2010 debuterade Jenny Wrangborg med diktsamlingen Kallskänken. Den handlade om arbetet på ett café i Göteborg och fick stort genomslag hos publik och kritik. Många kulturkvällar, politiska arrangemang och poesiuppläsningar senare befinner sig poeten i ett nytt sammanhang. Hon ska medverka i scenkonstkollektivet Kamraternas uppsättning av just Kallskänken. Är hon med som poet eller rent av som skådespelerska? Är hon varje regissörs mardröm, upphovskvinnan som till varje pris vill försvara sin text? I en specialskriven text för Teaterrummet berättar Jenny Wrangborg om arbetet med föreställningen.
Sisela Lindblom, red.
av Jenny Wrangborg
Foto: PrivatNatten före första mötet med scenkonstkollektivet Kamraterna, som ska förvandla min första diktsamling Kallskänken till kabaré, drömmer jag en mardröm. Jag är på besök bakom scen för att se hur arbetet går men tilldelas plötsligt huvudrollen, puttas ut framför publiken och tvingas sjunga, dansa och agera. Kanske en dröm för vissa, men jag vaknar kallsvettig och drar sedan mardrömmen som ett nervöst skämt för den konstnärliga ledaren och regissören Dan Turdén på mötet dagen efter.
Jag är såklart glad att de ska dramatisera mina dikter men jag vill redan första mötet göra det tydligt att jag varken har talang eller nerver nog att spela teater. Jag har redan när de kontaktar mig börjat röra mig bort från scenernas ständiga prestationskrav och nervositet, skrivit in mig på sociologiska institutionen och påbörjat en treårig utbildning som förhoppningsvis inte kräver samma oro över ekonomin som poetlivet och kallskänksyrket krävt, eller samma prestationskrav som skrivandet till slut kom med. De senaste årens femhundra framträdanden har gjort nervositetens spann kortare men mer koncentrerat och som flitigt anlitad poet inom en arbetarrörelse svältfödd på kultur börjar det för varje framträdande kännas mer och mer som att jag läser samma dikter för samma människor.
Men när Dan sedan lyckas övertala mig om att jag måste vara med och själv läsa mina dikter i scenföreställningen tänker jag ändå att: ja, tror han att det behövs för kabarén så kan väl inte några uppläsningar till skada? Jag tackar ja till rollen ”Poeten” och tänker att jag skrivit mig så långt ut ur köken att jag nu inte ens självklart är Kallskänkan i föreställningen om Kallskänken, men att det ändå är mig själv jag ska ”spela”. ”Poeten” känner jag ju. Hon skrev mig ut ur köken, tog köksvägen in i litteraturen, teatern. Den allra finaste vägen, men kanske var det den som kom med all prestationsångest, mindervärdeskomplex, ångesten inför och efter framträdanden, bokreleaser, deadlines. Jag tänker att Kallskänken-kabarén får blir en sista konfettibomb av arbetarkonst innan jag får vila från författarskapet. Samtidigt känns det som en lika trovärdig tanke som vänners statusuppdateringar innan de tillfälligt lämnar facebook, ”jag har tröttnat på att leva mitt liv genom skärmen, lämnar fb nu, vi ses i verkligheten istället!”, sen återfaller de alltid och sitter där framför skärmen igen en vecka senare. Jag har på samma sätt flertalet gånger bestämt mig för att lämna skrivblocket och jobba mig tillbaka in i köken igen, men skrivandet, framträdandena har alltid dragit mig tillbaka ut till scenerna igen. Bort från knivarna och ryggvärken.
Innan sommaren träffas alla som ska jobba med kabarén. Birgitta Prejborn har gjort en grov bearbetning av diktsamlingen och vi läser igenom manuset tillsammans. Allt verkar spännande men det är väldigt oklart hur texten ska fungera på scen. Med fem månader kvar till premiär är det ett abstrakt problem, och någon annans, jag ska ju bara läsa mina dikter. Efter tidigare försök att skriva för scen är jag tacksam över att slippa manusarbetet och istället få vila mig i glädjen över att få se mina dikter byta kostym, ta en annan form på scen, erfarenheterna om facklig kamp spridas till fler. När jag tidigare fått uppdrag att skriva dramatik har det låst sig i formen. Kanske är det min föreställning om en dialog som ska driva någon sorts handling vidare som ställt till det, och handling och dialog är två saker som ofta känts överflödiga för mig som poet.
I början av september lär jag mig ett nytt ord: det är dags för kollationering. Dan Turdén och Eva Sunmo har bearbetat bearbetningen och Kallskänkan, Kocken och Servitrisen förvandlar dikterna till repliker och så Poeten då, som ska vara poet. Ja, om man bortser från detaljen att Poeten också ska ha repliker som Chefen. Men jag ska ju inte skådespela så det har väl blivit något fel, tänker jag.
Marie Abildgaard Moberg presenterar scenografi och kostymidé, Safoura Safavi jobbar på sju tonsättningar av dikterna och allting blir mer tydligt. Där och då en glädje över att diktsamlingen kommer att få både nya kläder, nya väggar och nytt soundtrack, men oklart vad min roll kommer vara, jag ska ju bara läsa mina dikter och det har jag som sagt gjort till leda innan så det kan jag ju. Repschemat är omfattande men vi har bara en månad på oss att förvandla det ganska abstrakta manuset till en scenföreställning. Och vad är det egentligen som förväntas av mig? Jag får garantier från regissören att kontraktet, där det står att det i min roll ingår sång, bara är formalia.
Foto: PrivatDet är först på den första repdagen som jag inser att det där att det även står att jag anställs som skådespelerska inte är just det, formalia. Plötsligt är jag ljusår utanför min komfortzon, står med en blomvas i famnen och ombeds improvisera en scen med blomvasen, en högersko och lösryckta rader ur den här dikten:
”Ljudet i omklädningsrummet är annorlunda på kvällen.
Det känns som om vi varit inlåsta.
Den sortens upprymdhet i luften
när vi tar på våra privata kläder och
blir människor igen.
När vi slänger uniformerna i tvätten
på väg ut ur köket tänker jag
att det som borde göra oss mänskliga
har gjort oss till maskiner.”
Vi ska flöda genom rummet som genom lera/vatten och jag undrar i mitt inte så stilla sinne om de kör en parodi på alla mina förutfattade meningar om teater. Men en lätt snegling på de riktiga skådespelarna får mig att inse att det här är på allvar, inte läge att skratta nu alltså, och ärligt talat vill jag nog mest gråta. Det är den flummigaste, mest obekväma dagen i hela mitt arbetsliv men en helt vanlig dag i deras. Jag drar (ännu) ett nervöst skämt om detta i slutet av dagen och tar utmattad tunnelbanan hem igen med insikten att jag inte alls är ”poeten” utan att även jag ska vara skådespelerska.
Jag bestämmer mig för att om det här ska funka måste jag inför mig själv låtsas att det är helt normalt även för mig att ta mig igenom skammen i att glida runt genom föreställd sörja och undersöka rummets potential och blomvasens och högerskons berättelser.
Första veckan lär vi känna varandra. Eller jag tror det är det som är meningen med övningarna vi gör. Tillitsövningar, improvisationer, någon sorts koncentrationsövning där vi står i en ring och pratar i mun på varandra och skickar vidare olika färger ”En blå – vadå – en blå - vadå - en blå – jaha en blå- vadå - en grön – vadå – en grön – jaha en grön - vadå – en röd” osv tills jag alltid gör fel och vi får börja om på blå igen. Vi värmer upp i en halvtimme och sätter oss sen ner vid bordet och gör en genomläsning av manuset. Jag vill springa därifrån men upprepar tankemantrat om att det är en gratis intensivkurs i teaterprocessen jag får! Dröm för vissa, kanske mardröm för mig, men det är ju gratis, eller ja, jag får ju faktiskt till och med betalt! Var lite tacksam nu då Jenny! Omfamna upplevelsen!
Foto: PrivatRepperioden blir mardrömmen, men med gemenskapens stötdämpande stöd. Skådespelarna Kajsa Ekström, Alexander Ohakas och Johanna Lazcano uppmuntrar mig och provar sig fram genom texten efter Dans förslag, men så fort jag kommer in genom de föreställda svängdörrarna, det som vi av Marie fått veta ska bli våra kulisser och scenografi, faller illusionen. ”Ok, men prova läsa den ironiskt istället”,”försök läsa den som en viskning”, ”nej men prova läsa den glatt”, ”kanske om du läser den som en trevlig chef?”, ”ok, prova läsa den som ett förstamajtal”. Så många saker jag provat. För det är min text, mina dikter som ska upp på scen, och det är känslan av att det är jag själv som kommer trampa ihjäl dem där uppe när de i min kropp och röst inte gör som regissören tänkt.
Det är mardrömmen, och samtidigt känslan av att det är jag som är mardrömmen. Varje regissörs mardröm. Ingen skådespelarvana, scenrädd, upphovskvinnan som till varje pris vill försvara och ta hand om sin text. Och samtidigt, det är just min text, mina och mina arbetskamraters erfarenheter av kamp, allt det där genomlevda som betyder något. ”Vi”et som är det viktiga.
Foto: PrivatJag tänker på Beyonce, hur jag läste någonstans att hon lyckats eftersom hon bryr sig om detaljerna, kräver att få vara med att fatta varje beslut, inte låter någon annan säga att det duger. Tänker ofta att jag inte orkar vara Beyonce, att jag skulle må bättre av att göra tvärt om; släppa taget, låta texterna leva sitt liv, lita på att regissören vet vad han gör. Men regissören har ju aldrig jobbat i kök, aldrig varit fackligt aktiv. Kan han förstå vikten av ”vi”et i berättelsen? Alexander, Kajsa och Johanna har alla jobbat i restaurangbranschen, de känner hettan, stressen, underordningen. De gör koreografier med köksrörelser till sångnumren och vet vad dikterna handlar om. Dan gillar dikterna, men har inte levt dem. Men han kan allt det andra som inte jag har en aning om: teatern, dramatiken. Och han lyssnar på våra erfarenheter, dikternas humor och allvar. Någonstans bortom kontrollbehovet spelar ett annat tankemantra om att jag måste lita på hans erfarenheter lika mycket som på mina egna. Och hur mycket jag än skulle vilja vara Beyonce så känns det lika omöjligt som kontraproduktivt att vara det. Ingenting i det här går att kontrollera. En vecka innan premiär ändrar vi stora delar av kabarén, och på premiären står jag helt plötsligt där, sjunger, dansar och agerar. Och när jag står i kulissen inför en entré kommer känslan över mig av att det bästa med köksarbetet finns även på scenerna: det verkade omöjligt men vi lyckades mot alla odds och all tidspress att skapa någonting tillsammans. Någonting som inte fanns innan vi började.
Jag står där och hör Kajsa, Alexander och Johanna ge dikterna om mina gamla arbetskamrater och allt vi gick igenom och kämpade för liv. Och någonting händer med dikterna, någonting som jag efter alla de där framträdandena måste ha förlorat ur sikte för minnena kommer plötsligt över mig igen om varför jag skrev den där boken. För att de, mina gamla arbetskamrater och deras erfarenheter, förtjänar att stå på scen. För att det faktiskt är viktigt att lyssna på dem. Och skrattet som ljuder från salongen ekar av skrattet som kan höras i köken efter allt för många jobbade långpannor (14 timmars-pass) och för lite sömn, skrattet som ljuder nerifrån och upp. Upp mot cheferna, systemets orimlighet, det där skrattet som kommer ur absurditeten i de styrandes självtillräcklighet och gemenskapen i blicken som avslöjar den. Det skrattet och den blicken som aldrig kan genomskåda något ensam. Safouras tonsättningar som dånar på det högsta ur köksradion medan ljudet av metall mot metall stegras under service. Maries köks/skeppsscenografi som stävar mot det gemensamma målet för kvällen/kampen/föreställningen, Dans, Evas, Birgittas arbete med manuset, mina dikter, producenten Jonas Dillners roddande och stöd, Maximilian Mellfors foton. Jag inser att detta börjar likna en tacklista men det är ett kollektiv jag försöker skriva fram här. För vi blev just det.
Vad jag lärt mig? Kanske att våga. Kanske att släppa taget. Och att läsa kontrakt mer noggrant. Eller att låta bli just det. Att låta hela kroppen skrika att den måste gå, ge upp, säga åt dem att ta in någon annan. Men att ändå stå kvar och kämpa för sina erfarenheter, för köken, arbetsvillkoren, dikterna. Tillsammans i det kollektivet. Att skratta åt sina mardrömmar, gråta lite och sen gå upp på scen igen. Att säga att det här är sista gången, och sen ändå hitta sig själv där igen. Som en seger för det både ett arbetskollektiv och ett scenkonstsällskap kan skapa tillsammans om man hittar det "vi"et.
