Här kan du ta del av vår dramaturg Anna Bergs introduktion till föreställningen En kort evighet. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna på introduktionen på Soundcloud (ca 6 minuter).
En kort evighet, som är skriven av Lolo Amble och regisserad av Gunilla Nyroos, spelas på Göteborgs Stadsteaters scen Studion. Jag som ger den här introduktionen heter Anna Berg och är föreställningens dramaturg.
”En kort evighet – en varm komedi om vardagen mitt i livet” står det på teaterns hemsida. En existentiell komedi har den också kallats. En komedi är det alltså, men inte på det där farsartade sättet som man lätt tänker, utan mer så som ett grekisk drama kan vara en komedi därför att det slutar lyckligt, till skillnad från tragedin. Vad nu lycka är i det här fallet, det får publiken avgöra. Det finns något drastiskt i replikerna och situationerna i Lolo Ambles pjäs, men det slängs inte i några dörrar. Här handlar det mer om vilka dörrar som öppnas och vart de leder. Det här dramat började faktiskt just i Grekland, på en strand på Korfu för 40 år sedan. Ibland är 40 år ett helt vuxenliv bort, ett nästintill antikt minne och samtidigt alldeles nyss, som en ännu varm fläkt med doft av cocos.
Har vi inte alla någon gång stått vid ett vägskäl? Kanske har vi då hört oss själva eller någon närstående säga något som verkar överträffa dikten. Den här dikten närmar sig det verkliga, det mänskliga. Repliker och situationer tycks vardagliga, precis så skruvade som våra vardagar ibland ter sig. För det är ju där, mitt i vardagen, som det livsomvälvande sker. Ens gamla mamma behöver omsorg. Ens eget lilla barn ligger på BB och ska föda tvillingar. En ungdomskärlek dyker upp från ingenstans. Plötsligt har man kanske sagt upp sig, fast det snart är dags för nedräkning mot pensionen - men dit är det väl ändå en evighet? Ja, en ganska kort evighet i så fall.
Tiden går både framåt och bakåt här, berättelsen skrivs snarare associativt än kronologiskt, vi är plötsligt på en nyårsfest som karaktärerna redan har refererat till i en tidigare scen. Ändå känns berättelsen tydlig, ungefär som när vi själva minns tillbaka eller ska återberätta ett skeende. Scenografen Agnes Östergren och ljusdesigner Ludde Falk har byggt upp en spelplats där det konkreta samsas med det flytande. Samma soffa kan stå i flera olika rum. Ett bord befinner sig i alla kök och i nästa stund är det ett skrivbord på kontoret. En vägg med lampor är fyrverkerier på en natthimmel, ett kontorslandskap och pulserande diskodunk. På en gång realism och poesi.
I fragmenten av minnen och vardag befinner sig våra karaktärer, mitt i livet där en sliten trettioåring ser sig i spegeln och plötsligt inser att hon ju faktiskt närmar sig sextio och att det är hennes dotter som är trettio nu. Visst kan man väl tillåta sig att vara lite trött efter allt man uppnått - men mer än något annat vägrar våra karaktärer att vara klara. De vill inte definieras av någon annan, inte bli befästa eller beskrivna som någonting de inte känner igen. Då är det bättre att skriva sitt eget öde, följa den där impulsen och se vart den leder. Ibland behövs en liten puff utifrån, som ett brevkort med ett namn och ett telefonnummer. Då kan det här bli en berättelse - som kanske redan är skriven i en röd skrivbok – eller så är det nu berättelsen skriver sig själv.
Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Hans Brorson och Tove Wiréen spelar dramats karaktärer, som alla söker sin egen agenda, som inte vill spela biroll i sitt eget liv, inte vill vara den omsprungna, den utstirrade, den tjatiga, den övergivna, den som inte vågade satsa, den potentiellt bedragna. De som inte bara vill bli betraktade utifrån.
Förutom av publiken, då. Publiken är varmt välkommen att stirra och betrakta.
Välkomna till Studion på Göteborgs Stadsteater. Välkomna till En kort evighet.
