Bertolt Brecht lämnade Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933. Efter kortare tider i Österrike och Schweiz landade han och Helen Weigel i Danmark och fick bo hos en dansk författare – Karin Michaelis på ön Thurö utanför Svendborg på ön Fyn. Där bodde de i fem år innan flytten till Sverige 1939 och året därpå till Finland. I sin finska exil skrev han bland annat ”Puntila och hans dräng Matti” tillsammans med Hella Wuolijoki, som i höst går upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Pontus Stenshäll. I denna text berättar Holger Teschke om Brechts danska tid. Det är en smal stig mellan långsamhet och omväxling på den idylliska danska ön och ger lite perspektiv på författarens exiltillvaro. Texten har tidigare publicerats i Theater der Zeit. Red. Björn Sandmark
Världens stilla undergång i Dansk-Sibirien.
Bertolt Brechts exil i Svendborg
av Holger Teschke
På våren 1939, strax innan sin flykt till Sverige, valde Brecht en kort dikt som motto för sina ”Dikter från Svendborg”, som kom till mellan 1934 och 1938 och publicerades i Köpenhamn i juni 1939. Den låter som en sorts resume´ av hans nästan femåriga exil i Danmark;
”Med tillflykt under det danska stråtaket, vänner/ Följer jag er kamp. Här sänder jag er / Av och till verser, uppskrämd / Genom blodiga ansikten över sund och genom lövverk. / Använd det som når er, försiktigt! / Gulnande böcker, osammanhängande berättelser / är min dokumentation / Ses vi igen / Vill jag gärna bli lärling på nytt”.
Men det var inte bara dikter som Brecht skickade till sina vänner i Berlin, Prag, Moskva och New York. I fiskarstugan i Svendborg, som han köpt redan i augusti 1933, skrev han bland annat ”Dreigroschenroman”, pjäserna ”Die Rundköpfe und die Spitzköpfe”,
”Fru Carrars gevär”, Tredje rikets fruktan och elände”, såväl som den första versionen av ”Galileis liv”. Därutöver ägnade han sig åt uppförandena av sina pjäser med hjälp av Ruth Berlau och Per Knutzon i Köpenhamn och om ”Mutter”-uppsättningen på Theatre Union i New York, skrev utkast till manus i London och ett flertal teaterteoretiska skrifter som han sedan sammanfattade i ”Messingkauf”. Det var de mest produktiva åren av hans exil – och de mest spänningsfyllda. För den utveckling Brecht gick igenom mellan 1933 och 1939 i Danmark var bitter. Det var inte bara den politik som KPD bedrev (Kommunistische Partei Deutschlands) innan och under nationalsocialisternas ”maktövertagande” och den tilltagande ideologiska inriktningen för de europeiska kommunistiska partierna utifrån Stalins direktiv som gjorde honom förfärad. Mot bakgrund av skådeprocesserna i Moskva 1937 och gripandet av hans vänner Sergej Tretjakov, Michail Kolzow, Carola Neher och Maria Osten insåg han också att Stalin stärkte sin makt med samma skrupulösa metoder som Hitler. Men eftersom Sovjetunionen var hans enda hopp i kampen mot fascismen anförtrodde han bara sin journal, som han påbörjade i juli 1938, sin förfäran:
”även kolzow gripen i moskva. min sista ryska förbindelse med dem där borta. ingen har hört något om tretjakow, som sägs vara ´japansk spion´. ingen har hört något om neher som ska ha genomfört trotskistiska affärer i prag på uppdrag av sin man. reich och asja lacis skriver inte längre, grete får inte längre några svar från sina bekanta i kaukasus och i leningrad.” (Januari 1939)
Brechts motstånd mot denna utveckling bestod i en outtröttlig produktivitet. Även om uppsättningarna av hans pjäser i Köpenhamn, Paris och New York inte precis muntrade upp honom, förlorade han i alla fall inte humorn i sin exilort ”Dansk-Sibirien” som han kallade ön Fyn. Med tanke på de ökande angreppen på hans teater noterade han: ”moskva-klicken hyllar nu HAYS pjäs HA om den röda klövern. det är äkta socialistisk realism. ny som gammal. här skapade ett geni helt opåverkad av modesvängningarna och förvirringen i sin samtid. vad är form? här finns innehåll. pjäsen är ett stycke sorglig skit, sudermann däremot är ett framsteg. men där finns människor av kött och blod papp och rött bläck. uppenbarligen (?) har man nu på scenen istället för kött och blod papp och rött bläck, som då ska se ut som kött och blod.” (27 juli 1938)
Uppmuntran under sådana kontroverser fann han inte bara när han skrev pjäser, utan också när han fick besök av sina vänner och släktingar. Utöver Karin Michaëlis, som bodde på andra sidan av sundet på Thurö och som hade bjudit in och stöttat Brechtfamiljen ekonomiskt, kom Walter Benjamin, Hanns och Lou Eisler, Karl Korsch, Fritz Sternberg och hans vänner Otto Müllereisert och George Pfanzelt. De spelade schack och hade nyheter från Tyskland som man inte kunde höra på radio eller läsa i tidningar. Även om Brecht som ”husägare” inte kontrollerades så strängt av den danska polisen som hans medarbetare Margarete Steffin, så var han ändå tvungen att kämpa för att få sitt uppehållstillstånd förlängt och för att få sina honorar och tantiem översända. Därför åtog han sig alltid varje halvvägs acceptabelt uppdrag och sökte till och med ett stipendium hos American Guild for German Cultural Freedom. Trots sina ekonomiska problem bjöd han alltid in vänner till Svendborg för att undkomma en ökande isolering. Redan i december 1933 skrev han till Walter Benjamin: ”Det är angenämt här. Inte alls kallt, mycket varmare än i Paris …Vi har radio, tidningar, spelkort, snart Era böcker, öppna spisar, små kaffehus, ett riktigt lätt språk och världen går under långsammare här.” (22. December 1933)
Det lyckades faktiskt för honom och Margarete Steffin att locka Walter Benjamin till Fyn. Dennes nedteckningar av ”Samtalen i Svendborg” mellan 1934 och 1938 tillhör de mest informativa om Brechts verkliga hållning till den politiska utvecklingen i Sovjetunionen. I ”Flyktingsamtalen” låter han sitt Alter Ego, fysikern Ziffel, säga: ”De skarpaste dialektikerna är flyktingarna. De är flyktingar som en följd av förändringar och de studerar inget annat än förändringar. Från de minsta tecknen dra de sedan de största slutsatserna, det vill säga om de är förståndiga.” Brecht förstod vad som hände i Moskva och i övriga världen.
Utöver pjäserna och dikterna från Svendborg-tiden har också ”huset med det danska stråtaket”, hans trädgård och hans träd hamnat i litteraturhistorien. I hans arbetsrum med utsikt över sundet hängde tre japanska No-masker, den kinesiska rollbilden med ”tvivlaren” och Hegel-citatet ”Sanningen är konkret”, som han satt fast på en av balkarna. I den ”Steffiniska samlingen” från 1938 beskriver också Brecht trädgården framför sitt hus: ”Över sundet hänger regnmoln, men trädgården / Förgylls ännu av solen. Päronträden / Har gröna blad och ännu inga blommor, körsbärsträden däremot / Blommor och ännu inga blad / De vita bladen /Verkar slå ut ur de torra kvistarna. / Över sundets krusade vatten / Rör sig en lite båt med lagade segel / Med stararnas kvitter / blandas fjärran åska / Tredje rikets manövrerande fartygsskyttar.”
Efter det att Brecht och hans familj flytt till Sverige såldes huset till en granne som bodde där till 1952 och som därefter sålde det vidare till bildhuggaren Knud Knudsen. Han bodde där med sin fru till sin död 1983. Därefter bodde familjen Svendsen på Skovbostrand 8 och sålde huset 1988 till Svendborgs kommun. Man lät renovera det 1989 och överlät det 1995 till föreningen ”Brecht-huset”. Idag är den berömda fiskarstugan med stråtaket en arbetsplats för konstnärer och forskare och föreningens medlemmar bryr sig med dansk vänlighet om sina gäster. Günter Grass var där på besök, Siegfried Lenz och Eugenio Barba såväl som många Brecht-regissörer, skådespelare och teatervetare. Det berömda päronträdet är visserligen avverkat, men man kan fortfarande simma ut i sundet från bryggan och spela schack i trädgården på kvällen. Eller läsa Brecht, vars verk i olika utgåvor från hela världen finns i arbetsrummet.
Översättning Björn Sandmark
