Ta del av denna introduktion till föreställningen Shoot - kameran går! av dramaturg Anna Berg. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 11 minuter.
Teaterföreställningen Shoot – kameran går! är inspirerad av romanen Si gira av Luigi Pirandello, men berättelsen på scen skiljer sig en del från boken. Pjäsen är skriven av dramatikern Eva-Maria Benavente Dahlin tillsammans med Erik Holmström – och Erik Holmström har också regisserat uppsättningen på Göteborgs Stadsteaters Stora scen.
Jag heter Anna Berg och är föreställningens dramaturg.
Vi befinner oss i Italien 1914. Ännu en storfilm ska produceras i studion på filmbolaget Kosmograph, denna gång heter filmen Spartacus. Tekniken ska råddas, manuset bearbetas, roller ska tillsättas och skådespelarna ska hållas på gott humör - bland annat genom att tro att de är delaktiga i de konstnärliga besluten och förstås med god mat. Det senare tar kocken Vittorio hand om. Finansiärerna ska också hållas på gott humör och distributörerna ska hållas på gott humör och journalisterna ska hållas på avstånd. Och budgeten ska hållas och hjärtat ska hållas i schack och fingrarna i styr. Och så ska man ta emot en tiger, som, dömd att avlivas, ska skjutas inför kameran i filmens slutscen. Ja, det är ’business as usual’, med andra ord - men i fjärran anas stöveltramp och kanonmuller från ett annalkande världskrig.
Pirandellos Kameran går! – eller Si gira som den heter på originalspråk - är utgiven 1916 men skrevs något eller några år tidigare. Luigi Pirandello levde i Italien 1867 – 1936 och var en av Europas största författare under mellankrigstiden. Han fick Nobelpriset i litteratur 1934 och har skrivit in sig i litteraturhistorien med sina många romaner och noveller, men kanske främst med sin då mycket moderna och nyskapande dramatik. Mest känd är han för pjäsen ”Sex roller söker en författare”, där han leker med teaterns olika lager av fiktion och låter ett gäng ännu inte skrivna karaktärer leta efter någon som kan skapa deras verklighet och berättelse. ”Sex roller söker en författare” kunde ses på Backa Teater här i Göteborg för bara något år sedan.
I romanen Kameran går! får vi följa tankegångarna hos kameramannen Serafino Gubbio via hans anteckningsböcker. Det är en berättelse från det att han först kommer i kontakt med filmarbetarna på Studio Kosmograph till dess att han genom sin anställning där och genom sin kameralins blir vittne till en katastrof under en inspelning. Allt är nedtecknat som iakttagelser och resonemang, där han också gör filosofiska utläggningar och lägger ett pussel av minnen och tankar. Det är välformulerade reflektioner av en person, som annars mest tar sig an livet lite från sidan, eller, i sitt yrke, genom kameran. Han är bara handen som drar kamerans vev, ju mindre känslor desto bättre. Titeln Kameran går! (Shoot! i den engelska översättningen) anspelar på kameramannens svar på regissörens ”Var så god: tagning!” inför varje ny scen.
I Eva-Maria Benavente Dahlins och Erik Holmströms pjäs är platsen fortfarande Pirandellos Kosmograph. Likaså återfinns här flera av karaktärerna, eller i alla fall deras namn. Men sedan skiljer sig ganska mycket åt i de olika berättelserna. På många sätt följer pjäsen, mer än romanen, ett klassiskt händelseförlopp. Berättelsens plats är i föreställningen kvarhållen på scen: rummet är hela tiden detsamma, allt vi ser händer inne på Studio Kosmograph. Även tiden är sammanhållen och pjäsens få tidshopp görs mellan det som är manusets fyra olika delar.
Romanförfattaren Pirandellos funderingar om modernitetens hot finns med även i teateruppsättningen; det finns risker med den tekniska utvecklingen, inte minst när det gäller konst - eller krig. Men romanens kameraman Serafino har på scenen fått ge plats åt en kvinnlig kameraoperatör – här vid namn Pirandello.
Och visst är filmstudion en allegori för samhället och det som händer utanför glasväggarna, men det är också en föreställning om konstens villkor och konstnärliga försakelser. Den som känner till Anton Tjechovs pjäs ”Måsen”, som i mycket handlar om just det, upptäcker nog en och annan kärleksfull blinkning åt det hållet, liksom en och annan referens till mer samtida kulturdebatter. Och precis som filmen förhåller sig med ett visst mått av lögn i relation till den avbildade verkligheten, så leker Benavente Dahlin och Holmström lagom respektlöst med de olika förlagorna och låter betraktaren själv bestämma vad som äkta i de olika fiktionslagren.
Regissören Erik Holmströms tidigare teaterföreställningar förhåller sig ofta till glappet mellan roll och skådespelare. I flera av hans uppsättningar görs det helt konkret, i form av dockteater eller via olika artefaktiska förlängningar av karaktären. Sedan 2015 driver han Malmö Dockteater, som har gjort många uppmärksammade föreställningar, ofta i samarbete med andra teatrar. I många av dem används just dockor av något slag, men glidningen i gestaltning sker också på andra sätt, som t ex när han i Scener ur ett vuxenliv iscensatte Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap med barn i rollerna som vuxna och vuxna i rollerna som barn.
I föreställningen Stora Drömspelet, som gjordes för en ung publik på Helsingborgs Stadsteater, möter vi två skådespelare som verkar helt oförberedda på att det alls ska komma en publik. De improviserar därför fram en drömd historia med hjälp av allehanda prylar i ett förråd och skriver ut sig själva från scenen, så till den milda grad, att vi i föreställningens slutscen ser två plastpåsar med skor dansa med varandra mellan uppställda fläktar: det är svävande magiskt, vackert - och i all sin enkelhet fullt av sceniskt liv.
Automata, en föreställning från 2017 ställde frågan om vad som är teater ännu mer på sin spets: där finns varken text eller skådespelare, det är en föreställning som bygger helt på rörelse, ljus och musik men som ändå blir just teater.
Kanske är det därför stumfilmstiden lockar? Teaterns villkor, med levande människor på en scen, flyttar in i en tvådimensionell, rörlig bild utan mänskliga röster. Men i den här föreställningen återuppstår teatern, när Kosmograph får flytta in på Göteborgs Stadsteaters Stora scen och vi får träffa filmskådespelarna utanför sina roller – i den mån de alls tar av sig sina roller mellan tagningarna.
För att vara en Holmström-uppsättning är Shoot – kameran går! en ovanligt traditionell iscensättning, men som han själv säger, just därför något av ett experiment.
Föreställningens scenograf Maja Kall presenterar en tidstrogen filmstudio med glasvägg och högt i tak, sin tids tekniska nymodigheter och en lekfull tidsresa i kostym, såväl på som utanför filmduken. Men 100% tidstroget måste det inte vara, vi är på en teaterscen och lite får skarvarna mellan vårt faktiska nu och vårt skapade lov att synas. För föreställningens maskdesign står Patricia Svajger, som precis som dramats karaktärer, förhåller sig till de olika nivåerna av roll och karaktär. Nämnas bör också Göteborgs Stadsteaters attributmakare Frida Wernersson som haft i uppgift att, på bästa dockteatervis, bygga en livs levande tiger.
Välkommen till Studio Kosmograph! Och välkommen till Shoot – Kameran går!
/Anna Berg, dramaturg
