Den europeiska teaterns höjdpunkt varje år är onekligen Teaterfestivalen i Avignon, med sitt sjudande teaterliv i hela stan från det gamla påvepalatsets innergård ända ut på minsta uteservering nära stadsmuren. En konstnärligt nästan lika viktig händelse är Theatertreffen i Berlin, som pågår drygt två veckor i maj och där en oberoende jury har sammanställt de i deras mening mest betydelsefulla uppsättningarna i det tyskspråkiga området i Europa, huvudsakligen Tyskland, Österrike och Schweiz.
Vi bad kritikern Cecilia Djurberg skriva om årets upplaga av Theatertreffen, den första i verkligheten sedan 2019.
/redaktionen
Efter två års ofrivilligt uppehåll var det äntligen dags igen för en fysisk upplaga av Theatertreffen i Berlin. Att vi var många som saknat festivalen under pandemin, trots att vi ändå kunnat kompensera oss med två digitala upplagor, var uppenbart. Publiktrycket var högt trots försommarvärmen och trots att flera föreställningar även i år streamades digitalt.
Theatertreffen samlar varje år i maj en stor internationell publik runt sitt juryurval av tio ”anmärkningsvärda” (bemerkenswerte) uppsättningar från det tyska språkområdet. På juryns shortlist fanns i år 32 produktioner, och sammanlagt har de sju kritikerna i juryn sett 540 uppsättningar från Tyskland, Schweiz och Österrike mellan februari 2021 och januari 2022. Och av dessa alltså vaskat fram tio stycken.
Bara detta att de har lyckats se så många föreställningar 2021 är smått imponerande. Själv hade jag till exempel vid den här tiden i maj förra året inte ens tagit min första vaccinspruta, och minns mycket väl hur publikbegränsningarna komplicerade teaterlivet långt in på hösten i såväl Sverige som övriga Europa För att inte tala om besväret med alla inställda och uppskjutna premiärer…
Men jag förmodar att Theatertreffens jury måste ha sett en hel del videoupptagningar för att lösa sitt värv.
Som besökare kan det också normalt sett vara en smärre bedrift att komma loss från vardagspusslet för att bevaka en festival som pågår i två och en halv vecka. Så jag är glad att jag i år åtminstone lyckades ta mig iväg till Berlin sista Theatertreffen-helgen och kunde se tre av de tio utvalda föreställningarna på plats.
Bristen på internationella kulturutbyten under pandemin har varit påtaglig. Även om det är svårt att mäta effekterna så tror jag att det alltid är en förlust både för publik och utövare när möjligheterna att se internationell scenkonst begränsas. Närproducerat i all ära, men just teater tror jag faktiskt inte är helt sunt att enbart konsumera lokalt. Särskilt inte för oss kritiker, man blir lätt provinsiell och hemmablind. Att besöka en teaterfestival fysiskt är ju också så mycket mer än att se själva föreställningarna — atmosfären, mötena, de arrangerade och spontana samtalen om scenkonst, och så vidare.
Det betyder också något att Theatertreffens urval görs av en jury som består just av oberoende kritiker, och inte av företrädare för den producerande branschen eller programmerare med det huvudsakliga uppdraget att välja ut produktioner som är lätta att sälja biljetter till. Jag uppskattar ansträngningen denna festival gör för att vara konstnärligt relevant liksom den uttalade ambitionen att visa upp vad teater är och kan vara just nu. Och det kan ju vara så olika. Så där är Theatertreffen inte det minsta provinsiell eller hemmablind — utan håller ställningarna som internationell angelägenhet.
I oroliga tider som det pågående världsläget blir dessutom alla typer av kulturfestivaler särkilt viktiga som internationella knytpunkter och tillhandahåller nödvändiga ytor för yttrandefriheten. Scenkonsten kan, och ska, göra det svårt att blunda för elände och orättvisor och i Maxim Gorki Theaters foajé sitter exempelvis affischer med texten FREE på porträtt av en rad turkiska konstnärer, människorätts- och yttrandefrihetsaktivister som fängslats på grund av sin kamp för demokrati i Erdogans Turkiet, däribland den nyligen dömde Osman Kavala.
Upprop för fängslade, turkiska demokratiaktivister i Maxim Gorki Theaters foajé. Foto: Cecilia Djurberg.
I ljuset av förföljelsen och rättsprocesserna mot dessa turkiska demokratiaktivister får Maxim Gorki Theaters ”Slippery slope” en mycket allvarligare klangbotten än man kanske ser vid första ögonkastet. Yael Ronen, Shlomi Shaban, Riah Knight och Itai Reichers ”nästanmusikal” är en allvarlig men humoristisk drift med cancelkulturen, där alla sjunger på engelska och huvudpersonen är en svensk föredetting till artist som försöker göra comeback efter att ha deplattformerats på grund av anklagelser om kulturell appropriering och sexistiskt maktmissbruk. Detta skildras genom att upphovsmännen rätt kaxigt i princip approprierar hela musikalgenren, men sen rörs det om så mycket i grytan att man snart blir osäker på om någon alls på scenen talar sanning, eller om alla är så kallade lika goda kålsupare. Men att det var ett sant genidrag av Gorki Theater att anställa svenske stjärnan Lindy Larsson bekräftas med råge. Han är som klippt och skuren för rollen som den svenske Gustav Gundesson, och har så mycket musikalisk och komisk talang att man för en stund lätt glömmer allvaret i budskapet. Det om vad det faktiskt kan betyda att deplattformera människor för att de har ”fel” åsikter. Men på vägen ut påminns vi igen, när vi passerar affischerna med de fängslade turkiska aktivisterna i foajén.
Utanför festivalcentret Berliner Festspiele vajar också budskapet Solidarität med naturlig självklarhet på en ukrainskt blågul flagga. Under första delen av festivalen hölls här konferensen ”Performing arts & Equity” och själv får jag chansen att besöka Berliner Festspieles stora scen den sista festivallördagen för att se ”Tartuffe oder Kapital und Ideologie”. I den har författarpseudonymen Soeren Voima parat Molières klassiker med den franske nationalekonomen Thomas Pikettys ”Kapital och ideologi” som i Volker Löschs regi blir till en högljudd, extrovert historielektion som med både sång, dans och en hel del naket, drar en lans för ekonomisk solidaritet.
I denna komplett omskrivna uppdatering av 400-årsjubilaren Molières pjäs är hans berömde hycklare Tartuffe alltså ingen symbol för kyrkan utan uppträder istället som självaste kapitalismen persionifierad. Amerikanskt stylad, förstås, i cowboyboots och hatt med en fransjacka som blir tajtare och tajtare ju fetare han blir på att lura av sina medmänniskor pengar.
På en roterande vridscen snurras kapitalismens utveckling fram från 1960-talets hippiekollektiv, genom Berlinmurens fall och fram till dagens bostadskapitalism, med gentrifiering och bostadsbubblor, och visar underhållande och effektivt hur attityder förändrats ordentligt på faktiskt ganska kort tid. Hur 68-orna som ockuperade kårhus och bodde i kollektiv svängde om och var med och blåste upp bostadsbubblorna.
Vems fel det är att det blivit så här? Tartuffes förstås!
Föreställningen avslutas i ren och skär agitprop, genom att skådespelarna går ur sina roller och förtydligar Pikettys slutsatser i en föredömligt klargörande föreläsning. Här betonar de problemet med världens ekonomiska orättvisor och förklarar varför Tartuffe, eller Tartuffe-systemet som de kallar denna gränslösa kapitalism, måste dö. Vilket han också gör här på slutet, i en finurlig deus ex machina som han själv varit med och byggt när hippiekollektivet transformerades till lyxetagevåning.
Kapitalism och konsumism är ju också tätt förknippat med miljö- och klimatfrågor, och även dessa har en tydlig plats på Theatertreffen. Årets programkatalog pryds till och med av ett träd och i ett försök att få besökarna att lämna bilen hemma erbjuds man att i år resa fritt med kollektivtrafiken till och från föreställningarna på sina teaterbiljetter.
Klimatfrågan är i grunden existentiell, och all teater handlar ju på ett eller annat vis om vad det är att vara människa på denna jord. I Theatertreffens program märks den mer eller mindre uppenbart.
Dessvärre misslyckades jag med föresatsen att få tag i biljett till den spännande installationen Die Rühe av performancekollektivet SIGNA. Till den såldes bara 35 platser till varje föreställning - och dessutom visades den i Hamburg, där den producerats av Deutches Schauspielhaus i en gammal post- och paketcentral, vilket gjorde det svårt att chansa på dörren när man var i Berlin. Men jag förstår att jag missade något som inte besökte denna mystiska installation, som beskrevs som ett slags sanatorium för människor som vill bli ett med skogen.
Däremot såg jag Doughnuts av japanske Toshiki Okada, som gör en smart take på människans svårighet att lösa stora problem. I produktionen som producerats av Thalia Theater i Hamburg är manuset översatt till tyska, men Okada regisserar själv den tyska ensemblen med sin karakteristiskt absurda, koreografiska spelstil. Även här snurrar scenen konstant genom hela föreställningen. Dominic Huber har designat den i beige färgskala med ljusa gardiner till en som en hotellobby som, märkligt nog, ligger på 22 våningen i en skyskrapa. Man tänker sig att det är i någon japansk storstad, för personerna har japanska namn, men det är ett högst internationellt sammanhang och svårt att missa den globala symboliken i det runda, roterande rummet.
Pressbild från föreställningen Doughnuts. Foto: Fabian Hammerl.
Här ställs de väntande hotellgästerna inför ett typiskt, absurdistiskt problem när taxin som ska ta dem till konferensen om de viktiga framtidsfrågorna aldrig kommer. De har alla flugit dit och förberett sig för att prata om ett stort, ospecificerat samhällsproblem, men faller liksom på målsnöret när de inte kommer iväg från hotellet till konferensen. Det är mänsklighetens handfallenhet i ett nötskal. Istället för att lösa det som lösas bör, vare sig det handlar om alternativa färdmedel eller den stora och viktiga klimatfrågan, så bara pratar och pratar och pratar man om problemet och anpassar sig till situationen. Medan tiden går och jorden snurrar vidare.
En stor grej med Toshiki Okadas regi är hur han ackompanjerar texten med absurda, till synes meningslösa rörelser och scenerier, vilket gör detta till en sorts kommentar om såväl mänsklig kommunikation som om gränsdragningar mellan teater och dans. För numera är det ju ganska svårt att dra tydliga gränser mellan scenkonstens olika genrer, vilket i sin tur gör att diskussioner om vilka scenuttryck som bör få vara med eller ej på festivaler som Theatertreffen lätt irrar bort sig i dimman, likt den som skymmer utsikten för personerna i Doughnuts hotellobby.
För oavsett hur mycket man går igång på urvalet, eller imponeras av respektive föreställning för sig, måste man applådera mångfalden av scenkonstuttryck och internationell samverkan på Theatertreffen. Ser man denna festival som en enbart tysk angelägenhet missar man dess roll som internationell knytpunkt och tydlig trendsättare i det europeiska teaterlivet.
