Ta del av denna introduktion till föreställningen Vildanden av dramaturg Sisela Lindblom. Välj själv om du vill läsa eller lyssna!
Lyssna till introduktionen på Soundcloud, ca 10 minuter.
Inledningen till våra introduktioner görs av skådespelaren Carina Boberg, mångårig och älskad medarbetare på Göteborgs Stadsteater.
Vildanden sätts upp här på Göteborgs Stadsteater i regi av Emil Graffman och i bearbetning av honom och dramatikern Lucas Svensson. Graffman har gjort sig skyldig till en rad vassa klassiker-uppsättningar här på teatern, som Ibsens Hedda Gabler, Strindbergs Fröken Julie och senast O’ Neills Lång dags färd mot natt. Också Sverigepremiären av Michel Houellebecqs Underkastelse i dramatisering av Svensson och i regi av Graffman, bör nämnas här.
I den här introduktionen hade jag tänkt prata om uppsättningen men först berätta lite om pjäsen och dess tillkomsthistoria. Vildanden skrevs 1884 - och 1880-talet är ett nästan osannolikt decennium i skandinavisk litteratur – så många romaner och pjäser skrivs och uruppförs då.
Så det riskerar att bli mycket bakgrundshistoria, etableringar, innan jag lyckas ta mig fram till uppsättningen och avsluta i ett nu –
Vad menas förresten med bakgrundshistoria, etableringar? Jo, i ett drama t ex om man kan ska berätta intressant om sammanstötningar mellan människor på en scen och om en händelse från det förgångna som ska få verkningar i ett sceniskt nu, så är det en del information som behöver etableras innan den scenen utspelas.
Och det är en avvägning hur mycket plats etableringarna ska få ta.
I Vildanden som pjästext, förmedlas t ex saker om personernas förflutna, deras bakgrund och deras nuvarande ställning i en inledande akt. Graffman/Svensson väljer att ta bort ganska mycket av den akten och även en del av intrigen framåt, för att kunna landa tidigare hemma hos familjen Ekdal. Ett nödvändigt val för en nutida publik som inte sväljer alltför krångligt utförda etableringar? Jo, men också ett förhållningssätt, som i förlängningen drar åt samma håll som Ibsen strävade i sin tid. Han och andra s k realister ville ta ett kliv närmare, och det chockade publiken. Vi får återkomma till det.
Vildanden skrivs 1884. 1880-talet är en litterär explosion som sagt. August Strindbergs Fadren, Fröken Julie och Fordringsägare t ex kommer i tät följd. De pjäserna berättar om könskamp, ett ord som dominerar i tiden, makt, under- och överordning och sexualitet. Emancipation är ett annat, hoppfullare ord, ja, tycker jag i alla fall, konstnärerna, inte minst de kvinnliga får energi ur den framväxande kvinnorörelsen och ur kravet på emancipation. Emancipation betyder just frigörelse från omyndigförklarande – och det var juridiskt så att kvinnan var underställd mannen och att den gifta kvinnan var omyndig ända fram till 1921.
Ibsens Ett Dockhem kom 1879 och blev omdiskuterad. Publiken såg en kritisk skildring av den gifta kvinnans beroendeställning. Nora, fann en ny väg, lämnade man och barn. Den framtidsvisionen om ett kommande kvinnligt uppbrott fick svar från andra dramatiker, t ex Alfhild Agrell som i sin debutpjäs Räddad menade att den gifta unga kvinnans situation var ännu mer tvingande och tragisk än Noras. Och Victoria Benedictssons skildrade i sin debutroman Pengar, en mycket vaken ung kvinna, knappast infantiliserad, som ingår ett s k resonemangsparti, gifter sig för att få pengar och är lite lockad av det, men efter hand börjar hon anse det jämförbart med prostitution. De kvinnliga författarnas egna huvudpersoner gav alltså skuggor, schatteringar och skiftningar till Nora gestalten och misströstade mer om att frigörelsen var nära …
Pjäsen Gengångare kom 1883 och i den närmade sig Ibsen det tabubelagda ämnet syfilis, en på den tiden obotlig könssjukdom som spreds i alla samhällsklasser. Och han skrev om ett hemlighållet faderskap som gav upphov till incest. Gengångare fick vänta innan någon teater vågade sätta upp den men sen gjorde den både skandal och succé.
Under arbetet med Vildanden skriver Ibsen följande till en kollega: ”Jag hyser inte längre några krav på att vara allmängiltig, jag tror inte att allmänna sanningar med någon inre rätt kan uppställas.” En intressant arbetshypotes för en dramatiker som tidigare undersökt människor som vill det absoluta och som på olika vis strävar efter att leva i sanning och därför våldsamt drabbar samman med sin omgivning..
Med Vildanden börjar en ny fas i Ibsens författarskap. Jaha. Och nu börjar det bli dags att summera. Så vad tar vi med oss från den förhistoria jag nu har etablerat, 1880-talet? Nu när vi tar svängen in mot det som ska komma: Vildanden. Uppsättningen. Det sceniska nuet som den här uppsättningen verkligen kan bli.
Jo förhoppningsvis något som vi har svårt att omfatta med tanken, men som kommer närmre när vi tar del av den helhetsupplevelse som en teaterföreställning är. Det var ju inte bara innehållsmässigt som pjäsförfattarna provocerade och lockade publiken på åttiotalet med tal om intima hemligheter hos borgerskapet – det var ju också genom estetiska val. Iscensättningen hade under romantikens inflytande varit präglat av en deklamatorisk stil och av ett ekvilibristiskt framförande, med stjärnspel i betydelsen berömda skådespelare som briljerade i starka känslouttryck. Nu ville dramatikerna och de progressiva bland teatermakarna ha ett mer realistiskt spelsätt. Ja, i Ibsens samtid gav förmodligen detta realistiska spelsätt en estetisk chock. Skådespelaren August Lindberg talar om Ibsens ”nya människor” och hur nya krav ställs på skådespelaren för att gestalta dem, de människor som framställdes på scenen är märkliga nutidsmänniskor, så levande att de av skådespelarna kräver ”full hänsynslös natursanning”
Men vad är ”full, hänsynslös natursanning”? Kommer den i flera lager, i inre och yttre positioner? Kan den aldrig ta gestalt i drömda rum…
Och nu är vi äntligen framme vid Vildanden 2022 på Göteborgs Stadsteater. Antalet roller är beskuret, antalet rum i dekoren likaså. Ensemblen och regissören letar med glimten i ögat och ändå närgånget efter 2022s hänsynslösa natursanning. Och var har vi hamnat i Ekdahls hem? Inte i salongen som det står i pjäsen. Och tiden? Jo, vi befinner oss i obestämbart 1940- 50 tal? Kanske är det 1949, då när gifta kvinnor också blev förmyndare och målsmän för sina barn. Vilket de inte hade varit innan dess.
Det är inte nutid. Allt har kommit lite närmre och ändå är inget avläsbart som nutid. Vi sitter redo och förväntansfulla inför den möjliga chocken.
Sisela Lindblom
