och det mötet både händer och händer inte mellan personerna på scenen. Och med oss i publiken.
Det ryms så mycket mellan Helen och Agnes. Det kan vara generationskonflikter. Det kan vara längtan efter kärlek och förståelse, men också efter frigörelse och förändring.
Det är två människor vi möter. Vad är det som har blivit så ömtåligt och finns detta ömtåliga egentligen mellan dem. Har det hänt något? Något förfärligt.
Vi väntar oss dramatik och vi får dramatik. Men denna gång inte ett avslöjande. Istället ett segt borrande i dialogen och i det som vi idag kallar relationer.
Och i språket. Och i skrivandet.
”I tanken är det lätt att anförtro sig till någon men det är det inte alltid i verkligheten. Inte för mig. Ibland har jag tänkt att det finns ett samförstånd mellan oss. Även om jag inte alltid har varit så säker på det.”
Säger Agnes till Helen.
Johanna Svalbackes text umgås, i mitt tycke, med t ex Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande, eller varför inte med Strindbergs Paria. Hennes text observerar medvetandets begränsningar och det som Hjalmar Söderberg kallar själens obotliga ensamhet. Men vill inte acceptera det. Det vill inte karaktärerna Agnes och Helen heller. Och oavsett om vi som sitter i publiken ser det som händer mellan dem med terapeutiska glasögon eller som ett rent formexperiment, så finns det nog anledning att känna sig lite träffad.
Det här är en föreställningsintroduktion till Helen och Agnes som har urpremiär på Lilla Scen onsdagen den 19 oktober, jag heter Sisela Lindblom och är föreställningens dramaturg.
Sisela Lindblom
