Den 11 februari är det 44-årsdagen för den islamska revolutionen i Iran. Jag minns svagt nyhetsbilderna när Khomeini klev av planet i Teheran från sin exil i Paris. Jag gick i gymnasiet då.
Khomeinis maktövertagande kastade tillbaka kvinnornas rättigheter i samhället till medeltiden. Negar Josephi var då tre år och hennes familj lämnade Iran 1984. Josephi har bott runt om i världen och studerat i New York. Hon är nu frilansande journalist efter många år på Sveriges Radio.
Här pekar Josephi på att det är logiskt att det är kvinnorna som startat den pågående revolutionen. Kampen om kvinnans rättigheter hade kommit ganska långt redan under den då störtade shahens tid.
Vi är många som är starkt påverkade av beslutsamheten, hoppet och den totala oräddheten hos alla de unga kvinnor som i kampen för frihet, med uppenbar risk för sina egna liv, trotsar en förlegad diktatur som tror att den företräder Gud.
/Björn Sandmark för redaktionen
I september 2022 satt jag hos mina föräldrar och tittade på nyheterna på en av persisk TV- kanal. En flicka låg på en sjukhussäng och hade en tub som gick in hennes mun. Hon såg ut som om hon låg i koma. Speakerrösten till inslaget berättade om en kurdisk flicka som hade blivit ihjälslagen av den iranska moralpolisen. Min mor reagerar med ett ryck samtidigt som hon säger ”Dom dödade henne”. Mahsa Jina Amini blev ihjälslagen för hon inte hade tillräckligt bra hijab. Jag funderade ett tag om hon blev ihjälslagen för att hon var kurd, för att hon var kvinna eller för att hon var bara en människa i ett land där människor hålls som gisslan i ett islamistiskt hat.
För många år sedan läste jag en antologi där olika feminister och människorättsaktivister hade bidragit med olika texter. Bland författarna fanns advokaten och människorättsaktivisten Mehrangiz Kar. Hennes berättelse utspelade sig mot slutet av den islamiska revolutionen i Iran 1979. Hon och hennes väninna stod utanför ett skyltfönster till en klädbutik i Teheran och skrattade åt att skyltdockorna var beslöjade. Inte tänkte de på att inom kort skulle de själva bli tvungna att bära slöja.
Negar Josephi. Foto: Karl Gabor.
Kvinnor som upplevde revolutionen i Iran har berättat för mig att om kvinnosaken inte var en fråga de brydde sig om före revolutionen så blev den det då. De första åtgärderna efter revolution handlade om kvinnan. Idag har även männen anslutit sig och skanderar slagordet ”Kvinna Liv Frihet”.
När jag ser bilder från protesterna som började i september 2022 kan jag inte låta bli att tänka på kvinnorna som gick med i den islamiska revolutionen. Hur kunde de stötta den revolution som skulle beröva dem själva all den frihet som deras barn och barnbarn nu är ute kämpar för att få tillbaka? Jag tänker på alla dessa unga kvinnor och män som gripits och avrättats genom åren av den regim som deras far och morföräldrar gav makten. När jag frågar dem som var med på gatorna 1979 får jag nästan alltid svaret ”Vi blev lurade. Vi trodde att vi skulle få demokrati men det blev värre än innan.”
Den iranska kvinnorörelsen dateras ända tillbaka till Qajar-Dynastin på 1700-talet. Men det var inte förrän under Pahlavi-eran (1925-1979) som kvinnor fick möjlighet att ta plats i samhället. Kvinnor kunde utbilda sig, fick högre löner, rösträtt och till och med platser i parlamentet. Familjeskyddslagen, som inrättades 1967, gav kvinnor juridiska verktyg till att ta kontrollen över sina liv. Där ingick förbud mot barnäktenskap, ändring av skilsmässolagen och vårdnadslagar till kvinnornas fördel. Även om Pahlavi-eran hade negativa sidor så var dess konsekvenser för Irans kvinnor positiva. Idag har enbart mannen rätt till vårdnaden av barnen och skilsmässa kan en kvinna bara få om mannen ger henne den.
Det var framförallt intellektuella kvinnor som anslöt sig till revolutionen 1979 och en av dem var journalisten Nooshi Amiri. Hon jobbade för tidningen Kayhan och fick som enda kvinna intervjua Khomeini. Hon frågade: ”Vissa människor säger att den islamska revolutionen är en regressiv rörelse, men genom att låta mig som kvinna intervjua dig visar ni att den islamska revolutionen är en progressiv rörelse. Vad tänker ni om det?” Khomeini svarade ”Vi bad inte dig komma hit. Islam behöver inte vara progressiv. Framsteg är inte det som du tror.” Amiris artikel fick rubriken ”I ett islamistiskt styre existerar inte diktatur.” Nyligen uttalade hon sig om den intervjun och sa då att hon för första gången i sitt liv hade blivit rädd och att hon kände sig tvungen att sätta den rubriken på sin artikel.
Negar Josephi i årskurs 2, iklädd grön duffel och vit slöja, nummer 2 från vänster.
Det är svårt för mig som delvis växte upp under det islamistiska styret att lyssna på människor som deltog i revolutionen. Jag blir så lätt arg. Visste de verkligen inte vilka de gav sitt land till? Visste de inte vad religiösa män gör när de får makten? Det fanns varningssignaler redan då. I ett av Khomeinis tal innan 1979 fördömde han Pahalavi för att han givit kvinnor rättigheter. Men människor befann sig i en sorts förrevolutionär trans och ingen ägnade någon större uppmärksamhet åt vad ayatollan sa från sin exil i Paris. Khomeini var tydlig med att ramen för kvinnornas plats i samhället skulle avgöras av islam. Och ingen besvärade sig själv att fråga vad islamisk lag innebar. Folk fokuserade enbart på att störta Shahen och tänkte inte så noga på vad som skulle komma efter.
Khomeinis manifest cirkulerade bland universitetensstudenter. Shahen hade förbjudit det och man kunde få fängelsestraff om man blev påkommen med att äga ett exemplar. Min far hade läst manifestet och litade inte på islamisterna. Han deltog aldrig i revolutionen och än idag säger han att Shahens största misstag var att han förbjöd skriften, att shahen borde ha låtit alla läsa den. Men det var på den tiden då han var Shahernas Shah och led av ett enormt storhetsvansinne. Han skulle skina för hela världen. Förblindad av sin egen förträfflighet.
Khomeini kom tillbaka till Iran i februari 1979 och i mars införde han obligatorisk hijab. Dagen efter tillkännagivandet av klädkoden gick tusentals kvinnor ut i en protest på Teherans gator. Men då var det försent. Sen kom andra lagar, familjskyddslagen avskaffades och en moralpolis inrättades, som åkte omkring på gatorna och trakasserade kvinnor. Jag minns när jag som barn satt i bilen och såg hur moralpolisen slog och släpade kvinnor på marken. Ofta tittade jag ut genom bakrutan för att se om basijen följde efter oss. Straffet för ”dålig hijab”, att håret stack fram för mycket under sjalen, var att bli piskad och böter.
En kvinna som misstänks vara anhängare av Shahen trakasseras av manliga revolutionsanhängare, Teheran 25 januari 1979. Foto: Abbas Atar.
Femtio år av framsteg gick förlorade. Istället fick nya generationer av kvinnor växa upp under islamisternas förtryck. Men det som hände under Phalavis era var så progressivt att det levt kvar i kvinnornas minne. De protester vi sett de senaste månaderna är en fortsättning på det som hände 2017 då kvinnorättsaktivisten Vida Movahed ställde sig på ett elskåp, tog av sig sin slöja, fäste den på en pinne och viftade med den för att protestera mot obligatorisk hijab. Det var första gången efter den islamiska revolutionen som en iransk kvinna tog av sig sin hijab offentligt. För varje år har demonstrationerna blivit mer intensiva. Under de senaste månaderna har tusentals gripits, torterats och avrättats. Sammanlagt har 500 människor dödats. Men kvinnornas krig har bara börjat.
Somliga säger att islamisterna började med kvinnorna och därför kommer kvinnornas kamp att störta den här regimen. Just nu är protesterna inte lika intensiva som i höstas men kriget pågår. Aldrig har iranier, både inom landet och i exil, varit så målmedvetna. Barnbarnen har lärt sig exakt vad de ska ta tillbaka.
