Pjäsen Dom blinda av Astrid Saalbach, som under våren spelats på Göteborgs Stadsteater, är en text med många tolkningsnivåer - både en rafflande thriller och en metafor över människan som utkastad i universum. Vi bad filosofen, författaren och psykoanalytikern Peter Jansson att läsa pjäsen och ge sin bild av händelserna på callcentret, där Rune en dag börjar som IT-tekniker. Jansson finner en starkt civilisationskritisk text med rötter tillbaka till antiken.
Den danska pjäs- och romanförfattaren Astrid Saalbachs dramatik har alltmer kommit att skildra civilisationens förfall. I den mångfacetterade och kusliga pjäsen Dom blinda anar vi i en mörk och grym värld apokalypsens spöken. Ett blomstrande callcenter, en inrättning för flitiga och synskadade telefonförsäljare som arbetar för ett telemarketingbolag och säljer allt från elabonnemang, adoption av orangutanger, till medlemskap i politiska partier, kastar ljus över den moderna människans vilsenhet och blindhet inför en pågående och framtida världskatastrof. Osäkerheten om var denna anonyma teletjänstcentral fysiskt hör hemma kan i sig beteckna förhållandet att callcentertjänster är geografiskt oberoende – att företagen inte sällan är belägna på platser med god tillgång på personal beredda att arbeta till låg lön, eller där regionalt investeringsbidrag, sysselsättnings- och etableringsbidrag eller strukturfonder kan erhållas – men även samtidmänniskans rotlöshet och främlingskap. På flykt undan vår splittring och våra existentiella villkor och öde har vi förvandlats till marionetter i ett teknifierat kapitalistisk konsumtionssamhälle.
Tilde, Eva ochJesper arbetar under svåra villkor – med prestationsövervakning, monitorering av telefonsamtal, ergonomiska brister, muskuloskeletala problem, och med tidspress och bonussystem som motverkar samarbete – och gestaltar de undermåliga arbets- och hälsoförhållanden vid callcenterföretag.
Gruppledaren Asger manar på de anställda och hetsar dem inför varandra i konkurrerande syfte att arbeta hårdare. Han bjuder Tilde på en kaka till kaffet om hon under arbetsdagen kommer upp i tre medlemskap och ett glas öl på fredag om hon når upp till sitt eget mål. När Britta klagar på smärta i knäna, oroar sig för begynnande reumatism och att hon arbetar för mycket, känner sig stressad, och funderar på att sluta och i stället börja skriva, då ifrågasätter Asger hennes tvivel och lojalitet inför företagets framtid: ”Allt det vi skapat? Våra anställda … Vart ska dom ta vägen? Vem vill ha dom? Ingen, hur långa utbildningar dom än har, hur duktiga dom än är. Kan du inte vänta lite? Ge det en chans?” På försåtliga vägar frammanar han en skuld- och lojalitetskonflikt, och i företagets hägn bekräftar mellanchefen bara prestationer i form av pengar och vinningslystnad. Redan tidigare har han inför Eva slagit fast att de sysslar med ren affärsverksamhet och inte välgörenhet, och om deras kunder har det svårt och är ensamma, det kan de inte ta hänsyn till.
I termer av ekonomiska intressen igenkänner företagets verksamhet inte mänskliga frågeställningar och konflikter, och då de anställda är synskadade - kan vi inte i detta förhållande se hur teaterstycket i ironisk mening upplyser oss om att all affärsverksamhet i det fördolda blundar för och instrumentellt utnyttjar existentiella frågor och dilemman? I offentligheten vill bolaget sprida god publicitet genom att anställa personer med synnedsättning, men i själva verket förstärker deras blindhet i det tysta deras hörsel, och är det inte därför de har ett rykte om sig att vara osedvanligt lyhörda? I Asgers ögon är hemligheten deras totala närvaro, den fördel de har framför andra seende försäljare: ”Vi kan lyssna, koncentrera oss på just det samtal vi är igång med. Vi sitter inte och gör en massa annat, kollar Facebook eller ritar krumelurer.”
Med orden om profithunger och frånvaron av förståelse och respekt för mänskliga värden vidgar Dom blinda blicken bortom det enskilda affärsbolaget och visar hur vår samtid förlorat sig i det industriella samhällets kapitalistiska ideologi. Senkapitalismens och liberalismens tidevarv underblåser en tokoptimistisk lyckoindustri som den enda moraliskt trovärdiga och regelrätta i en narcissistisk samhällsordning.
Pjäsen skildrar inte bara tillvaron på en arbetsplats, utan reflekterar samtidigt över hur de anställda på livets andra arenor – vänskap och kärlek – förvandlats till njutningsautomater i en tvångsglädjekultur, och blint disciplinerat sig till att endast uppleva individuella lyckokänslor och en förhoppningsfull och sorglös fullkomlighet, där negativa och smärtsamma känslor förnekas och rensas bort. Men ett samhälle som föreskriver och bara igenkänner en positiv och entusiastisk hållning i förhållande till motgångar och elände i livet, föder ytlighet och egoism. Asger behandlar den nyanlände tekniske supportern Rune illa: ”Vem är det? Står mitt på golvet! … Har du inte ögon i skallen? … Använd dom då! Varför sa du inget?” Och Tilde säger: ”Eva bryr sig mycket om sitt utseende … kläder och sånt, eller hur?” Med en särpräglad språk- och föreställningsvärld och återgivning av de anställdas förflackade relationer och frivola samtal, frammanar Saalbach med en absurdistisk och satirisk ton en obehaglig och kylig stämning som följer av narcissismens klibbiga närvaro i mänskliga sammanhang. Med elak min pikar Britta Asger: ”Stackars Asger, älskar kvinnor. Nu kan du inte ens se dom längre, bara känna deras doft.”
I självupptagenhet sluter sig var och en i ensamhet, och i Dom blinda isolerar sig telefonförsäljarna från Rune. Genom ett eget påhittat språk fryser de ut honom, och i ett samtal på kontoret säger Eva: ”Sof tevle uplada mklipukluda.” Tilde svarar: ”Helledrom u pidu doloreheja!” Och Rune utbrister: ”Vad säger ni? Nåt om mig? … Jag vet att ni har ett eget språk … För att ni aldrig vet om ni är ensamma. Så ni kan prata fritt!” Bakom en glättig och sorgfri attityd och skiftningarna i deras känsloläge anar vi det latenta hotet och våldet. Rune lägger krokben för Eva som faller. Blinda och förblindade av rädsla har en brist på tilltro likt ett virus spridit sig, men avsaknaden av förtroende och meningsfyllda band behöver kompenseras med betydligt hårdare och rigidare gränser: ökad byråkratisering och kontroll, kamera- och prestationsövervakning, monitorering av telefonsamtal, kränkande härskartekniker, och Rune känner sig förföljd …
Känslor av tomhet, meningslöshet och alienation löper i dramat som en underström när en ytlig form av igenkännande har ersatt tillit och ett autentiskt erkännande. Genom en moralisk förflackning har mänskliga och etiska värden satts på undantag och en massiv rädsla för allvar trätt fram. De enskilda människorna har inte längre rätt att vara olyckliga.
Men lidandet är en oundviklig del av vår existens, och ett liv – oavsett kultur, tid och epok – utan umbäranden och konflikter har aldrig funnits, det är tomt och saknar värde. Dom blinda ger kropp och mening åt vad psykoanalysen och existensfilosoferna alltid fört fram: utkastade i världen genom en ursprunglig våldshandling är vi alla utsatta, rotlösa, övergivna, sårade och hjälplösa varelser. Livet är ont i sin rot, hävdade Karin Boye, och när vi ser de blinda kan vi inte annat än böja oss inför August Strindberg som framhöll att det är synd om människorna. I det tysta lider vi med de blinda och kan inte annat än känna ömhet och sympati med deras gripande livsberättelser.
Eva berättar för Rune: ”När jag var tjugofem kunde jag fortfarande se … Helt normalt. Tills jag vaknade en morgon och såg allting genom typ ett rött filter. Två månader senare var jag blind … Fullständigt … Dom försökte operera och trodde först att det hade lyckats, men så var det något … ett eller annat, som gick galet. Det sista jag såg var löven som slog ut, den våren.” Asger säger till Britta: ”Jag har varit hos läkaren, halvårskontrollen. Inte för att han kan göra nåt, bara för att kolla läget … bara ett par nervtrådar kvar. Två av jag vet inte hur många tusen fungerar fortfarande. Det dröjer inte länge förrän dom också dör, och sen är jag blind.” Och när Rune frågar vad som har hänt Jespers ögon förklarar han: ”Dom togs bort när jag var liten. Jag fick cancer, först i det ena och sen i det andra. Inget jag kommer ihåg.”
Präglade och ansatta av egna tidigare liv och historier är de alla tvingade att tillsammans framleva sina förluster och besvikelser i längtan efter kärlek, vänskap och erkännande, och det är då som de från att ha varit anonyma, intetsägande och cyniska gestalter förvandlas till unika och älskvärda karaktärer. En möjlig vänskap hägrar när Rune och Jesper är ute och promenerar och den förre avslöjar att han är förälskad i Tilde: ”Du får inte säga det till någon … Vad skrattar du åt? Tycker du att det är kul för att hon är … för att hon är … men inte jag? … Jag slår ihjäl dig.” Jesper svarar: ”Jag ska knipa käft, det lovar jag … svär … vi är vänner.” Eva har blivit kär i Rune, sträcker fram armen och får tag på hans t-shirt: ”Vi är för oss själva … Jag vill bara lukta … Du doftar så gott.”
Med lyhördhet och klarsynthet avslöjar Saalbach hur de alla i förakt för svaghet och egna känslor har kommit att blunda för sitt eget ansvar och sin skuld till livet och hamnat i ett tillstånd av existentiell viktlöshet och vilsenhet. Det är blott blindkäppen som binder Jesper till jorden. De meningsbärande orden och det allvarliga samtalet har inte längre någon tyngd, och i ett sökande efter enbart imaginära former av igenkännande, av likhet och inte skillnad, speglar de sig i varandra. Orden och tecknen som bekräftar vem jag är har förlorat sin makt, deras betydelse som barriär mellan mig och den andre har störtat samman och skrumpnar …
Utfästelsen för pakter och förtroenden människor emellan, den lagbundna gräns som hindrar oss från att blint svara på blodets rusningar, har vittrat sönder, och striderna på liv och död kan inte längre bemästras till en inre kamp mellan mig och den andre, utan levs omedelbart ut i konkreta duellsituationer. I åstundan efter gemenskap och kärlek och i frånvaro av bekräftelse hamnar Rune i en rivalitets- och kampsituation. Han följer efter Jesper och Tilde, håller sig gömd och i smyg ser han henne kyssa honom. När han hör sitt eget namn nämnas – när de talar sitt hemliga obegripliga språk – kastar han utan att avslöja att det är han, sten på Tilde som behöver ta sig till sjukhusakuten. Han vill bli sedd, men de blinda kan inte se honom. Han vill att Tilde – som han är förälskad i – känner på hans ansikte, men hon kan inte och har inte heller någon önskan att se honom: ”Vadå? Är det upphetsande att bli sedd av en blind? Jag tror … att du ser underlig ut.”
Han vill döda blindheten och de ögon som kan se. Runes tragik består i att han inte kan igenkänna värden och dimensioner bortom seendets, bildens och illusionens kategorier. Fångad i ett duellerande bildrum finner han inget erkännande i en överindividuell symbolisk ordning, där talet och språket kan skapa en tillitsfull mänsklig gemenskap.
Måhända redan från början övergiven, förkastad och i livet oönskad, utan någon myt om vem han är och hur kan kom till, upprepar Rune en överväldigande exilfrånvaro. För honom innebär igenkännandet blott en påminnelse om en redan ursprunglig bottenlös avsaknad av erkännande, och utan en tidigare inom sig symbolisk förankring och tillhörighet, hur kan han då möta och uthärda den främmande situation han nu är ställd inför? Hans egen ankomst medför en djupgående förändring i arbetskamraternas tillvaro. En blödning uppstår i deras värld av illusorisk frihet. Han är en inkräktare, och i rädsla och medföljande aggressivitet stöter de bort honom. För Rune har denna handling en katastrofal innebörd, han kan omöjligt uthärda och symbolisera denna skrämmande verklighet – som påminner honom om ett redan existerande förkastande – och den kommer att ansätta, tränga sig på, hemsöka, förfölja honom …
Ett passions- och svartsjukedrama förvandlas till en livsfarlig paranoid situation. När Eva försöker förföra honom skriker han: ”Släpp mig, din hora … Det är ni allesammans, horor! Det enda ni har i skallen: kyssas och knulla. Ni fångar en i nätet och när det lyckas, när man hänger där och sprattlar, då blir man ratad. Så hittar ni nån annan!” Fastän Eva insisterar på att alla tycker om honom och att ingen fäller några onda ord om hans arbetsinsats, känner han sig manipulerad: ”Tror du inte jag vet det? Tror ni inte att jag kan höra det? När jag går i korridoren, eller sitter i matsalen, till och med på skithuset tisslas och tasslas det. På tåget har det också satt igång, om nån av era jävlar åker med!” Inför Britta och Asger erkänner Rune att han är trött, ”kan inte sova. Dom bankar i rören hela natten, blinkar med lyset.” Asger: ”Grannarna?” Rune: ”Skuggar mig. På resan hit med, jag blev tvungen att stiga av tåget två stationer för tidigt, för att några av dom steg på … Dom tar sig in i min lägenhet när jag är på jobbet. Har satt upp mikrofoner och små kameror överallt, i min tv och xbox med. Till och med i kameran på min dator har dom satt dit en kamera till, när jag tittar in i den tittar dom på mig … Dom är nästan ifatt mig, ni måste hjälpa mig! … Lucifers änglar … Kriminella, medlemmar av olika brottssyndikat … Underrättelsetjänsten med … Och andra, utländska, CIA, M16, FSB … Dom skickar in störningar … suger ut mina tankar. Dom har upptäckt vem jag är … vad jag kan … Rädda jorden.”
När Rune är ute och igen promenerar med Jesper, avslöjar han att han i honom och Tilde ser förföljarna: ”Är du säker på att dom inte satt in en kamera i dina ögon. Det är nåt som kör runt därinne? Hallå? … Hallå, era jävlar? Kan ni se mig? … Ni är ihop med varann, du och … hon, ho … ho … ho … Är hon ett bra ligg? Du behöver i alla fall inte sätta ögonbindel på henne, haha. Hur hittar du själva hålet? Måtte se skoj ut när ni bökar runt … Jag har sett er, dig och henne, många gånger. Hur ni pussas och kramas, ni kan inte hålla fingrarna borta. Har hört vad ni säger om mig … ” Fastän Jesper förnekar att de talar om honom, att han är Runes vän och inte vill honom något ont, tar Rune fram en kniv, hotar honom och avslöjar att det var han som kastade sten på Tilde: ”Loser kallar ni mig. Ett riktigt missfoster till loser! … Jävla fanskap, din mun borde fyllas med jord, det blir den snart också … Jag vet vem du är, vad tecknet i din panna betyder … Du är en av dom, Lucifers änglar.” I skräck och förtvivlan hoppar Jesper, han faller ner på spåret och blir överkörd av tåget.
Det är en skrämmande, kraftfull och skarp teckning av misstänksamhetens och paranoians uppkomst och anatomi. Hur storhetsvansinnet outsagt närvarar och härskar i bakgrunden i ett desperat försök att hantera ett massivt självhat. De en gång älskade förvandlas till onda förföljare och i förföljelsemanin igenkänner vi hur deras obegripliga språk återvänder i förtäckt form. När Rune gör sig själv blind upprepar han hur Jespers egna ögon en gång togs ut, han betalar sin skuld och i en absurd form av försonande handling blir han en av dem. Men om vi uppfattar Dom blinda som blott en ödesmättad fallberättelse om vansinnets mekanismer och inte sällan tragiska utfall, förbiser vi dramats djupare innebörd.
Vi har alla att uthärda världens anblick. Det är kusligt att inse att i existentiell mening kastar Runes hallucinatoriska och paranoida villa i själva verket ett tvivel över verklighetens trovärdighet och soliditet. Finns det ingen sanning i vad han tror sig ha hört eller sett? Med tvivlet och rädslan som hemsöker publiken avslöjas och misstänkliggörs även åskådarens tillhörighet i och tilltro till vad han eller hon uppfattar som en objektiv realitet. Med konstnärlig genialitet blottlägger Dom blinda bortom våra skygglappar verklighetens sanning. Vi tror att vi är fria, men apokalypsens spöken förföljer även oss, och när vi lyssnar till försäljarnas eget påhittade språk och hör hur det kliar i Runes ögon, maskarna och insekterna som krälar därinne, och ser när han med naglarna river sönder ögonen och vätskan som rinner ut – då öppnar sig en reva även i vår verklighetsuppfattning.
Vi upptäcker en förgänglig värld, och om vi alla blundar för vår flyktiga existens är det dödens egna ögon som nu betraktar oss och vi tvingas möta den obönhörliga och tragiska sanningen som Samuel Beckett för evigt slagit fast: ”Kvinnan föder grensle över en grav, det glimmar till för ett ögonblick och sedan är det över.” Ställda öga mot öga med denna dödliga och i grunden outhärdliga blick, påminner Saalbach oss om vårt eget blinda och eländiga tillstånd, och hon manar till eftertanke om bestående värden. Långt borta i antikens förflutna anar vi silhuetten av en annan tragedi som även den med sin rika mänsklighet och stora skönhet behandlar lidandets och medlidandets tematik. När jag ser den landsflyktige och åldrade Oidipus som med utstuckna ögon stapplar fram i Kolonos frågar jag mig: är det honom som Rune ville återupprätta eller döda en andra gång?
