Vi fick en pratstund med poeten och akademiledamoten Jila Mossaed, aktuell som medförfattare till Upprorets poet.
Jila Mossaed är född i Teheran. Hon har skrivit poesi sedan ungdomen och har givit ut två romaner och tio diktsamlingar på persiska. Men 1986 var hon tvungen att fly, till Sverige.
Jila Mossaed är också prisad poet i Sverige med sju diktsamlingar på svenska från den första Månen och den eviga kon till den senaste Vad jag saknades här som gavs ut 2018. Tidigare i höstas valdes hon in i Svenska Akademien, på stol nummer 15. Här på Göteborgs Stadsteater är Jila Mossaed aktuell som medförfattare till Upprorets poet tillsammans med Rebecca Örtman.
Du började skriva poesi som väldigt ung och det är ju något som har påverkat ditt liv i allra högsta grad. Hur kom det sig att du och även din syster började skriva så tidigt?
– Vi levde i södra Iran där det är väldigt varmt och vi hade inte så mycket att leka med. Men vi hade böcker, så vi lekte med poesin. Jag och min syster, som är två år yngre än jag, började skriva. Min pappa var, som så många iranier är, poet och vi hade tillgång till massor av framför allt klassisk poesi hemma. Jag skrev dock modern poesi redan från början.
1986 var du tvungen att lämna Iran ”på grund av orden”. Berätta!
– Det var så att jag kom ut med en diktsamling och jag fick två hotfulla recensioner i regimens tidskrifter. Efter en vecka kom soldater hem till mig. De tog massor av saker med sig. Sen förlorade jag mitt jobb som manusskrivare för barnradioprogram. Det plus att min familj inte var religiös gjorde att jag kände mig tvungen att lämna landet. Jag kom till Sverige, till Hagfors i Värmland.
Den bild många av oss har idag av Iran är ett land fyllt av krig, flykt och hot mot oppositionella. Men det är också en civilisation som sträcker sig långt bak i tiden med en rik kultur. Inte minst har poesin en stark ställning. Vad betyder poesin för Iran och det iranska folket?
– Poesin i Iran har en flera tusen år lång historia. Och när Iran blev ockuperat av muslimer på 600-talet blev det inte tillåtet att skriva och prata på persiska. Konst och musik och mycket annat blev förbjudet. Men folket slutade aldrig att uttrycka sig och poesin blev väldigt stark. Vi har stora, stora poeter som Rumi, Hafez och Sadi och många många fler. Jag säger alltid att Iran är inte bara gas och olja. Det är poesin som är värdefull.
Upprorets poet handlar om den iranska poeten Forough Farrokhzad som levde så modigt men tyvärr dog väldigt ung. Hon är en ikon för miljontals människor. En symbol för kvinnors frihet. Upprorets poet är en kärleksfull berättelse om Forough Farrokhzads liv, och om hennes poesi.
Hur kom det sig att du och Rebecca Örtman har skrivit Upprorets poet tillsammans? Hur började ert samarbete?
– Det ringde en väldigt glad Rebecca. Jag vill träffa dig, sa hon, och jag har ett förslag till dig. Hon ville att jag skulle skriva en pjäs om Forough. Jag funderade och tänkte nej, varför ska jag göra det. Iranier kan så mycket om Forough. Och jag visste inte heller om svenskarna skulle vara nyfikna på henne. Men efter en månad bestämde jag mig för att skriva tillsammans med Rebecca.
Hur har ert arbete tillsammans varit?
– Det har verkligen varit glädjefyllt, men en utmaning. Det var ju första gången jag skulle skriva dramatik på svenska. Jag är ju bara en enkel poet.
Och så åkte du och Rebecca till London, bland annat för att träffa dokumentärfilmaren och författaren Ebrahim Golestan, han som var Foroughs älskare en gång i tiden. Hur uttryckte han sig om Forough efter så lång tid?
– Han var så fylld av sig själv och ville inte prata så mycket om Forough. Men det var intressant att upptäcka honom på det sättet. Jag tycker synd om Forough, att hon älskade honom.
Här kan du läsa om Upprorets poet.
